Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Hijabfri arbetsplats är ett jämställdhetsproblem

Framtidens mest efterfrågade medarbetare kommer att välja bort arbetsplatser som inte satsar på religiös tillgänglighet, skriver Anna Waara.
Publicerad
Till vänster Anna Waara, till höger olika spälpjäser
Alla ska kunna vara sig själv på arbetsplatsen och synligt bära sin identitet utan risk för diskriminering, skriver Anna Waara. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ramadan igen. Nu är det god tid för dig som arbetsgivare att fundera på vad den ”hijabfria” arbetsplatsen kostar – både ditt företag och jämställdheten.

Allt fler muslimska kvinnor berättar att de upplever sig tvingade att välja. Mellan sin tro och identitet mot att ha en försörjning. Berättelserna stöds av en rapport från Diskrimineringsombudsmannen som indikerar att arbetsgivare systematiskt väljer bort muslimer i rekryteringsprocesser. I en anda av ”religiöst neutrala” arbetsplatser går samhället så pass långt att testa lagens utrymme för att förbjuda muslimska kvinnors klädsel. Det är varken till arbetsgivarnas, samhällets eller till muslimska kvinnors nytta.

Skurups kommun är ett sådant rättsfall där kommunen försökte förbjuda muslimsk huvudduk i offentlig verksamhet. Men Högsta domstolen satte i fjol stopp. Identitetsuttryck så som en hijab är nämligen skyddade av religionsfriheten och yttrandefriheten. Men som arbetsgivare och samhälle finns det flera skäl att inte nöja sig med endast denna gränsdragning mot religiös neutralitet.

Flickor med utländsk bakgrund överträffar när det kommer till skolbetyg

Idén att spendera otaliga skattemedel på att allmänheten ska utreda och ha en åsikt om kvinnors personliga klädval borde vid det här milleniet vara pensionerad. Religiöst neutrala arbetsplatser är nämligen ett krokben för landets kompetensförsörjning och konkurrenskraft. Den hijabfria arbetsplatsen är en signal att arbetsgivaren står, till lika delar, inför ett jämställdhetsproblem som ett tillväxtproblem.

Flickor med eller utan hijab, inklusive flickor med utländsk bakgrund, överträffar när det kommer till skolbetyg. Men framtidens mest efterfrågade medarbetare kommer garanterat välja bort arbetsplatser, eller än värre, riskerar att stängas ute från arbetsplatser, om vi som arbetsgivare inte levererar på likabehandlingsarbetet - inklusive religiös tillgänglighet.

Har du inga hijabbärande medarbetare i dag kan du redan stå inför en omfattande kompetensbrist. Med tanke på skolresultaten är det sannolikt inte meriter som styrt rekryteringen då utan medvetna eller omedvetna bias som både riskerar att undergräva förtagets potential för innovation och orsaka intäktsbortfall.

Har du inga hijabbärande medarbetare i dag står du inför en kompetensbrist

Egen försörjning är starkt ihopkopplad med egenmakt: möjligheten att försörja sina barn, att lämna en relation, att känna att vardagen har mening och möjligheten att bli en aktiv samhällsmedborgare. Därför måste alla hinder för kvinnors inträde på arbetsmarknaden nedmonteras. Ett ansvar som arbetsgivare delar med samhället. Hijabens varande eller icke varande påverkar inte en kvinnas förmåga att utföra sitt arbete men arbetsplatser som medvetet eller omedvetet sätter upp rasistiska strukturella hinder gör det. Krav på religiös neutralitet är ett sådant hinder.

Egen försörjning är starkt ihopkopplad med egenmakt

Om vi på riktigt vill anställa de bäst lämpade för arbetet och bidra till ett jämställt samhälle så måste en arbetsplats fri från rasism vara en självklar prioritet i jämställdhetsarbetet hos både fack, arbetsgivare och beslutsfattare. Tillgängligheten, i form av exempelvis medarbetare som bär hijab på en arbetsplats, är inte enbart en fråga om en anpassning för att underlätta individens inträde på arbetsmarknaden. Det är ett gemensamt ansvar för tillväxt, framtidens arbetsmarknad och alla kvinnors rätt till egenmakt.

/Anna Waara, förbundschef för Ibn Rushd studieförbund

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.