Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Hijabfri arbetsplats är ett jämställdhetsproblem

Framtidens mest efterfrågade medarbetare kommer att välja bort arbetsplatser som inte satsar på religiös tillgänglighet, skriver Anna Waara.
Publicerad
Till vänster Anna Waara, till höger olika spälpjäser
Alla ska kunna vara sig själv på arbetsplatsen och synligt bära sin identitet utan risk för diskriminering, skriver Anna Waara. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ramadan igen. Nu är det god tid för dig som arbetsgivare att fundera på vad den ”hijabfria” arbetsplatsen kostar  både ditt företag och jämställdheten.

Allt fler muslimska kvinnor berättar att de upplever sig tvingade att välja. Mellan sin tro och identitet mot att ha en försörjning. Berättelserna stöds av en rapport från Diskrimineringsombudsmannen som indikerar att arbetsgivare systematiskt väljer bort muslimer i rekryteringsprocesser. I en anda av ”religiöst neutrala” arbetsplatser går samhället så pass långt att testa lagens utrymme för att förbjuda muslimska kvinnors klädsel. Det är varken till arbetsgivarnas, samhällets eller till muslimska kvinnors nytta.

Skurups kommun är ett sådant rättsfall där kommunen försökte förbjuda muslimsk huvudduk i offentlig verksamhet. Men Högsta domstolen satte i fjol stopp. Identitetsuttryck så som en hijab är nämligen skyddade av religionsfriheten och yttrandefriheten. Men som arbetsgivare och samhälle finns det flera skäl att inte nöja sig med endast denna gränsdragning mot religiös neutralitet.

Flickor med utländsk bakgrund överträffar när det kommer till skolbetyg

Idén att spendera otaliga skattemedel på att allmänheten ska utreda och ha en åsikt om kvinnors personliga klädval borde vid det här milleniet vara pensionerad. Religiöst neutrala arbetsplatser är nämligen ett krokben för landets kompetensförsörjning och konkurrenskraft. Den hijabfria arbetsplatsen är en signal att arbetsgivaren står, till lika delar, inför ett jämställdhetsproblem som ett tillväxtproblem.

Flickor med eller utan hijab, inklusive flickor med utländsk bakgrund, överträffar när det kommer till skolbetyg. Men framtidens mest efterfrågade medarbetare kommer garanterat välja bort arbetsplatser, eller än värre, riskerar att stängas ute från arbetsplatser, om vi som arbetsgivare inte levererar på likabehandlingsarbetet - inklusive religiös tillgänglighet.

Har du inga hijabbärande medarbetare i dag kan du redan stå inför en omfattande kompetensbrist. Med tanke på skolresultaten är det sannolikt inte meriter som styrt rekryteringen då utan medvetna eller omedvetna bias som både riskerar att undergräva förtagets potential för innovation och orsaka intäktsbortfall.

Har du inga hijabbärande medarbetare i dag står du inför en kompetensbrist

Egen försörjning är starkt ihopkopplad med egenmakt: möjligheten att försörja sina barn, att lämna en relation, att känna att vardagen har mening och möjligheten att bli en aktiv samhällsmedborgare. Därför måste alla hinder för kvinnors inträde på arbetsmarknaden nedmonteras. Ett ansvar som arbetsgivare delar med samhället. Hijabens varande eller icke varande påverkar inte en kvinnas förmåga att utföra sitt arbete men arbetsplatser som medvetet eller omedvetet sätter upp rasistiska strukturella hinder gör det. Krav på religiös neutralitet är ett sådant hinder.

Egen försörjning är starkt ihopkopplad med egenmakt

Om vi på riktigt vill anställa de bäst lämpade för arbetet och bidra till ett jämställt samhälle så måste en arbetsplats fri från rasism vara en självklar prioritet i jämställdhetsarbetet hos både fack, arbetsgivare och beslutsfattare. Tillgängligheten, i form av exempelvis medarbetare som bär hijab på en arbetsplats, är inte enbart en fråga om en anpassning för att underlätta individens inträde på arbetsmarknaden. Det är ett gemensamt ansvar för tillväxt, framtidens arbetsmarknad och alla kvinnors rätt till egenmakt.

/Anna Waara, förbundschef för Ibn Rushd studieförbund

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: A-kassans regler skadar kulturen

Det måste gå att bedriva hobbyverksamhet i mindre skala utan att kastas ut från alla trygghetssystem.
Alexander Forselius Publicerad 9 juni 2026, kl 09:15
Svårt för personer med hobby att få a-kassa
A-kassans regler kring att ha hobbyprojekt som genererar pengar behöver ses över, skriver Alexander Forselius. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För exakt tio år sedan hade jag a-kassa efter att jag förlorat min anställning vid ett it-bolag. Vid sidan av producerade jag så kallad “yoga-musik” och hade precis fått in låtarna på en större spellista på Spotify.

Intäkterna för ett år var under normen som räknades som hobbyverksamhet. Jag började plugga och året därpå ansåg Skatteverket att jag tjänade så mycket på min musik att jag skulle registrera en firma. Detta triggade en kaskad av oönskade konsekvenser. 

Alexander Forselius

Jag slängdes ut från Arbetsförmedlingen, blev av med min SIUS-konsulent (en specialicerad arbetsförmedlare som hjälper arbetssökande med funktionsnedsättning reds. anm.) efter att jag blev färdig med utbildningen 2018. För att överleva lyfte jag även in konsultuppdrag i min firma jag hade fått genom musikverksamheten och gav även ut egna böcker. 

Sedan kom pandemin och vände upp och ned på världen, dock till min fördel då påbuden om distansarbete bidrog till att jag kunde hitta uppdrag i Stockholm som jag kunde sköta hemifrån. 

Det har alltid varit mina egna projekt som lett till jobb

Men när det gick dåligt sommaren 2021 försökte jag söka a-kassa igen. Men inte ens de tillfälliga pandemireglerna rådde på deras kalla inställning.

I hemkarantän såg jag en annons för restplatser på en utbildning i Malmö som jag tack vare restriktionerna kunde gå på distans . Den utbildningen ledde till praktik på ett musikföretag, och jag var kvar där ända fram tills mars 2026, då jag blev övertalig vid en omorganisation.

Då, exakt tio år senare, sökte jag a-kassa igen, och ärendet drar ut på tiden. För att jag har så många järn i elden, som musiker, författare, medverkar i Miljöpartiet och förtroendevald till Unionen samt har egna hobbyprojekt med bland annat en app för “digitala bad”. 

Detta innebar att jag på heder och samvete i ansökan fick rada upp precis allt jag gör och tänker göra för den stora “herren” till a-kassa, som sedan skall bedöma om jag är berättigad ersättning.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare

Och det drar ut på tiden. Jag fick under tiden gå till socialkontoret och söka försörjningsstöd, vilket innebar att jag drog in ytterligare en aktör, kommunens socialtjänst och Arbetsmarknadsenhet i hela härvan. 

Det var som att teleporteras tillbaka 28 år bakåt i tiden och skriva ut tonvis med papper på kontoutdrag, hyror och ansökningar, bara för att sedan få avslag. 

Roten till allt elände är just de musikintäkter jag fått från yogamusiken jag producerade. Det som gjorde att jag var tvungen att registrera enskild firma på Skatteverkets begäran, något som sedan gör att jag blev utkastad från samtliga trygghetssystem.

Samtidigt har det alltid varit mina egna projekt, som musik och sidoprojekt, som lett till jobb. Men det var sedan svårt att konkurrera och hålla sig kvar på listorna mot AI, produktionsbolag och andra konkurrenter som hade bättre utrustning.

Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det

Systemets utforming som det är i dag har försatt mig i en mycket prekär sits med diaboliska ekonomiska följder, på grund av en kombination av beskattningsregler, a-kassans regler och andra ålderdomliga regelverk från 1990-talet som inte fungerar med 2020-talets arbetssätt.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare så att det går att fortsätta bedriva kulturverksamhet i mindre skala. Även om man lagt ned ett företag på grund av bristande lönsamhet, även om man klassas som företagare, då kulturintäkter är mer som ett lotteri och inte en direkt ersättning för antal timmar jobb.

Man borde  ha möjlighet att fortsätta öva sin passion som hobby. Dagens regler innebär i princip att man måste ta bort alla sociala medier och hemsidor som är kopplade till en firma. Ingenting som varit del i det företag som man lagt ned, får säljas eller marknadsföras.

Men inom kulturen är det svårt att ta bort musik eller böcker på grund av förlags och skivbolagsavtal. Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det, till skillnad från till exempel en butik där man kan sälja lokalen och varulager.

Kulturverksamhet som musik och böcker är ofta kopplad till dig personligen, vilket gör den svår att göra sig av med, både av juridiska, ekonomiska men inte minst emotionella skäl.

Om jag skulle ta bort allt skulle jag behöva radera allt från Spotify och gå hem till alla kunder som köpt en bok av mig och ta tillbaka den. Det är omänskligt.

Förra gången det inträffade var enda utvägen att mot en engångssumma överlåta mina rättigheter till min distributör. Jag vill undvika detta igen.

Alexander Forselius, musiker och it-konsult i Lidköping