Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Medarbetarenkäter tvingar chefen att lyssna

REPLIK. Vi måste skilja på seriösa aktörer och rena säljföretag när vi pratar om medarbetarenkäter, skriver Mårten Westberg.
Publicerad
till vänster pratbubblor med sura och glada ansikten. Till höger Mårten Westberg.
Det finns många företag som säljer in dåliga medarbetarundersökningar. Men seriösa aktörer kan få arbetsplatser att må bättre, skriver Mårten Westberg i en replik. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Tack Kollega för att ni har startat en så viktig diskussion, och tack Peter Svensson för att du tvingar mig att skilja på seriösa aktörer och branschens allt fler kvackare, eller ”Theranos” som jag brukar kalla kvackarna efter företaget som naivt trodde att de kunde analysera all världens sjukdomar på några minuter från en enda droppe blod. Och fick sju miljarder kronor från riskkapitalister för det.

Språkets mångtydighet är jag fullständigt enig med Peter Svensson om. Det har jag jobbat mycket med under de senaste 30 åren. En enkätfråga om ”stress” kan betyda en sak i fabriken och en helt annan sak i kontoret på samma företag.

I kontoret kan stress handla om sena möten som gör att barnet blir för sent upphämtat från förskolan. I fabriken landar samma ord i en helt annan miljö. Där kan ”stress” ofta handla om hastighet och att hinna göra sitt jobb klart. 

Det där ser vi i faktoranalyserna av enkätsvaren.

Det är som sjukhus utan läkare

Faktoranalys är en rätt avancerad kvantitativ analys som inte alla undersökningsföretag kan eller vill producera. Det gör förstås inte Theranos-konsulterna. De består oftast enbart av IT-folk och ekonomer som inte har den blekaste aning om språkets mångtydighet, men det borde alla HR-människor ha. Det ska alla personalvetare ha läst på universitetet.

”Theranos”-konsulterna säljer snygga enkäter och rapporter utan analys. Det är som sjukhus utan läkare. De erbjuder också ofta ”benchmarks” baserade på ett imponerande antal, från människor i andra länder i helt andra situationer. Det blir systematiskt fel och det borde också alla HR-människor känna till.

Peter Svensson rekommenderar samtalet. Ja, men samtalet på jobbet innehåller alltid makt. Skillnaden i makt mellan dig och din chef påverkar samtalet. Hen bestämmer antagligen din lön men du bestämmer inte hens. Det här blir väldigt tydligt i medarbetarundersökningens frågor om utvecklingssamtalet. Så många gånger har en ilsken chef kommit viftande med tio påskrivna protokoll från utvecklingssamtal i ena handen och enkätresultat i den andra; resultat som visar att de anställda inte har haft sina utvecklingssamtal.

Samtal på jobbet innehåller alltid makt

Här får jag förklara för chefen att hen troligen har hållit utvecklingsmonologer med sina medarbetare. När utvecklingssamtalet består i att chefen pratar och pratar så upplever medarbetaren inte att det var ett utvecklingssamtal. Objektivt har chefen kanske rätt, men här är den subjektiva upplevelsen viktigare.  Utvecklingsmonologer motiverar inte en jävel, men väl utförda utvecklingssamtal samvarierar mycket starkt med både motivation och företags lönsamhet. 

Tack vare medarbetarundersökningen får jag då chansen att tvinga cheferna lyssna. Samtalet blir bättre.

Så Peter Svensson, du är kvalitativ och jag är kvantitativ men vi är nog rätt överens egentligen. Problemet är att de okunniga konsulterna som tror att de vet exakt ”vad respekt är”; går det rätt bra för. 

/Mårten Westberg

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson