Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Medarbetarenkät fyller viktig funktion

Att säga att medarbetarundersökningar inte ger resultat är inte sant. Det beror helt på hur man använder dem, skriver Mårten Westberg.
Publicerad
Till vänster Mårten Westberg till höger sura och glada gubbar
Medarbetarundersökningar löser kanske inte några problem men de belyser vilka utmaningar arbetsgivaren behöver jobba med, skriver Mårten Westberg. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Enkät löser sällan problem. Det skriver Unionens tidning Kollega i en artikel om medarbetarundersökningar. Det är förstås sant. Enkäter löser inga problem.  Blodtrycksmätare fixar inga hjärtproblemen och termometrar ordnar inte bättre väder. 

Blodtrycksmätaren är där för att läkaren ska upptäcka för högt blodtryck, så att ni tillsammans kan göra de ändringar som behövs för din hälsa. Du kommer ju inte hem från läkaren och säger att ”jag hade 170/90 men nu har jag varit hos läkaren så det är bara att köra som vanligt”, eller hur? Det är arbetet efter mätningen som är viktigt.  Precis samma sak med medarbetarundersökningar. De är inga självändamål, men det betyder inte att de är oviktiga.

Sen mäter läkaren ditt blodtryck igen, och igen. Om du har högt blodtryck vill ju ni ju båda se att det sjunker, eller hur? Samma sak med medarbetarundersökningen.

Svaret på Kollegas enkätfråga

 ”Hur stor bedömer du risken att de problem som påtalades/kvarstår kommer upprepas i kommande medarbetarundersökning?”

…bör alltså inte vara 70 procent, utan 100.

Chefen för ett stort försäkringsbolag berättade en gång att från sina underlydande chefer fick han höra allt som är positivt, gärna med lite överdrifter. Från facket fick han höra allt som är skit. Från medarbetarundersökningen fick han veta hur mycket av det ena eller det andra som var rätt. 

Koncernchefen för ett av Sveriges största bolag sa att han egentligen kunde styra sitt bolag med ett enda nyckeltal: indexet från medarbetarundersökningen.

Så jobbar företagsledningar med resultaten. Tiotusen eller hundratusen medarbetare kan man inte prata direkt med, så medarbetarundersökningen är deras enda sätt att veta hur det är att jobba ”därute” och min erfarenhet är att de verkligen, verkligen bryr sig.  

Hundratusen medarbetare kan man inte prata direkt med

Så var det inte när jag började analysera medarbetarundersökningar för drygt 30 år sen. Då var det bara de bra cheferna som brydde sig; de som brydde sig om medarbetarna. De dåliga kallade det för ”trivselmätningar” och struntade i resultaten. Det var ju bara lönsamhet som gällde. På den tiden låg medelvärdet för en fråga som ”känner du dig respekterad av din närmaste chef” tydligt under mittvärdet i de flesta företag. Normen var alltså att folk gick till jobbet och kände sig mindre värda än cheferna högre upp i hierarkin. 

Då visade jag och författaren/forskaren Lars Hessner att en femtedel av lönsamheten i tre stora bolag kunde förklaras med hjälp av elva frågor, varav just ”respekt” var den tyngsta.  Inom några år kom de frågorna in i chefers bonus-modeller och snart fick vi rapporter från ledarutvecklare runtom i landet att även de dåliga cheferna kom på ledarutbildningar.  

I dag ligger ”respekt” nästan alltid över fyra på en femgradig skala. Det betyder att ett par miljoner svenskar får känna sig respekterade på jobbet, varje dag. Det är inte oviktigt.

 Lyhördhet leder till att medarbetare får svar 

Men synen på medarbetarundersökningen som en ”beställning” är problematisk. Där är artikeln i Kollega naivt illustrativ. Arbetstagarperspektivet missar lätt att varje medarbetare själv är en del av den organisation som ska förändras.

Många företag vill slippa ställa frågor om information eftersom många medarbetare då tycker att de ska ”få mer information”. I dagens samhälle med konstant överskott på information är ”mer information” sällan någon lösning. I stället bör vi lära chefer att lyssna mer. Lyhördhet leder till att medarbetare får svar på det de undrar över, i stället för ännu mer information.    

Synen på medarbetarundersökningar som ”beställningar” påminner om förslagslådor, förslag till chefen osv. Alla är eniga om att de är viktiga för innovativiteten. I sin doktorsavhandling vid Göteborgs handelshögskola skriver Leif Denti att ungefär ett av 1500 förslag blir fullt ut genomfört. Inte ens en promille!

Det ger ett lite annorlunda perspektiv på att 70 procent tror att problem i medarbetarundersökningen finns kvar, eller hur? Trettio procent eller 2/3 promille, vad väljer du?

Tidningen Kollega fick sen tag i en docent i marknadsföring som ”har forskat om medarbetarundersökningar”.  Jag sätter det inom citat eftersom den här docenten har publicerat 76 artiklar om finansiell kommunikation och marknadsföring men ingenting om medarbetarundersökningar. Docenten börjar med en självklarhet som att språk förändras över tiden. Hur detta hanteras i analys av medarbetarundersökningar berättar jag gärna för den som har en halvtimme över, men docenten landar i rekommendationen att byta ut medarbetarundersökningen mot samtal med öppna frågor som ”Hur känns det?”.

Mätningen leder till dialog och förbättringar

Det är som att sluta mäta blodtryck för att i stället äta nyttigare. Mätningen leder till dialog och förbättringar, och om den inte gör det så är det inte mätningen det är fel på. Det är arbetet efteråt.  

Låt mig påminna om chefen på försäkringsbolaget.  Samtal är alltid filtrerade åt det ena håller eller det andra och hundratusen samtal är svåra att summera upp till företagsledningen.  

Om medarbetarundersökningar vore så dåliga mätverktyg, då skulle jag inte ha kunnat förklara lönsamhet, produktivitet, sjukfrånvaro och hjärt- och kärlsjukdomar på det sätt jag gjort. 

Utan medarbetarundersökningar hade ett par miljoner svenskar fortfarande gått till jobbet och behandlats som lite mindre än fullt ut människor av våra chefer, som på 1980-talet.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta skylla på arbetslösa

Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Publicerad 15 april 2025, kl 06:00
Ett prov med testresultat
Det är dags att förändra synen på arbetslösa. De allra flesta vill ha ett jobb och gör allt de kan för att få ett, skriver Magdalena Ackeberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Media rapporterar att arbetsgivare inte hittar den kompetens de söker. Företrädare för dagens arbetsmarknadspolitik för fram åsikter om att arbetssökande skulle vara lata och att det är självvalt att vara utan arbete.

Jag blir provocerad och arg. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns ett fåtal som väljer att vara utan arbete eller som fuskar på något sätt, men merparten vill faktiskt jobba. Att då dra alla arbetssökande över en kam och misstänkliggöra dem är både arrogant, okunnigt och oanständigt. 

Det nästintill omöjligt att vara lat, eller  välja bort, om du inte har väldigt mycket pengar att leva på. Söker du inte jobb och rapporterar vad som krävs till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får du heller inget finansiellt stöd. Kontrollfunktionen är stenhård. 

Jag har blivit ghostad  i sökprocesser fast det var arbetsgivaren som kontaktade mig

Inte anade jag när jag började jobba, hur sjukt svårt det skulle vara att byta jobb och bransch längre fram i livet. Har du inte erfarenhet från branschen du söker dig till blir du bortsorterad i sökprocessen. Vill du studera sätter regelverket för CSN stöd stopp när du fyllt 60 år. Omställningsstudiestödet, om du uppfyller kraven, har så lång handläggningstid att du tvingas tacka nej till studieplatsen för du vet inte om du får stödet. Förresten får du inte stödet alls om du fyller 62 det år studierna börjar. 

Inte anade jag att den erfarenhet, kompetens och kunskap jag har inte verkar intressant på arbetsmarknaden för att jag inte är i mellanåldern 30-45 år och har längre arbetslivserfarenhet än 3-5 år. Att det verkar vara problematiskt att det är ett tag sen jag studerade på högskolenivå, men omöjligt för en arbetsgivare att greppa all den kompetensutveckling jag aldrig slutat tillägna mig. 

Som arbetssökande har jag fått höra att jag är för senior, att jag förmodligen inte kommer nöja mig med arbetsuppgifterna. Jag har blivit ghostad  i sökprocesser trots att det var arbetsgivaren som kontaktade mig och tyckte att min profil var intressant. Jag har blivit ombedd att göra tester innan rekryteraren ens överväger att titta på mitt CV, och varje gång jag måste fylla i ålder i ansökningsprocessen kan räkna med att jag inte kommer gå vidare.

Att söka jobb är ett heltidsjobb

I dag lämpas ansvaret för problemen på arbetsmarknaden över på individen medan ansvariga svär sig fria från hur stödsystem för arbetssökande faktiskt ser ut. Men arbetssökanden bär inte skulden för, eller har styrmedlen över, konjunktur, räntor, epidemier, politikers syn på arbetstagare och arbetsgivares val. Vi vill tjäna egna pengar. Inte gå på a-kassa.

Att söka jobb är ett heltidsjobb nästan utan några endorfinkickar. Visst går det iväg en ansökan ibland till ett arbete jag inte är taggad på men normalt när jag söker en tjänst har jag övervägt huruvida jag vill jobba där (företagskultur och värderingar), behöver jag flytta (lämna mitt sammanhang), kan jag leva på lönen och kommer jag känna mig trygg, uppskattad, få lov att växa och utvecklas, eller är det ett ställe jag bara kommer gå till och…vara?

Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen?

Företag ropar om kompetensbrist men har arbetsgivare blivit för lata i sin jakt på den perfekta kandidaten? Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen och fördomarna om oss över 50+ och de under 30, och som vågar möta, lyssna, satsa och tro på människan? 

Narrativet som nu sprid kring arbetssökande måste ifrågasättas. 
Vi kan ge stöd till dem som på ett professionellt plan höjer sin röst.  Pluskommissionen och AddAge gör ett urbra jobb för att lyfta insikten om och vikten av att anställa, behålla och utveckla arbetstagare över 50, 60, 65 och uppåt. Om det finns samma nätverk för de under 30 vet jag inte, men det borde det göra.

Vi kan, fortfarande, skriva till politikerna och tala om hur verkligheten ser ut. Det finns initiativ med protester listor kring synen på arbetssökande att skriva på och som lämnas över till beslutsfattare. Vi kan skriva artiklar, notiser, insändare i dagstidningar och i Sociala Medier och berätta om verkligheten.  Vi kan jobba med att förändra normerna och vi kan höja vår röst på de plattformar vi har tillgängliga. Vi kan opinionsbilda. 

Magdalena Ackeberg, Senior Brand- and Marketing Manager