Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Hijabfri arbetsplats är ett jämställdhetsproblem

Framtidens mest efterfrågade medarbetare kommer att välja bort arbetsplatser som inte satsar på religiös tillgänglighet, skriver Anna Waara.
Publicerad
Till vänster Anna Waara, till höger olika spälpjäser
Alla ska kunna vara sig själv på arbetsplatsen och synligt bära sin identitet utan risk för diskriminering, skriver Anna Waara. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ramadan igen. Nu är det god tid för dig som arbetsgivare att fundera på vad den ”hijabfria” arbetsplatsen kostar  både ditt företag och jämställdheten.

Allt fler muslimska kvinnor berättar att de upplever sig tvingade att välja. Mellan sin tro och identitet mot att ha en försörjning. Berättelserna stöds av en rapport från Diskrimineringsombudsmannen som indikerar att arbetsgivare systematiskt väljer bort muslimer i rekryteringsprocesser. I en anda av ”religiöst neutrala” arbetsplatser går samhället så pass långt att testa lagens utrymme för att förbjuda muslimska kvinnors klädsel. Det är varken till arbetsgivarnas, samhällets eller till muslimska kvinnors nytta.

Skurups kommun är ett sådant rättsfall där kommunen försökte förbjuda muslimsk huvudduk i offentlig verksamhet. Men Högsta domstolen satte i fjol stopp. Identitetsuttryck så som en hijab är nämligen skyddade av religionsfriheten och yttrandefriheten. Men som arbetsgivare och samhälle finns det flera skäl att inte nöja sig med endast denna gränsdragning mot religiös neutralitet.

Flickor med utländsk bakgrund överträffar när det kommer till skolbetyg

Idén att spendera otaliga skattemedel på att allmänheten ska utreda och ha en åsikt om kvinnors personliga klädval borde vid det här milleniet vara pensionerad. Religiöst neutrala arbetsplatser är nämligen ett krokben för landets kompetensförsörjning och konkurrenskraft. Den hijabfria arbetsplatsen är en signal att arbetsgivaren står, till lika delar, inför ett jämställdhetsproblem som ett tillväxtproblem.

Flickor med eller utan hijab, inklusive flickor med utländsk bakgrund, överträffar när det kommer till skolbetyg. Men framtidens mest efterfrågade medarbetare kommer garanterat välja bort arbetsplatser, eller än värre, riskerar att stängas ute från arbetsplatser, om vi som arbetsgivare inte levererar på likabehandlingsarbetet - inklusive religiös tillgänglighet.

Har du inga hijabbärande medarbetare i dag kan du redan stå inför en omfattande kompetensbrist. Med tanke på skolresultaten är det sannolikt inte meriter som styrt rekryteringen då utan medvetna eller omedvetna bias som både riskerar att undergräva förtagets potential för innovation och orsaka intäktsbortfall.

Har du inga hijabbärande medarbetare i dag står du inför en kompetensbrist

Egen försörjning är starkt ihopkopplad med egenmakt: möjligheten att försörja sina barn, att lämna en relation, att känna att vardagen har mening och möjligheten att bli en aktiv samhällsmedborgare. Därför måste alla hinder för kvinnors inträde på arbetsmarknaden nedmonteras. Ett ansvar som arbetsgivare delar med samhället. Hijabens varande eller icke varande påverkar inte en kvinnas förmåga att utföra sitt arbete men arbetsplatser som medvetet eller omedvetet sätter upp rasistiska strukturella hinder gör det. Krav på religiös neutralitet är ett sådant hinder.

Egen försörjning är starkt ihopkopplad med egenmakt

Om vi på riktigt vill anställa de bäst lämpade för arbetet och bidra till ett jämställt samhälle så måste en arbetsplats fri från rasism vara en självklar prioritet i jämställdhetsarbetet hos både fack, arbetsgivare och beslutsfattare. Tillgängligheten, i form av exempelvis medarbetare som bär hijab på en arbetsplats, är inte enbart en fråga om en anpassning för att underlätta individens inträde på arbetsmarknaden. Det är ett gemensamt ansvar för tillväxt, framtidens arbetsmarknad och alla kvinnors rätt till egenmakt.

/Anna Waara, förbundschef för Ibn Rushd studieförbund

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att räcka till – en reflektion från en klubbordförande

Att vara klubbordförande innebär både facklig styrka och ensamhet. Det är viktigt att belysa båda sidor av uppdraget, skriver Dimce Storm.
Publicerad 26 augusti 2025, kl 09:31
Trägubbar som står uppradade på ett bord
Att vara klubbordförande och föra medlemmars talan kan vara givande, men också ensamt, skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som klubbordförande gör jag alltid mitt yttersta för att stå upp för varje medlem. Det är mitt uppdrag, men också något jag bär med mig på ett mer personligt plan. Att företräda någon som befinner sig i konflikt, känner sig orättvist behandlad eller bara behöver någon vid sin sida, det är en av de mest grundläggande delarna i det fackliga uppdraget. 

Men ibland ställs jag inför situationer där medlemmen har förväntningar som går långt utanför vad jag eller facket faktiskt kan göra något åt. Det kan handla om krav som saknar stöd i kollektivavtal, arbetsrätt eller praxis. Missnöjet riktas då inte sällan mot mig, som om jag vore ansvarig för att utfallet inte blev som medlemmen önskat. 

