Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Tack Kollega för att ni har startat en så viktig diskussion, och tack Peter Svensson för att du tvingar mig att skilja på seriösa aktörer och branschens allt fler kvackare, eller ”Theranos” som jag brukar kalla kvackarna efter företaget som naivt trodde att de kunde analysera all världens sjukdomar på några minuter från en enda droppe blod. Och fick sju miljarder kronor från riskkapitalister för det.
Språkets mångtydighet är jag fullständigt enig med Peter Svensson om. Det har jag jobbat mycket med under de senaste 30 åren. En enkätfråga om ”stress” kan betyda en sak i fabriken och en helt annan sak i kontoret på samma företag.
I kontoret kan stress handla om sena möten som gör att barnet blir för sent upphämtat från förskolan. I fabriken landar samma ord i en helt annan miljö. Där kan ”stress” ofta handla om hastighet och att hinna göra sitt jobb klart.
Det där ser vi i faktoranalyserna av enkätsvaren.
Det är som sjukhus utan läkare
Faktoranalys är en rätt avancerad kvantitativ analys som inte alla undersökningsföretag kan eller vill producera. Det gör förstås inte Theranos-konsulterna. De består oftast enbart av IT-folk och ekonomer som inte har den blekaste aning om språkets mångtydighet, men det borde alla HR-människor ha. Det ska alla personalvetare ha läst på universitetet.
”Theranos”-konsulterna säljer snygga enkäter och rapporter utan analys. Det är som sjukhus utan läkare. De erbjuder också ofta ”benchmarks” baserade på ett imponerande antal, från människor i andra länder i helt andra situationer. Det blir systematiskt fel och det borde också alla HR-människor känna till.
Peter Svensson rekommenderar samtalet. Ja, men samtalet på jobbet innehåller alltid makt. Skillnaden i makt mellan dig och din chef påverkar samtalet. Hen bestämmer antagligen din lön men du bestämmer inte hens. Det här blir väldigt tydligt i medarbetarundersökningens frågor om utvecklingssamtalet. Så många gånger har en ilsken chef kommit viftande med tio påskrivna protokoll från utvecklingssamtal i ena handen och enkätresultat i den andra; resultat som visar att de anställda inte har haft sina utvecklingssamtal.
Samtal på jobbet innehåller alltid makt
Här får jag förklara för chefen att hen troligen har hållit utvecklingsmonologer med sina medarbetare. När utvecklingssamtalet består i att chefen pratar och pratar så upplever medarbetaren inte att det var ett utvecklingssamtal. Objektivt har chefen kanske rätt, men här är den subjektiva upplevelsen viktigare. Utvecklingsmonologer motiverar inte en jävel, men väl utförda utvecklingssamtal samvarierar mycket starkt med både motivation och företags lönsamhet.
Tack vare medarbetarundersökningen får jag då chansen att tvinga cheferna lyssna. Samtalet blir bättre.
Så Peter Svensson, du är kvalitativ och jag är kvantitativ men vi är nog rätt överens egentligen. Problemet är att de okunniga konsulterna som tror att de vet exakt ”vad respekt är”; går det rätt bra för.
/Mårten Westberg
Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se.
Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025:
Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.
Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.
Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet
För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?
Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.
Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige. Jag tänker inte vara tyst nu heller.
I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.
Ge alla generationer en chans att bidra
Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.
Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.
Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?
/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.
