Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ingen borde behöva byta namn för att få jobb

Dörren in till arbetsmarknaden står vidöppen för Jan, medan den knappt står på glänt för Abdul. Men ett namnbyte ska inte vara vägen till jobb, skriver Mardin Baban och Nick Doggen.
Publicerad
Att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden är en utmaning för nysvenskar. Meriter och utbildningar värderas inte likvärdigt, man saknar nätverk och regelverket kring uppehållstillstånd är krångligt, skriver Mardin Baban och Nick Doggen. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Efter många år som arbetssökande bestämde Abdul Hamid sig för en drastisk ändring: han bytte namn till Jan Nilsson. Vad hände? Jo, Jan, eller egentligen Abdul, fick fyra anställningserbjudanden direkt. Abduls långt ifrån unika fall visar det skriande behovet av en bättre integration på en arbetsmarknad med arbetskraftsbrist.

Som nysvensk kan etableringen på arbetsmarknaden kännas som en häcklöpning. Hindren som man behöver ta sig förbi är både svåra och många. Nya svenskars yrkeskunskaper och kvalifikationer från hemlandet bedöms inte likvärdigt, vilket försvårar för arbetsgivare att uppskatta vad utländska utbildningsdokument faktiskt motsvarar i Sverige.

Även regelverket och handläggningstiderna för uppehållstillstånd riskerar att krångla till rekryteringen av nya svenskar. Långt ifrån alla arbetsgivare är medvetna om vilka intyg och avtal som krävs av myndigheterna. Förlorarna är de nya svenskar som alldeles för ofta hamnar i en ohållbar sits där en anställning är avgörande för att få eller bibehålla ett uppehållstillstånd.

Nya svenskars yrkeskunskaper bedöms inte likvärdigt

Ett annat hinder är att nya svenskar ofta saknar väletablerade sociala nätverk, speciellt om de vistats i Sverige under relativt kort tid. Det är ingen hemlighet att just kontakter är av stor betydelse för att få ett jobb: enligt Företagarna förmedlas hela 7 av 10 jobb i Sverige via kontakter. Avsaknaden av ett kontaktnät kan därför sätta käppar i hjulen för de som vill ta sitt första kliv in på arbetsmarknaden.

Ett sista hinder är diskrimineringen som förekommer både på arbetsplatser och i rekryteringsprocesser. Forskare vid Stockholms universitet har kunnat fastslå att arbetsgivare i mycket lägre utsträckning tenderar att kalla arbetssökande med utländskt klingande på intervju än de med svenska namn – trots identiska kvalifikationer. Dörren in till arbetsmarknaden verkar alltså stå vidöppen för Jan, medan den knappt står på glänt för Abdul.

Häcklöpningen gör etableringen på arbetsmarknaden till en förlustaffär, både för de nya svenskarna och samhället i stort. Det mest häpnadsväckande i detta sammanhang är att Sverige skriker efter arbetskraft inom ett flertal bristyrken. Enligt Arbetsförmedlingen är behovet särskilt högt inom bland annat vård och kollektivtrafik – yrken som inte kräver högskoleutbildning. Här borde politiken vara betydligt mer angelägen om att skapa förutsättningar som kan lösa arbetsbristen och underlätta etableringen på arbetsmarknaden, speciellt för nyanlända.

Enligt Ekonomifakta är det nämligen konkurrenssvaga grupper, däribland utomeuropeiskt födda, som har svårare att ta sig in på arbetsmarknaden jämfört med andra. De senaste tio åren har deras jobbchanser minskat, medan skillnaden med övriga arbetssökande dessutom har ökat.

Nyckeln är kompetenshöjande insatser och utökade sociala nätverk

Civilsamhället, med Nya Kompisbyrån i spetsen, har beprövade metoder som underlättar etableringen på arbetsmarknaden för nya svenskar. Nyckeln är kombinationen av kompetenshöjande insatser samtidigt som det sociala nätverket utökas. Vi har sett omfattande positiva resultat av denna kombination i två av våra arbetsmarknadsinriktade insatser där 48 procent av de arbetssökande har fått jobb, 49 procent har påbörjat en ny utbildning efter avslutat deltagande. En avgörande framgångsfaktor är att deltagarna i insatserna inte bara fått förbättra sina ansökningshandlingar eller träna inför arbetsintervjun, utan att de även fått en etablerad svensk som mentor som delat med sig av sina erfarenheter och sitt kontaktnät.

Politiken bör sänka, om inte helt undanröja hindren som allt för många nya svenskar möter på arbetsmarknaden. Hela samhället tjänar på att etableringen blir en sprint snarare än en häcklöpning. Civilsamhället vet vad som är möjligt och nödvändigt för att skapa en arbetsmarknad som är trygg, konkurrenskraftig och framtidssäkrad – och som ger plats åt både Abdul Hamid och Jan Nilsson.

/Mardin Baban, verksamhetschef, Nick Doggen, kommunikations- och opinionsansvarig Nya Kompisbyrån

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Avskaffa friskvårdstimmen – låt personalen träna varje dag

Den bästa friskvårdsförmånen är inte ett gymkort eller en schemalagd timme i veckan, utan friheten att träna när arbetsdagen tillåter, skriver Andreas Wallin.
Andreas Wallin Publicerad 17 november 2026, kl 06:00
Träna på jobbet istället för friskvårdstimme
Friskvårdsbidrag och gymkort räcker inte om arbetsdagen inte lämnar utrymme för träning,skriver Andreas Wallin. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många arbetsgivare erbjuder friskvårdsbidrag, gymkort och ibland en timmes träning i veckan. Det låter generöst. Men för många anställda är det inte pengar till ett gymkort som saknas. Det är tid. Efter 17 år som entreprenörer i byggbranschen är vi övertygade om att arbetsgivare behöver tänka om.

Andreas Wallin

När vi drev vårt byggföretag såg vi hur svårt det var att få ihop arbete, familj och träning. För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande. För småbarnsföräldern kan kvällsträning betyda ännu ett stressmoment mellan hämtning, matlagning och läggning. Och den som tränar på lunchen ska hinna byta om, duscha och äta innan nästa möte.

När tiden inte räcker är det ofta träningen som ryker först.

Så vi gjorde tvärtom. Vi avsatte omkring 60 kvadratmeter av våra lokaler och byggde ett ordentligt gym. Vi investerade hundratusentals kronor i utrustning, bra golv, omklädningsrum och duschar. Vi ordnade handdukar, tvål och schampo. Allt för att det skulle vara enkelt att träna och sedan gå tillbaka till jobbet.

Men den viktigaste investeringen var inte maskinerna. Det var förtroendet.

För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande

Vår policy var enkel: ”Träna när fan du vill.” Före jobbet, på lunchen eller mitt på förmiddagen om man behövde en paus. Det enda kravet var att arbetet skulle fungera, att kunderna fick det de blivit lovade och att kollegorna inte behövde göra någon annans jobb.

Den första invändningen från andra företagsledare brukar vara: ”Men tänk om folk missbrukar det?”

Det hände inte hos oss. En medarbetare som vill undvika att arbeta behöver knappast ett gym för att göra det. Det går lika bra att fastna i meningslösa möten, telefonen eller uppgifter som drar ut på tiden. Om någon inte levererar är det ett ledarskapsproblem, inte ett träningsproblem.

Hos oss kom vissa tidigare till arbetsplatsen för att träna. Andra stannade längre. Gymmet blev också en mötesplats för människor från olika delar av företaget. Ibland körde vi gemensam cirkelträning med en personlig tränare. Kollegor som sällan träffades i arbetet lärde känna varandra mellan vikterna och träningsredskapen.

Vi upplevde en stark sammanhållning och låg sjukfrånvaro. Vi kan inte bevisa att gymmet orsakade det. Men vi såg heller inga tecken på att människor presterade mindre för att de kunde träna under arbetsdagen. Tvärtom blev möjligheten ett tydligt argument när vi rekryterade.

Arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig

Vi behöver också ändra hur vi räknar. Ett två timmar långt möte betraktas utan vidare som arbete. Men 40 minuter i gymmet kan beskrivas som förlorad produktion. Varför? En arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig, samarbeta och prestera över tid.

Det betyder inte att varje träningsminut ger ekonomisk avkastning. Men det är lika orimligt att automatiskt räkna den som en ren förlust.

Ekonomin handlar dessutom om vad företaget redan betalar för. Många arbetsgivare subventionerar externa gymkort och friskvårdsportaler som används ojämnt. När vi byggde vårt gym kunde vi samtidigt sluta betala för externa kort. Ett eget gym är förstås inte lösningen överallt, men arbetsgivare borde fråga sig om friskvårdspengarna kan användas närmare arbetsplatsen – och med större effekt i vardagen.

Alla har inte kontorsjobb och alla arbetsgivare kan inte avsätta 60 kvadratmeter. En sjuksköterska, chaufför eller byggnadsarbetare kan inte alltid lämna arbetet när som helst. Men principen går att anpassa: ett mindre träningsrum, ett samarbete med ett närliggande gym, promenadmöten eller möjlighet att ta en löprunda när schemat tillåter.

Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav

Och nej, alla måste inte träna. Ingen chef ska kontrollera steg, kroppsvikt eller träningspass. Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav. Frihet fungerar bara om den är verklig – även när en medarbetare går till gymmet klockan tio på förmiddagen.

Arbetsgivare borde sluta fråga hur de har råd att låta människor träna under arbetsdagen och börja fråga vad det kostar när människor aldrig hinner.

Avskaffa den schemalagda friskvårdstimmen. Låt personalen kunna träna varje dag – när arbetet tillåter det och när det passar dem.

Andreas Wallin, entreprenör och vice vd, Longevity Life AB