Det är tungt att bära, särskilt när jag vet hur mycket tid, energi och engagemang jag lagt ner för att försöka hjälpa. Det här är en sida av det fackliga uppdraget som inte pratas om så ofta. Vi talar gärna om styrkan i kollektivet, om framgångarna och solidariteten och med all rätt. Men det finns också en annan verklighet, där vi som förtroendevalda ibland får stå ensamma i stormen. Där vi inte ses som den som kämpar, utan som den som inte lyckades ”lösa” en situation, trots att alla vägar redan prövats. 

Vi som förtroendevalda får ibland stå ensamma i stormen

Samtidigt finns det andra stunder och det är de som gör allt värt det. När en medlem uttrycker genuin tacksamhet, när man får ett mejl, ett handslag, ett enkelt men varmt ”tack” då känns allt slit plötsligt meningsfullt igen. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka. Den symboliken, hur liten den än kan verka, påminner oss om varför vi gör det här. Det är då man orkar ta nästa samtal, nästa förhandling, nästa kamp. Jag tror det är viktigt att vi vågar prata om båda sidor. Inte för att klaga, utan för att förstå varandra bättre, både som medlemmar och förtroendevalda. 

Det är lätt att glömma att vi som företrädare också är kollegor, människor som brinner för det fackliga men också påverkas av kritik, besvikelse och orimliga förväntningar. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka

Fackets styrka ligger i att vi håller ihop. Men det kräver också ömsesidig respekt och insikt om våra olika roller. Vi förtroendevalda behöver fortsatt stöd, både från vår organisation och från våra medlemmar för att orka ta kampen, även när den inte leder till den lösning alla hoppats på. 

Jag kommer fortsätta göra allt jag kan för varje medlem som behöver mig. Och jag vet att det kommer fler stunder där någon säger tack och det räcker långt. Ibland är det precis det man behöver höra för att fortsätta. För i slutändan handlar det om något större än en enskild fråga, det handlar om att vi står upp för varandra. 

/Dimce Storm

En skylt med texten Arbetsförmedlingen
Berit Ståhl är en ofrivillig pensionär. Hon tröttnade till sist på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och Arbetsförmedlingens hantering av henne. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Aldrig kunde jag föreställa mig att mitt liv skulle vara sönderhackat av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag tillhör en generation i kläm. Nu är jag tvångspensionerad men vill fortfarande arbeta. 

Vi arbetssökande blir inte involverade i processen till jobb, vare sig det gäller Arbetsförmedlingen och dess lagstiftning eller processen kring hur vi kan vara intressanta nog för arbetsgivare. Att vara arbetssökande kräver total närvaro, varje dag. Året om.  

Debatten om den snåriga arbetsmarknaden har ofta tagit sitt avstamp i hur svårt det varit att vara ny svensk på arbetsmarknaden. Sällan eller aldrig har motsvarande samtal förts om oss kämpande svenskar. Notera särskilt, nya svenskar behövs, men i sammanhanget måste debatten breddas. 

Att vara arbetssökande kräver total närvaro

Tidigt under 1980-talet var Arbetsförmedlingen dels indelad i länsarbetsnämnder som hade visst självstyre, dels fanns olika enheter utifrån yrkesområden, som bygg, vård- och omsorg, administration och kontor. 

Det möjliggjorde för förmedlarna att ha en närvaro mot den lokala arbetsmarknaden och på det viset var det avsevärt lättare att bolla med sin förmedlare om vilka alternativ som var möjliga. När länsarbetsnämnderna upphörde blev likformigheten inom Arbetsförmedlingen över riket förstatligad och fullbordade enligt mig, att hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet. 

Under mitt eget examensår, 2002, var akademikerkrisen ett faktum. Jag älskade min utbildning i ekonomi och politik. Jag var fyllda 40 år och hade livs- och arbetslivserfarenhet. Nio år som redovisningskonsult med oerhört varierande arbetsuppgifter och väldigt blandade kunder. De svåraste landade på mitt bord och jag älskade utmaningen. 

Hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet

Aktiviteter som är självklara i dag, som att knyta nätverk långt före LinkedIn, var saker jag tidigt föreslog som en möjlighet när jag var aktivt inskriven på Arbetsförmedlingen. Jag önskade bygga nätverk med hjälp av anslagstavlorna för att hitta andra med högre akademiska meriter. Alla arbetssökande skulle placeras utifrån födelsedatum, inte kompetensområden som tidigare. Då kunde en samtala med andra i väntrummet, vi hade ju ungefär lika erfarenheter. Men se det gick inte an. 

En annan  faktor är att pengar är olika värda, framförallt på bostadsmarknaden. Att äga sitt boende, i Stockholm, och vara beredd att flytta och därmed få loss ett kapital gör kapitalet värdelöst för att få en hyreslägenhet. Låg a-kassa, som den blir vartefter åren går bestraffar oss ytterligare. 

Någon som aldrig varit utan arbete ofrivilligt, kan inte på villkors vis förstå den katastrof och riktigt ovärdiga behandling som många av oss utstår. Plötsligt en dag sitter vi i en ekonomisk misär och i ekonomiskt våld. 

Att vara arbetslös är sannerligen en grovt underskattad form av misshandel från makthavarna!

/Berit Ståhl