I dagens samhälle tillbringar vi mer tid inomhus än någonsin tidigare och arbetsplatser är inget undantag. Med tanke på detta är det djupt oroande att en nyligen genomförd undersökning av oss visar att endast en av tre personer är nöjd med inomhusmiljön på jobbet. 

Detta borde vara en väckarklocka för landets arbetsgivare då det är vetenskapligt bevisat att inomhusmiljön påverkar både vår produktivitet och vårt välbefinnande. 

Resultaten från undersökningen är anmärkningsvärda, men tyvärr inte särskilt förvånande. Vi genomför återkommande enkäter där anställda får uttrycka sina åsikter om inomhusklimatet på sin arbetsplats och vi får då ofta liknande svar.

Allra mest oroväckande är att många arbetsgivare inte verkar ta hänsyn till den här typen av problem. 28 procent av de tillfrågade anser att arbetsgivaren i liten utsträckning bryr sig om inomhusklimatet. Medarbetare som lyfter problemen tenderar att betraktas som "känsliga" eller "gnälliga". 

Det är oacceptabelt. Som arbetsgivare är man skyldig att bedriva systematiskt arbetsmiljöarbete och säkerställa en god inomhusmiljö för de anställda. Det gör man bland annat genom undersökningar, genom att uppdatera och justera sina system regelbundet och genom vara noga med service och underhåll. 

Enligt undersökningen är det oftast ventilationen som är problemet. Nästan hälften av de som upplever dålig inomhusmiljö på arbetsplatsen anger bristfällig eller otillräcklig ventilation som orsak. Det är ett konkret problem som ofta är enkelt att åtgärda. Ett tips till landets företagare är att ta del av fastighetsägarens OVK-protokoll för att på så sätt uppfylla sitt krav på kontroll enligt förskrift.

Det är nu dags att vi alla tar vårt ansvar för att förbättra inomhusmiljön på landets arbetsplatser. Det är en investering i hälsa och välmående som kommer att gynna både företag och personal på lång sikt. Tillsammans kan vi skapa en bättre arbetsmiljö för alla.

Catarina Warfvinge, universitetslektor på Lunds Tekniska Högskola, Andreas Wallin, energispecialist på GK Sverige. 

Kvinnor anpassar sitt arbetsliv mer än män när de skaffar barn, vilket bland annat resulterar i ekonomisk ojämställdhet. Problematiken är välkänd och varje år konstateras samma sak: inkomstskillnader mellan män och kvinnor kvarstår, och har varit i stort sett oförändrade sedan 1995. Detta stämmer. Men inte för alla kvinnor utan främst för en specifik grupp kvinnor, nämligen mammor.

I den statistisk vi använder i dag finns inte pappor och mammor. Med data som visar på olikheter även inom könen såsom kvinna/mamma och man/pappa skulle vi kunna synliggöra familjebildningens direkta koppling till löne- och karriärutveckling, som vi kan kalla ”barneffekten”. Det borde vara lika självklart som införandet av könsuppdelad statistik var 1994 med motivationen att det är ett nödvändigt medel för jämställdhetsanalys.

Vi vet att före barn tjänar kvinnor och män ungefär lika mycket, är chefer i lika stor utsträckning och sjukfrånvarande ungefär lika ofta. Claudia Goldins som tilldelades nobelpriset i ekonomi 2023, visar att en stor del av lönegapet hänger ihop med hur familjebildningen påverkar pappor och mammor olika. Carl Johan von Seth i ”Det ekonomiska könet” visar att ungefär fyra femtedelar av lönegapet mellan könen kan knytas till föräldraskapet. Antagandet blir att barnfrias utveckling i arbetslivet inte påvisar några större könsskillnader.

Barneffekten är inte en arbetslivsrelaterad orättvisa. Det är en direkt effekt av att mammor är borta från arbetslivet under långa perioder och att pappor inte är det. Unionen poängterar i sin jämställdhets- och mångfaldsplattform att ”jämställdhet är när alla kan och får arbeta och utveckla sin fulla potential utan att hindras av könsstereotypa normer, föreställningar och traditioner”, och det är i den definitionen vi finner orsakerna till ojämställdhet som vi bör förstå bättre och agera på.

Att vi använder kvinna och mamma liksom man och pappa som synonymer bidrar till att understödja barnnormen och att osynliggöra barneffekten. Det leder även till att barnfria inte uppfattar att jämställdhetsarbetet angår dem då huvudfokus, för att inte säga allt fokus, har satts på föräldrar. Sveriges jämställdhetsmål betonar behovet av ekonomisk jämställdhet, jämställd hälsa och jämn fördelning av det obetalda arbetet, alla tre kopplade till barneffekten.

För att dämpa barneffekten och uppnå ett jämställt föräldraskap måste mammor befinna sig i arbetslivet i samma utsträckning som pappor. En självklar princip kan tyckas. Med systematiskt användande av flerdimensionell data skulle vi kunna får en djupare förståelse av barneffekten i förhållande till mammors och pappors beteenden samt kunna utveckla metoder att driva förändring.

Det finns inget som talar emot användande av bättre statistik och den är inte heller svår att generera. Så låt inte detta nästa steg ta 30 år till.

/Ann-Katrin Dolium, Hållbarhetsspecialist och klubbstyrelseledamot inom handeln