Efter många år som arbetssökande bestämde Abdul Hamid sig för en drastisk ändring: han bytte namn till Jan Nilsson. Vad hände? Jo, Jan, eller egentligen Abdul, fick fyra anställningserbjudanden direkt. Abduls långt ifrån unika fall visar det skriande behovet av en bättre integration på en arbetsmarknad med arbetskraftsbrist.

Som nysvensk kan etableringen på arbetsmarknaden kännas som en häcklöpning. Hindren som man behöver ta sig förbi är både svåra och många. Nya svenskars yrkeskunskaper och kvalifikationer från hemlandet bedöms inte likvärdigt, vilket försvårar för arbetsgivare att uppskatta vad utländska utbildningsdokument faktiskt motsvarar i Sverige.

Även regelverket och handläggningstiderna för uppehållstillstånd riskerar att krångla till rekryteringen av nya svenskar. Långt ifrån alla arbetsgivare är medvetna om vilka intyg och avtal som krävs av myndigheterna. Förlorarna är de nya svenskar som alldeles för ofta hamnar i en ohållbar sits där en anställning är avgörande för att få eller bibehålla ett uppehållstillstånd.

Ett annat hinder är att nya svenskar ofta saknar väletablerade sociala nätverk, speciellt om de vistats i Sverige under relativt kort tid. Det är ingen hemlighet att just kontakter är av stor betydelse för att få ett jobb: enligt Företagarna förmedlas hela 7 av 10 jobb i Sverige via kontakter. Avsaknaden av ett kontaktnät kan därför sätta käppar i hjulen för de som vill ta sitt första kliv in på arbetsmarknaden.

Ett sista hinder är diskrimineringen som förekommer både på arbetsplatser och i rekryteringsprocesser. Forskare vid Stockholms universitet har kunnat fastslå att arbetsgivare i mycket lägre utsträckning tenderar att kalla arbetssökande med utländskt klingande på intervju än de med svenska namn – trots identiska kvalifikationer. Dörren in till arbetsmarknaden verkar alltså stå vidöppen för Jan, medan den knappt står på glänt för Abdul.

Häcklöpningen gör etableringen på arbetsmarknaden till en förlustaffär, både för de nya svenskarna och samhället i stort. Det mest häpnadsväckande i detta sammanhang är att Sverige skriker efter arbetskraft inom ett flertal bristyrken. Enligt Arbetsförmedlingen är behovet särskilt högt inom bland annat vård och kollektivtrafik – yrken som inte kräver högskoleutbildning. Här borde politiken vara betydligt mer angelägen om att skapa förutsättningar som kan lösa arbetsbristen och underlätta etableringen på arbetsmarknaden, speciellt för nyanlända.

Enligt Ekonomifakta är det nämligen konkurrenssvaga grupper, däribland utomeuropeiskt födda, som har svårare att ta sig in på arbetsmarknaden jämfört med andra. De senaste tio åren har deras jobbchanser minskat, medan skillnaden med övriga arbetssökande dessutom har ökat.

Civilsamhället, med Nya Kompisbyrån i spetsen, har beprövade metoder som underlättar etableringen på arbetsmarknaden för nya svenskar. Nyckeln är kombinationen av kompetenshöjande insatser samtidigt som det sociala nätverket utökas. Vi har sett omfattande positiva resultat av denna kombination i två av våra arbetsmarknadsinriktade insatser där 48 procent av de arbetssökande har fått jobb, 49 procent har påbörjat en ny utbildning efter avslutat deltagande. En avgörande framgångsfaktor är att deltagarna i insatserna inte bara fått förbättra sina ansökningshandlingar eller träna inför arbetsintervjun, utan att de även fått en etablerad svensk som mentor som delat med sig av sina erfarenheter och sitt kontaktnät.

Politiken bör sänka, om inte helt undanröja hindren som allt för många nya svenskar möter på arbetsmarknaden. Hela samhället tjänar på att etableringen blir en sprint snarare än en häcklöpning. Civilsamhället vet vad som är möjligt och nödvändigt för att skapa en arbetsmarknad som är trygg, konkurrenskraftig och framtidssäkrad – och som ger plats åt både Abdul Hamid och Jan Nilsson.

/Mardin Baban, verksamhetschef, Nick Doggen, kommunikations- och opinionsansvarig Nya Kompisbyrån