Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Anställdas röst hörs inte i medarbetarenkäter

REPLIK. Poängen är inte att göra något utan att göra rätt och bra, skriver Peter Svensson i en debattreplik om medarbetarundersökningar.
Publicerad
Till vänster Peter Svensson, till höger ansikten med sura och glada miner
Så länge anställda inte har samma definition av vad till exempel stress betyder för dem, är det meningslöst att göra medarbetarundersökningar, skriver Peter Svensson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En vanlig uppfattning är att det stora problemet med kvantitativa medarbetarenkäter inte är själva enkäten i sig utan efterarbetet med resultaten. Detta är även Mårten Westbergs utgångspunkt i sitt försvar av medarbetarenkäter i Kollega (24 januari, 2023).

Denna tanke bygger på en övertro på mätningar av mångtydiga sociala och psykiska fenomen, såsom känslor, upplevelser och relationer, och i en naiv föreställning om språkets entydighet.

Jag är själv skeptisk till denna uppfattning. Mätningar och kvantifieringar kan var mycket problematiska i sig själva. Mätningar förutsätter nämligen en entydig och väletablerad definition av det som ska mätas. Låt oss som exempel ta mätning av blodtryck, ett exempel jag lånar från av Westberg. Blodtryck definieras och mäts som två mätvärden – det systoliska och diastoliska trycket – och enheten är mmHg. Detta är en definition som är etablerad inom vården. Det är också en definition som är entydig och det finns inget utrymme för tolkningar. Tryck är tryck. mmHg är mmHg. Det finns inte så mycket kvar att diskutera, mer än möjligen hur man ska gå till väga för att sänka trycket.

Olika individer menar olika saker när de talar om stress

Situationen är helt annorlunda när vi försöker mäta mångtydiga sociala och psykiska fenomen. Fenomen som ”stress” och ”respekt” (även ett exempel jag lånar av Westberg) saknar entydiga definitioner. Det finns helt enkelt inte etablerade och allmänt vedertagna definitioner av socialpsykologiska fenomen. Olika individer menar olika saker när de upplever och talar om stress och respekt. Innebörderna kan även skilja sig åt beroende på situation och sammanhang. Den stress som upplevs vid hög arbetsbelastning kan var av en annan art än den som uppstår vid tidsbrist eller förälskelse.

Ett annat sätt att formulera dessa problem med enkäter är att de har en väldigt låg validitet: de mäter helt enkelt inte vad de avser att mäta. Eller om man ska vara mer precis: I enkäter av detta slag vet man inte vad det egentligen är man mäter. Detta beror som sagt på att innebörden av mätobjekten –  till exempel ”stress” och ”respekt” är okänd för den som ska analysera. Återigen: för att kunna mäta krävs det en entydig innebörd av det som ska mätas.

Det kvalitativa samtalet är då ett mycket bättre alternativ. Inte för att det är möjligt att generalisera och summera, utan för att det gör det möjligt för oss att komma nära den enskilda medarbetarens erfarenheter. En mätning av hundratusen medarbetare betyder inget om man inte vet vad det är man egentligen mäter.  

En enkät tillåter inte individen att formulera sig 

Om vi verkligen är intresserade av hur människor upplever sin arbetsvardag fungerar enkäter dåligt eftersom de inte tillåter den enskilda individen att formulera sig med sina egna ord. Det finns inte heller några möjligheter att ställa fördjupande och klargörande frågor eller följa upp intressanta teman som kommer upp under samtalet. En skala lyckas aldrig fånga komplexiteten i mänskliga erfarenheter som ett väl genomfört kvalitativt samtal kan göra. Inom samhällsvetenskaperna är detta väl känt och det var därför kvalitativ metod ofta är ett bra alternativ till bredare statistiska undersökningar.

Westberg menar att medarbetarsökningen (och jag antar att han då menar kvantitativa medarbetarenkäter) är företagsledningens ”enda sätt att veta hur det är att jobba där ute”. Även om detta hade varit sant – för det är det inte eftersom det finns kvalitativa alternativ – så är det ett ganska svagt argument för att arbeta med den här typen av undersökningar. Ibland är det bättre att inte göra något alls, speciellt om alternativet är att göra något som inte fungerar särskilt bra. Poängen är inte att göra något. Poängen är att göra rätt och att göra bra.

/Peter Svensson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att räcka till – en reflektion från en klubbordförande

Att vara klubbordförande innebär både facklig styrka och ensamhet. Det är viktigt att belysa båda sidor av uppdraget, skriver Dimce Storm.
Publicerad 26 augusti 2025, kl 09:31
Trägubbar som står uppradade på ett bord
Att vara klubbordförande och föra medlemmars talan kan vara givande, men också ensamt, skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som klubbordförande gör jag alltid mitt yttersta för att stå upp för varje medlem. Det är mitt uppdrag, men också något jag bär med mig på ett mer personligt plan. Att företräda någon som befinner sig i konflikt, känner sig orättvist behandlad eller bara behöver någon vid sin sida, det är en av de mest grundläggande delarna i det fackliga uppdraget. 

Men ibland ställs jag inför situationer där medlemmen har förväntningar som går långt utanför vad jag eller facket faktiskt kan göra något åt. Det kan handla om krav som saknar stöd i kollektivavtal, arbetsrätt eller praxis. Missnöjet riktas då inte sällan mot mig, som om jag vore ansvarig för att utfallet inte blev som medlemmen önskat. 

Det är tungt att bära, särskilt när jag vet hur mycket tid, energi och engagemang jag lagt ner för att försöka hjälpa. Det här är en sida av det fackliga uppdraget som inte pratas om så ofta. Vi talar gärna om styrkan i kollektivet, om framgångarna och solidariteten och med all rätt. Men det finns också en annan verklighet, där vi som förtroendevalda ibland får stå ensamma i stormen. Där vi inte ses som den som kämpar, utan som den som inte lyckades ”lösa” en situation, trots att alla vägar redan prövats. 

Vi som förtroendevalda får ibland stå ensamma i stormen

Samtidigt finns det andra stunder och det är de som gör allt värt det. När en medlem uttrycker genuin tacksamhet, när man får ett mejl, ett handslag, ett enkelt men varmt ”tack” då känns allt slit plötsligt meningsfullt igen. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka. Den symboliken, hur liten den än kan verka, påminner oss om varför vi gör det här. Det är då man orkar ta nästa samtal, nästa förhandling, nästa kamp. Jag tror det är viktigt att vi vågar prata om båda sidor. Inte för att klaga, utan för att förstå varandra bättre, både som medlemmar och förtroendevalda. 

Det är lätt att glömma att vi som företrädare också är kollegor, människor som brinner för det fackliga men också påverkas av kritik, besvikelse och orimliga förväntningar. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka

Fackets styrka ligger i att vi håller ihop. Men det kräver också ömsesidig respekt och insikt om våra olika roller. Vi förtroendevalda behöver fortsatt stöd, både från vår organisation och från våra medlemmar för att orka ta kampen, även när den inte leder till den lösning alla hoppats på. 

Jag kommer fortsätta göra allt jag kan för varje medlem som behöver mig. Och jag vet att det kommer fler stunder där någon säger tack och det räcker långt. Ibland är det precis det man behöver höra för att fortsätta. För i slutändan handlar det om något större än en enskild fråga, det handlar om att vi står upp för varandra. 

/Dimce Storm