Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
När det nya huvudavtalet undertecknades av LO, PTK och Svenskt Näringsliv i juni förra året fanns staten i bakgrunden på flera avgörande sätt. Eller som man brukar säga ”som elefanten i rummet”. För det första som lagstiftare för att förändra anställningsskyddet i mer arbetsgivarvänlig riktning. Den socialdemokratiskt ledda regeringen accepterade i Januariöverenskommelsen 2019 Centerpartiets och Liberalernas krav om ett uppluckrat anställningsskydd.
För att stoppa det statliga långtgående förslag i den riktningen pressades facken i huvudavtalsförhandlingarna att gå med på ett urholkat anställningsskydd. I utbyte fick man väsentligt förbättrade möjligheter till omställning och kompetensutveckling. Detta gynnar även arbetsgivarna, särskilt som staten är huvudfinansiär. Med omställningsstudiestödet är det möjligt att studera i ett helt år med en återbetalningsfri ersättning som motsvarar 80 procent av lönen upp till ett tak som är beroende av om man omfattas av kollektivavtal.
Det är att likställa med ett avtalsbrott från regeringens sida
Nya Las och all annan lagstiftning kopplad till huvudavtalet finns sedan länge på plats. Regeringen har betydligt svårare att infria sina åtaganden som finansiär av omställnings- och kompetensutvecklingsdelen. Miljardbelopp har visserligen avsatts för detta, men en stor del kommer att betalas tillbaka till staten eftersom CSN trots upprepade påstötningar från både myndigheten själv och arbetsmarknadens parter nekats tillräckliga medel för att kunna hantera mer än en mycket liten del av alla ansökningarna om omställningsstudiestöd. För år 2024 beräknas två miljarder av anslaget på 2,84 miljarder återgå till statskassan,
Det är att likställa med ett flagrant avtalsbrott från regeringens sida. Arbetstagarna har fått minskad anställningstrygghet men inte de omställnings- och studiemöjligheter som de skulle få i utbyte. Även arbetsgivarna är starkt kritiska eftersom behovet av kompetent personal är stort i flera yrken. Regeringen har dessutom genom sitt agerande – eller rättare brist på agerande – försatt många människor i en svår situation. CSN tvingas ägna sig åt en ohållbar myndighetsutövning mot enskilda som avviker från vad vi är vana vid i Sverige.
Det som var tänkt att öka tryggheten blir i stället en källa till oro
Mycket få av de som ansöker om omställningsstudiestöd får besked i rimlig tid. Förutom att behöva vänta på antagningsbesked är det ändå tillräckligt komplicerat för individen som har att:
När beskedet om studiestöd dröjer tvingas många som påbörjat utbildningar avbryta dem eller ta lån eller jobba vid sidan om. Det försätter individer och familjer i en svår situation. Det som var tänkt att öka tryggheten blir i stället en källa till oro. Det ställer också till problem för arbetsgivare, anordnare av utbildningar och omställningsorganisationer.
Att inte undanröja flaskhalsen vid CSN är ohållbart. Den ökade flexibiliteteten, valfriheten och tryggheten som reformen ska ge individen är tänkt att väga upp den minskade anställningstrygghet som följer av nya Las. När reformen i januari 2022 presenterades av arbetsmarknadsminister Eva Nordmark beskrev hon den som ”den största trygghets- och frihetsreformen på svensk arbetsmarknad i modern tid”. Hon syftade på att ”alla arbetstagare i Sverige” nu skulle få ”helt nya möjligheter att ställa om, vidareutbilda sig och utvecklas genom ett helt arbetsliv”. Genom att vidareutveckla sig i det nuvarande yrket kan individen öka sin anställningsbarhet och därmed tryggheten inför framtida neddragningar. Med tanke på den omfattande digitalisering och klimatomställning som Sverige står inför blir det inte mindre angeläget.
Kan det vara så att regeringen räknar med att spara miljardbelopp på uteblivna omställningsstudier?
Omställningsstudiestödet är inte den enda avtalade arbetsmarknadsreform där regeringen fallerar. När allt sent omsider blivit klart kring etableringsjobben för nyanlända migranter och långtidsarbetslösa faller reformen på mållinjen. Förklaringen här heter Sverigedemokraterna. Men när det gäller omställningsstudiestödet verkar det vara regeringen själv som drar i bromsen, med arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) och utbildningsminister Mats Persson (L) i spetsen. Kan det rentav vara så att regeringen av inflationsbekämpningsskäl kallt räknar med att spara miljardbelopp på uteblivna omställningsstudier? Det vore att kliva ur askan in i elden, eftersom en utebliven satsning på omställningsförmåga knappast gynnar svensk ekonomi.
Om inte de konkreta skäl som vi anfört räcker, borde de ansvariga statsråden inse det grundläggande värdet i att värna den svenska partsmodellen. Då är det av yttersta vikt att regeringen hedrar sitt åtagande i det viktigaste huvudavtalet sedan 1938 års Saltsjöbadsavtal undertecknats – även denna gång på Grand Hotel i Saltsjöbaden.
/German Bender, doktorand vid Handelshögskolan och utredningschef för tankesmedjan Arena Idé
Anders Kjellberg, professor i sociologi vid Lunds universitet
Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se.
Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025:
Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.
Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.
Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet
För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?
Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.
Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige. Jag tänker inte vara tyst nu heller.
I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.
Ge alla generationer en chans att bidra
Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.
Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.
Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?
/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.
