Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Hijabfri arbetsplats är ett jämställdhetsproblem

Framtidens mest efterfrågade medarbetare kommer att välja bort arbetsplatser som inte satsar på religiös tillgänglighet, skriver Anna Waara.
Publicerad
Till vänster Anna Waara, till höger olika spälpjäser
Alla ska kunna vara sig själv på arbetsplatsen och synligt bära sin identitet utan risk för diskriminering, skriver Anna Waara. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ramadan igen. Nu är det god tid för dig som arbetsgivare att fundera på vad den ”hijabfria” arbetsplatsen kostar – både ditt företag och jämställdheten.

Allt fler muslimska kvinnor berättar att de upplever sig tvingade att välja. Mellan sin tro och identitet mot att ha en försörjning. Berättelserna stöds av en rapport från Diskrimineringsombudsmannen som indikerar att arbetsgivare systematiskt väljer bort muslimer i rekryteringsprocesser. I en anda av ”religiöst neutrala” arbetsplatser går samhället så pass långt att testa lagens utrymme för att förbjuda muslimska kvinnors klädsel. Det är varken till arbetsgivarnas, samhällets eller till muslimska kvinnors nytta.

Skurups kommun är ett sådant rättsfall där kommunen försökte förbjuda muslimsk huvudduk i offentlig verksamhet. Men Högsta domstolen satte i fjol stopp. Identitetsuttryck så som en hijab är nämligen skyddade av religionsfriheten och yttrandefriheten. Men som arbetsgivare och samhälle finns det flera skäl att inte nöja sig med endast denna gränsdragning mot religiös neutralitet.

Flickor med utländsk bakgrund överträffar när det kommer till skolbetyg

Idén att spendera otaliga skattemedel på att allmänheten ska utreda och ha en åsikt om kvinnors personliga klädval borde vid det här milleniet vara pensionerad. Religiöst neutrala arbetsplatser är nämligen ett krokben för landets kompetensförsörjning och konkurrenskraft. Den hijabfria arbetsplatsen är en signal att arbetsgivaren står, till lika delar, inför ett jämställdhetsproblem som ett tillväxtproblem.

Flickor med eller utan hijab, inklusive flickor med utländsk bakgrund, överträffar när det kommer till skolbetyg. Men framtidens mest efterfrågade medarbetare kommer garanterat välja bort arbetsplatser, eller än värre, riskerar att stängas ute från arbetsplatser, om vi som arbetsgivare inte levererar på likabehandlingsarbetet - inklusive religiös tillgänglighet.

Har du inga hijabbärande medarbetare i dag kan du redan stå inför en omfattande kompetensbrist. Med tanke på skolresultaten är det sannolikt inte meriter som styrt rekryteringen då utan medvetna eller omedvetna bias som både riskerar att undergräva förtagets potential för innovation och orsaka intäktsbortfall.

Har du inga hijabbärande medarbetare i dag står du inför en kompetensbrist

Egen försörjning är starkt ihopkopplad med egenmakt: möjligheten att försörja sina barn, att lämna en relation, att känna att vardagen har mening och möjligheten att bli en aktiv samhällsmedborgare. Därför måste alla hinder för kvinnors inträde på arbetsmarknaden nedmonteras. Ett ansvar som arbetsgivare delar med samhället. Hijabens varande eller icke varande påverkar inte en kvinnas förmåga att utföra sitt arbete men arbetsplatser som medvetet eller omedvetet sätter upp rasistiska strukturella hinder gör det. Krav på religiös neutralitet är ett sådant hinder.

Egen försörjning är starkt ihopkopplad med egenmakt

Om vi på riktigt vill anställa de bäst lämpade för arbetet och bidra till ett jämställt samhälle så måste en arbetsplats fri från rasism vara en självklar prioritet i jämställdhetsarbetet hos både fack, arbetsgivare och beslutsfattare. Tillgängligheten, i form av exempelvis medarbetare som bär hijab på en arbetsplats, är inte enbart en fråga om en anpassning för att underlätta individens inträde på arbetsmarknaden. Det är ett gemensamt ansvar för tillväxt, framtidens arbetsmarknad och alla kvinnors rätt till egenmakt.

/Anna Waara, förbundschef för Ibn Rushd studieförbund

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA