Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: I Sverige håller man avtal – men inte alltid

Arbetstagarna har fått minskad anställningstrygghet men inte de studiemöjligheter som utlovades då regeringen inte klarat av att finansiera omställningsstudiestödet, skriver German Bender och Anders Kjellberg.
Publicerad
till vänster German Bender, till höger Anders Kjellberg
Miljardbelopp har avsatts för omställningsstudiestödet, men en stor del kommer att betalas tillbaka till staten eftersom CSN nekats tillräckliga medel för att kunna hantera mer än en mycket liten del av alla ansökningarna. Foto: TT/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När det nya huvudavtalet undertecknades av LO, PTK och Svenskt Näringsliv i juni förra året fanns staten i bakgrunden på flera avgörande sätt. Eller som man brukar säga ”som elefanten i rummet”. För det första som lagstiftare för att förändra anställningsskyddet i mer arbetsgivarvänlig riktning. Den socialdemokratiskt ledda regeringen accepterade i Januariöverenskommelsen 2019 Centerpartiets och Liberalernas krav om ett uppluckrat anställningsskydd.

För att stoppa det statliga långtgående förslag i den riktningen pressades facken i huvudavtalsförhandlingarna att gå med på ett urholkat anställningsskydd. I utbyte fick man väsentligt förbättrade möjligheter till omställning och kompetensutveckling. Detta gynnar även arbetsgivarna, särskilt som staten är huvudfinansiär. Med omställningsstudiestödet är det möjligt att studera i ett helt år med en återbetalningsfri ersättning som motsvarar 80 procent av lönen upp till ett tak som är beroende av om man omfattas av kollektivavtal.

Det är att likställa med ett avtalsbrott från regeringens sida

Nya Las och all annan lagstiftning kopplad till huvudavtalet finns sedan länge på plats. Regeringen har betydligt svårare att infria sina åtaganden som finansiär av omställnings- och kompetensutvecklingsdelen. Miljardbelopp har visserligen avsatts för detta, men en stor del kommer att betalas tillbaka till staten eftersom CSN trots upprepade påstötningar från både myndigheten själv och arbetsmarknadens parter nekats tillräckliga medel för att kunna hantera mer än en mycket liten del av alla ansökningarna om omställningsstudiestöd. För år 2024 beräknas två miljarder av anslaget på 2,84 miljarder återgå till statskassan,

Det är att likställa med ett flagrant avtalsbrott från regeringens sida. Arbetstagarna har fått minskad anställningstrygghet men inte de omställnings- och studiemöjligheter som de skulle få i utbyte. Även arbetsgivarna är starkt kritiska eftersom behovet av kompetent personal är stort i flera yrken. Regeringen har dessutom genom sitt agerande – eller rättare brist på agerande – försatt många människor i en svår situation. CSN tvingas ägna sig åt en ohållbar myndighetsutövning mot enskilda som avviker från vad vi är vana vid i Sverige.

Det som var tänkt att öka tryggheten blir i stället en källa till oro

Mycket få av de som ansöker om omställningsstudiestöd får besked i rimlig tid. Förutom att behöva vänta på antagningsbesked är det ändå tillräckligt komplicerat för individen som har att:

  • Ansöka om omställningsstudiestöd
  • Ansöka till en utbildning, till exempel yrkeshögskola eller universitet
  • Ta upp frågan om studieledighet med arbetsgivaren som ska ordna med en vikarie
  • Tala med kollegorna
  • Skaffa en bostad om studieorten är en annan än där man bor
  • Planera tillsammans med familjen

När beskedet om studiestöd dröjer tvingas många som påbörjat utbildningar avbryta dem eller ta lån eller jobba vid sidan om. Det försätter individer och familjer i en svår situation. Det som var tänkt att öka tryggheten blir i stället en källa till oro. Det ställer också till problem för arbetsgivare, anordnare av utbildningar och omställningsorganisationer.

Att inte undanröja flaskhalsen vid CSN är ohållbart. Den ökade flexibiliteteten, valfriheten och tryggheten som reformen ska ge individen är tänkt att väga upp den minskade anställningstrygghet som följer av nya Las. När reformen i januari 2022 presenterades av arbetsmarknadsminister Eva Nordmark beskrev hon den som ”den största trygghets- och frihetsreformen på svensk arbetsmarknad i modern tid”. Hon syftade på att ”alla arbetstagare i Sverige” nu skulle få ”helt nya möjligheter att ställa om, vidareutbilda sig och utvecklas genom ett helt arbetsliv”. Genom att vidareutveckla sig i det nuvarande yrket kan individen öka sin anställningsbarhet och därmed tryggheten inför framtida neddragningar. Med tanke på den omfattande digitalisering och klimatomställning som Sverige står inför blir det inte mindre angeläget.

Kan det  vara så att regeringen räknar med att spara miljardbelopp på uteblivna omställningsstudier?

Omställningsstudiestödet är inte den enda avtalade arbetsmarknadsreform där regeringen fallerar. När allt sent omsider blivit klart kring etableringsjobben för nyanlända migranter och långtidsarbetslösa faller reformen på mållinjen. Förklaringen här heter Sverigedemokraterna. Men när det gäller omställningsstudiestödet verkar det vara regeringen själv som drar i bromsen, med arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) och utbildningsminister Mats Persson (L) i spetsen. Kan det rentav vara så att regeringen av inflationsbekämpningsskäl kallt räknar med att spara miljardbelopp på uteblivna omställningsstudier? Det vore att kliva ur askan in i elden, eftersom en utebliven satsning på omställningsförmåga knappast gynnar svensk ekonomi.

Om inte de konkreta skäl som vi anfört räcker, borde de ansvariga statsråden inse det grundläggande värdet i att värna den svenska partsmodellen. Då är det av yttersta vikt att regeringen hedrar sitt åtagande i det viktigaste huvudavtalet sedan 1938 års Saltsjöbadsavtal undertecknats – även denna gång på Grand Hotel i Saltsjöbaden.

/German Bender, doktorand vid Handelshögskolan och utredningschef för tankesmedjan Arena Idé

Anders Kjellberg, professor i sociologi vid Lunds universitet

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Svenska företag ska inte dansa efter Donald Trumps pipa

USA:s president Donald Trump har beordrat att program med mångfald, rättvisa och inkludering ska tas bort. Nu måste vi vässa argumenten för mångfald så att svenska företag inte går samma väg, skriver Annette Otto.
Publicerad 20 maj 2025, kl 09:00
trägubbar i olika färger på rad
Utvecklingen kring inkludering och rättvisa i USA påverkar globala företag. Nu är inte läge att backa kring mångfaldsmålen för svenska företag, utan vässa argumenten, skriver Anette Otto. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I USA är DEI-agendan (diversity, equity and inclusion) på tydlig reträtt. Utvecklingen har redan börjat påverka europeiska bolag med amerikanska intressen – och nu börjar vi även se hur svenska företag ställs inför nya frågor i en förändrad verklighet. Om vi vill fortsätta driva arbetet för ökad mångfald i svenskt näringsliv, måste vi själva börja ställa de svåra frågorna. Vi behöver vara tydligare med varför vi gör det här – annars riskerar vi att backa flera år i utvecklingen.

Ett färskt exempel är hur den amerikanska regeringen, under Donald Trumps återkomst, valde att avveckla DEI-satsningar inom offentliga myndigheter. DEI beskrivs som ett ”hoax” och ses som ett hinder för ett samhälle där kompetens ska vara avgörande. Samtidigt minskar några av USA:s största bolag – från Walmart till flera techjättar – sina investeringar i mångfaldsprogram. Kritiken kommer inte från ett vakuum, och vi börjar nu se hur tongångarna även påverkar svenska verksamheter.

Den bästa vägen framåt är inte att backa – utan att bli tydligare

I Danmark har branschorganisationer som Dansk Industri uppmanat sina medlemsföretag att tona ner DEI-kommunikationen i USA, något som svenska bolag också börjar förhålla sig till. Samtidigt har svenska företag som Ericsson fått kritik för att ha minskat fokus på mångfald och inkludering i sina senaste årsredovisningar, vilket har väckt starka reaktioner.

Jag menar att den bästa vägen framåt är inte att backa – utan att bli tydligare. Vi måste våga granska våra egna initiativ och säkerställa att arbetet med mångfald, jämlikhet och inkludering faktiskt har ett tydligt syfte som både medarbetare och verksamhet förstår och står bakom.

Det räcker inte att säga att mångfald är viktigt. Vi måste kunna visa varför. Mångfaldsarbete får inte reduceras till symbolpolitik eller följa med i tillfälliga opinioner. Det måste bottna i tydliga affärsmål och insikter. Varför vill vi öka mångfalden i våra rekryteringar? Är det för att bredda kompetensbasen? För att få fler perspektiv i innovationsarbetet? Eller för att bättre spegla de samhällen vi verkar i?

Jag är övertygad om att mångfald bidrar till bättre beslut, starkare team och ökad konkurrenskraft. Det finns en lång rad forskningsrapporter som visar just det. Men om vi inte lyckas förklara kopplingen till affären – då tappar vi både kraft och förtroende.

 

Vi ska höja nivån på våra argument

I USA har kritiken mot DEI ofta handlat om att vita män upplever sig bortvalda på grund av kvoter eller särskilda satsningar för minoriteter. Samma argument har hörts även i Sverige, exempelvis i samband med riktade stipendier till kvinnliga forskare. Det är en typ av kritik vi måste ta på allvar. För att DEI-arbetet ska hålla över tid måste det upplevas som rättvist – inte som något som gynnar en grupp på bekostnad av en annan.

Det innebär inte att vi ska sluta arbeta för mångfald. Men vi måste bli bättre på att definiera vad vi menar med “den bästa kandidaten”. För människor verkar inte i ett vakuum, de ingår i team, i relationer, i sammanhang. Kompetens handlar inte bara om CV, utan också om potential, perspektiv och samarbetsförmåga. Och det kräver att vi är tydliga och trovärdiga i hur vi pratar om vårt arbete.

Det är tydligt att DEI-agendan är inne i en motvind internationellt. Men det innebär inte att vi måste backa i Sverige. Tvärtom är det nu vi behöver förankra vårt arbete djupare i verksamhetens mål och i en verklig förståelse för varför det är viktigt.

Vi ska inte dra ner på våra ambitioner. Men vi ska höja nivån på våra argument. Och vi ska bli bättre på att visa att mångfald inte är en eftergift – utan ett affärskritiskt verktyg för att lyckas i en komplex värld.

/Annette Otto, Senior Vice President, People & Culture, GlobalConnect