Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ge egenföretagare samma chans

Egenföretagare har samma behov som andra grupper på arbetsmarknaden men ges inte samma förutsättningar, skriver Hans Björkman, ordförande för Unionens egenföretagare i Stockholm.
Publicerad
Colourbox
Även egenföretagares kunskaper måste vattnas för att växa, menar Hans Björkman. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Egenföretagande får en allt större betydelse i Sverige.  Att företagandet växer i betydelse visar sig också inom Unionen, som sedan några år tillbaka har omkring 10 000 egenföretagarmedlemmar. Vi som tillhör denna grupp har i stor utsträckning samma behov som andra grupper på arbetsmarknaden. Dessa behov tillgodoses i någon mån, men inte alltid tillräckligt bra.

I våras valde vi en grupp egenföretagare – att bilda en klubb för Unionen-medlemmar i Stockholmsområdet. Vi gjorde det för att vi känner att vi behöver förbättra vår situation och att vi kan göra det om vi arbetar tillsammans – och gör det inom en av arbetsmarknadens starkaste organisationer. Vi utvecklas och stöder varandra tillsammans i klubben samtidigt som vi påverkar Unionen att driva egenföretagarfrågor ännu starkare. I stort sett alla aktiviteter vi planerar är inriktade mot att stärka medlemmarnas kompetens.

Utifrån mitt perspektiv har tre frågor, som alla handlar om kompetensutveckling, en mycket stor betydelse för oss:

Ge anständiga möjligheter till arbetslöshetsersättning!

Det är i huvudsak när vi arbetar som vi utvecklar vår kompetens och därför är det av grundläggande betydelse att vi har ett regelverk som inte driver oss bort från arbetet. Därför är regeringens beslut om en tillfällig möjlighet för företagare att få arbetslöshetsersättning samtidigt som vi marknadsför våra verksamheter ett mycket bra beslut! Då kan vi vara kvar i arbete, fortsätta göra nytta, fortsätta utveckla oss och vår verksamhet.

Egenföretagare har haft yrkesförbud: om du önskat arbeta för att rädda ditt företag har du utestängts från stöd

Svensk politik har ju i allmänhet varit att driva arbetslinjen, vilket exempelvis visat sig genom att du inte ska kunna få a-kassa om du inte aktivt söker jobb. För egenföretagare har vi i stället haft yrkesförbud: om du önskat arbeta för att rädda ditt företag har du utestängts från stöd. Så dagens reform är ett steg i rätt riktning, men att få igång slokande företag är viktigt även efter pandemin. Det tillfälliga regelverket bör därför permanentas.

Samtidigt är det viktigt att ett system som ger egenföretagare stöd att ta sina verksamheter ur krislägen utformas så att det är lätt att förstå och svårt att missbruka. Det är inte rimligt att sälj- och marknadsföringsinsatser i största allmänhet kan finansieras genom a-kassa, de ska finansieras av företagets intäkter. Formulera tydliga kriterier, alltså!

En reformerad arbetsrätt är bra, men mer behövs!

Det reformarbete som i dag pågår i syfte att skapa en mera flexibel arbetsmarknad, där kompetensutvecklingsfrågorna byter skepnad, från ”nödlösning” till nytta för individ och organisation, är mycket lovande för oss egenföretagare! Här finns också anledning att tacka Unionen för insatserna!

En viktig del är att det införs ett nytt studiestöd, ”omställningsstudiestöd”. Det är ett studiebidrag och en möjlighet till lån som ges vid heltidsstudier under högst ett läsår. Bidragsdelen motsvarar högst 20 458 kronor per månad och ska räknas upp årligen. Till det ska man kunna söka studielån på 12 332 kr per månad.

För den som omfattas av kollektivavtal inom huvudavtalet kan fackens och arbetsgivarnas kompletterande studiestöd betalas ut. Det läggs på det statliga grundläggande studiestödet så att det totalt motsvarar 80 procent av 30 600 kronor. Sedan finns tilläggsregler för höginkomsttagare.

Många av våra företag är borta om tre år om vi inte får lära nytt

Här är det angeläget att det klaras ut vad som gäller för oss egenföretagare. Har vi rätt till den högre stödnivån om vi har kollektivavtal? Här har jag ännu inte kommit till någon klarhet. Vi är extremt beroende av kompetensutveckling, många av våra företag är borta om tre år om vi inte får lära nytt. Det är därför angeläget att det finns möjligheter till ersättning på den högre nivån.

Erbjud relevanta utbildningar!

Nu är frågan om utbildning inte bara något som berör möjligheterna att delta, det måste också finnas ett relevant utbud av utbildningar. En stor bredd avseende innehåll, längd, upplägg är önskvärt för att alla ska ha goda incitament och möjligheter att fortbilda sig. Här bör universitet, högskolor och yrkeshögskolor kunna spela en stor roll. Om individer ska kunna ta del av fortbildningar som arrangeras av universitet och högskolor krävs att dessa kurser är avgiftsfria, dels för att inte bygga in ekonomiska hinder, dels för att det i Sverige inte är tillåtet att sälja uppdragsutbildning till individer.

Det pågår en rad initiativ i dag för att utveckla fortbildningar – KK-stiftelsens Expertkompetensprogram är ett angeläget program, inom vilket exempelvis ett 20-tal masterkurser kring tjänsteinnovation utvecklas av Centrum för Tjänsteforskning. Det räcker dock inte att utveckla bra kurser, universitet och högskolor måste också tillförsäkras medel för att på längre sikt kunna erbjuda dessa utbildningar.

Det finns också anledning att se över hur Yrkeshögskolan kan bli en långt viktigare fortbildningsaktör.

Att stärka egenföretagarnas ställning på arbetsmarknaden – inte minst vad gäller möjligheterna till kompetensutveckling – leder till ett mera innovativt och effektivt näringsliv, vilket alla vinner på. Att ge egenföretagare samma möjligheter till kompetensutveckling som andra arbetande är dessutom en jämlikhets- och demokratifråga.

/Hans Björkman, ekonomie doktor och ordförande i den nybildade Unionenklubben för egenföretagare i Stockholm.

Tidiagre debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega Debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare