Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Medarbetarenkät fyller viktig funktion

Att säga att medarbetarundersökningar inte ger resultat är inte sant. Det beror helt på hur man använder dem, skriver Mårten Westberg.
Publicerad
Till vänster Mårten Westberg till höger sura och glada gubbar
Medarbetarundersökningar löser kanske inte några problem men de belyser vilka utmaningar arbetsgivaren behöver jobba med, skriver Mårten Westberg. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Enkät löser sällan problem. Det skriver Unionens tidning Kollega i en artikel om medarbetarundersökningar. Det är förstås sant. Enkäter löser inga problem.  Blodtrycksmätare fixar inga hjärtproblemen och termometrar ordnar inte bättre väder. 

Blodtrycksmätaren är där för att läkaren ska upptäcka för högt blodtryck, så att ni tillsammans kan göra de ändringar som behövs för din hälsa. Du kommer ju inte hem från läkaren och säger att ”jag hade 170/90 men nu har jag varit hos läkaren så det är bara att köra som vanligt”, eller hur? Det är arbetet efter mätningen som är viktigt.  Precis samma sak med medarbetarundersökningar. De är inga självändamål, men det betyder inte att de är oviktiga.

Sen mäter läkaren ditt blodtryck igen, och igen. Om du har högt blodtryck vill ju ni ju båda se att det sjunker, eller hur? Samma sak med medarbetarundersökningen.

Svaret på Kollegas enkätfråga

 ”Hur stor bedömer du risken att de problem som påtalades/kvarstår kommer upprepas i kommande medarbetarundersökning?”

…bör alltså inte vara 70 procent, utan 100.

Chefen för ett stort försäkringsbolag berättade en gång att från sina underlydande chefer fick han höra allt som är positivt, gärna med lite överdrifter. Från facket fick han höra allt som är skit. Från medarbetarundersökningen fick han veta hur mycket av det ena eller det andra som var rätt. 

Koncernchefen för ett av Sveriges största bolag sa att han egentligen kunde styra sitt bolag med ett enda nyckeltal: indexet från medarbetarundersökningen.

Så jobbar företagsledningar med resultaten. Tiotusen eller hundratusen medarbetare kan man inte prata direkt med, så medarbetarundersökningen är deras enda sätt att veta hur det är att jobba ”därute” och min erfarenhet är att de verkligen, verkligen bryr sig.  

Hundratusen medarbetare kan man inte prata direkt med

Så var det inte när jag började analysera medarbetarundersökningar för drygt 30 år sen. Då var det bara de bra cheferna som brydde sig; de som brydde sig om medarbetarna. De dåliga kallade det för ”trivselmätningar” och struntade i resultaten. Det var ju bara lönsamhet som gällde. På den tiden låg medelvärdet för en fråga som ”känner du dig respekterad av din närmaste chef” tydligt under mittvärdet i de flesta företag. Normen var alltså att folk gick till jobbet och kände sig mindre värda än cheferna högre upp i hierarkin. 

Då visade jag och författaren/forskaren Lars Hessner att en femtedel av lönsamheten i tre stora bolag kunde förklaras med hjälp av elva frågor, varav just ”respekt” var den tyngsta.  Inom några år kom de frågorna in i chefers bonus-modeller och snart fick vi rapporter från ledarutvecklare runtom i landet att även de dåliga cheferna kom på ledarutbildningar.  

I dag ligger ”respekt” nästan alltid över fyra på en femgradig skala. Det betyder att ett par miljoner svenskar får känna sig respekterade på jobbet, varje dag. Det är inte oviktigt.

 Lyhördhet leder till att medarbetare får svar 

Men synen på medarbetarundersökningen som en ”beställning” är problematisk. Där är artikeln i Kollega naivt illustrativ. Arbetstagarperspektivet missar lätt att varje medarbetare själv är en del av den organisation som ska förändras.

Många företag vill slippa ställa frågor om information eftersom många medarbetare då tycker att de ska ”få mer information”. I dagens samhälle med konstant överskott på information är ”mer information” sällan någon lösning. I stället bör vi lära chefer att lyssna mer. Lyhördhet leder till att medarbetare får svar på det de undrar över, i stället för ännu mer information.    

Synen på medarbetarundersökningar som ”beställningar” påminner om förslagslådor, förslag till chefen osv. Alla är eniga om att de är viktiga för innovativiteten. I sin doktorsavhandling vid Göteborgs handelshögskola skriver Leif Denti att ungefär ett av 1500 förslag blir fullt ut genomfört. Inte ens en promille!

Det ger ett lite annorlunda perspektiv på att 70 procent tror att problem i medarbetarundersökningen finns kvar, eller hur? Trettio procent eller 2/3 promille, vad väljer du?

Tidningen Kollega fick sen tag i en docent i marknadsföring som ”har forskat om medarbetarundersökningar”.  Jag sätter det inom citat eftersom den här docenten har publicerat 76 artiklar om finansiell kommunikation och marknadsföring men ingenting om medarbetarundersökningar. Docenten börjar med en självklarhet som att språk förändras över tiden. Hur detta hanteras i analys av medarbetarundersökningar berättar jag gärna för den som har en halvtimme över, men docenten landar i rekommendationen att byta ut medarbetarundersökningen mot samtal med öppna frågor som ”Hur känns det?”.

Mätningen leder till dialog och förbättringar

Det är som att sluta mäta blodtryck för att i stället äta nyttigare. Mätningen leder till dialog och förbättringar, och om den inte gör det så är det inte mätningen det är fel på. Det är arbetet efteråt.  

Låt mig påminna om chefen på försäkringsbolaget.  Samtal är alltid filtrerade åt det ena håller eller det andra och hundratusen samtal är svåra att summera upp till företagsledningen.  

Om medarbetarundersökningar vore så dåliga mätverktyg, då skulle jag inte ha kunnat förklara lönsamhet, produktivitet, sjukfrånvaro och hjärt- och kärlsjukdomar på det sätt jag gjort. 

Utan medarbetarundersökningar hade ett par miljoner svenskar fortfarande gått till jobbet och behandlats som lite mindre än fullt ut människor av våra chefer, som på 1980-talet.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Vill du göra din röst hörd på Kollega debatt?

Många ämnen har engagerat er läsare under året. Tystnadskultur, småbarnsföräldrar och privata sjukvårdsförsäkringar till exempel. Här är årets fem mest lästa debatter.
Lina Björk Publicerad 18 juni 2025, kl 06:00
små bilder på ansikten
Några av de mest lästa debatterna under året handlade om orättvisa krav på föräldrar och singlar på arbetsplatsen. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se. 

Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025: 

Barnfria förväntas jobba mer

Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.

Det är inte arbetslösas fel

Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.

Vården blir ojämlik med privata försäkringar

Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.

Småbarnsföräldrar gör så gott de kan

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.

Unga blir sjuka av flytande arbetstider

Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.

Debatt

Debatt: Vi är inte passé vid 43

Arbetslöshet är inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Det är dags för politikerna att vakna, skriver Ann Björklund.
Publicerad 10 juni 2025, kl 09:26
Små trägubbar står i grupp
Det är dags för politikerna att vidta åtgärder för att minska åldersdiskriminering och ålderism på svensk arbetsmarknad, skriver Ann Björklund. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.

Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?

Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?

Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet

För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?

Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.

Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige.  Jag tänker inte vara tyst nu heller.

I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.

Ge alla generationer en chans att bidra

Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.

Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.

Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?

/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.