Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ge egenföretagare samma chans

Egenföretagare har samma behov som andra grupper på arbetsmarknaden men ges inte samma förutsättningar, skriver Hans Björkman, ordförande för Unionens egenföretagare i Stockholm.
Publicerad
Colourbox
Även egenföretagares kunskaper måste vattnas för att växa, menar Hans Björkman. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Egenföretagande får en allt större betydelse i Sverige.  Att företagandet växer i betydelse visar sig också inom Unionen, som sedan några år tillbaka har omkring 10 000 egenföretagarmedlemmar. Vi som tillhör denna grupp har i stor utsträckning samma behov som andra grupper på arbetsmarknaden. Dessa behov tillgodoses i någon mån, men inte alltid tillräckligt bra.

I våras valde vi en grupp egenföretagare – att bilda en klubb för Unionen-medlemmar i Stockholmsområdet. Vi gjorde det för att vi känner att vi behöver förbättra vår situation och att vi kan göra det om vi arbetar tillsammans – och gör det inom en av arbetsmarknadens starkaste organisationer. Vi utvecklas och stöder varandra tillsammans i klubben samtidigt som vi påverkar Unionen att driva egenföretagarfrågor ännu starkare. I stort sett alla aktiviteter vi planerar är inriktade mot att stärka medlemmarnas kompetens.

Utifrån mitt perspektiv har tre frågor, som alla handlar om kompetensutveckling, en mycket stor betydelse för oss:

Ge anständiga möjligheter till arbetslöshetsersättning!

Det är i huvudsak när vi arbetar som vi utvecklar vår kompetens och därför är det av grundläggande betydelse att vi har ett regelverk som inte driver oss bort från arbetet. Därför är regeringens beslut om en tillfällig möjlighet för företagare att få arbetslöshetsersättning samtidigt som vi marknadsför våra verksamheter ett mycket bra beslut! Då kan vi vara kvar i arbete, fortsätta göra nytta, fortsätta utveckla oss och vår verksamhet.

Egenföretagare har haft yrkesförbud: om du önskat arbeta för att rädda ditt företag har du utestängts från stöd

Svensk politik har ju i allmänhet varit att driva arbetslinjen, vilket exempelvis visat sig genom att du inte ska kunna få a-kassa om du inte aktivt söker jobb. För egenföretagare har vi i stället haft yrkesförbud: om du önskat arbeta för att rädda ditt företag har du utestängts från stöd. Så dagens reform är ett steg i rätt riktning, men att få igång slokande företag är viktigt även efter pandemin. Det tillfälliga regelverket bör därför permanentas.

Samtidigt är det viktigt att ett system som ger egenföretagare stöd att ta sina verksamheter ur krislägen utformas så att det är lätt att förstå och svårt att missbruka. Det är inte rimligt att sälj- och marknadsföringsinsatser i största allmänhet kan finansieras genom a-kassa, de ska finansieras av företagets intäkter. Formulera tydliga kriterier, alltså!

En reformerad arbetsrätt är bra, men mer behövs!

Det reformarbete som i dag pågår i syfte att skapa en mera flexibel arbetsmarknad, där kompetensutvecklingsfrågorna byter skepnad, från ”nödlösning” till nytta för individ och organisation, är mycket lovande för oss egenföretagare! Här finns också anledning att tacka Unionen för insatserna!

En viktig del är att det införs ett nytt studiestöd, ”omställningsstudiestöd”. Det är ett studiebidrag och en möjlighet till lån som ges vid heltidsstudier under högst ett läsår. Bidragsdelen motsvarar högst 20 458 kronor per månad och ska räknas upp årligen. Till det ska man kunna söka studielån på 12 332 kr per månad.

För den som omfattas av kollektivavtal inom huvudavtalet kan fackens och arbetsgivarnas kompletterande studiestöd betalas ut. Det läggs på det statliga grundläggande studiestödet så att det totalt motsvarar 80 procent av 30 600 kronor. Sedan finns tilläggsregler för höginkomsttagare.

Många av våra företag är borta om tre år om vi inte får lära nytt

Här är det angeläget att det klaras ut vad som gäller för oss egenföretagare. Har vi rätt till den högre stödnivån om vi har kollektivavtal? Här har jag ännu inte kommit till någon klarhet. Vi är extremt beroende av kompetensutveckling, många av våra företag är borta om tre år om vi inte får lära nytt. Det är därför angeläget att det finns möjligheter till ersättning på den högre nivån.

Erbjud relevanta utbildningar!

Nu är frågan om utbildning inte bara något som berör möjligheterna att delta, det måste också finnas ett relevant utbud av utbildningar. En stor bredd avseende innehåll, längd, upplägg är önskvärt för att alla ska ha goda incitament och möjligheter att fortbilda sig. Här bör universitet, högskolor och yrkeshögskolor kunna spela en stor roll. Om individer ska kunna ta del av fortbildningar som arrangeras av universitet och högskolor krävs att dessa kurser är avgiftsfria, dels för att inte bygga in ekonomiska hinder, dels för att det i Sverige inte är tillåtet att sälja uppdragsutbildning till individer.

Det pågår en rad initiativ i dag för att utveckla fortbildningar – KK-stiftelsens Expertkompetensprogram är ett angeläget program, inom vilket exempelvis ett 20-tal masterkurser kring tjänsteinnovation utvecklas av Centrum för Tjänsteforskning. Det räcker dock inte att utveckla bra kurser, universitet och högskolor måste också tillförsäkras medel för att på längre sikt kunna erbjuda dessa utbildningar.

Det finns också anledning att se över hur Yrkeshögskolan kan bli en långt viktigare fortbildningsaktör.

Att stärka egenföretagarnas ställning på arbetsmarknaden – inte minst vad gäller möjligheterna till kompetensutveckling – leder till ett mera innovativt och effektivt näringsliv, vilket alla vinner på. Att ge egenföretagare samma möjligheter till kompetensutveckling som andra arbetande är dessutom en jämlikhets- och demokratifråga.

/Hans Björkman, ekonomie doktor och ordförande i den nybildade Unionenklubben för egenföretagare i Stockholm.

Tidiagre debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega Debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
En man tröstar ett oroligt barn
I dag är min son nio år. Han vill gå i skolan. Jag vill arbeta. Men när skolan inte fungerar blir föräldrarna den obetalda lösningen. Till slut faller även föräldern ur arbetslivet, skriver Lina Schefström. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En kväll låg jag bredvid min åttaårige son och drog handen genom hans hår för att hjälpa honom att somna. Då sa han de ord jag aldrig kommer att glömma.

”Kan du bara somna nu så att jag kan hoppa från balkongen? Då kan ni gå till jobbet. Ni behöver inte vara hemma med mig eller gå på alla möten för att jag inte klarar skolan.”

Han trodde att hans liv stod i vägen för vårt.

I vår desperation hade vi förklarat sådant som ett barn aldrig borde behöva bära. Vi pratade om skolplikten, att vi måste arbeta för att ekonomin ska gå runt och att mötena behövdes eftersom han inte klarade skolan.

Ett åttaårigt barn hade tagit ansvar för sina föräldrars arbete och ekonomi. Efter alla misslyckanden trodde han att det var han som var problemet – inte systemet runt honom.

Det här är inte ännu en berättelse i mängden om NPF och ett barn som inte klarar skolan. Min sons diagnoser är en del av hans liv. Men diagnoserna är inte det stora problemet.

Det stora problemet är att hans rättigheter finns på papperet, men att ansvaret för honom försvinner någonstans mellan skolan, vården, socialtjänsten och Försäkringskassan.

Ett åttaårigt barn hade tagit ansvar för sina föräldrars arbete

I dag är min son nio år. Han vill gå i skolan. Jag vill arbeta. Men när skolan inte fungerar blir föräldrarna den obetalda lösningen. Till slut faller även föräldern ur arbetslivet.

Han har svår ADHD och trotssyndrom. I grunden är han varm, rolig, kramig och social. Han vill lära sig, träffa kompisar och tillhöra ett sammanhang.

Under den långa kampen såg vi de sidorna försvinna. När skolan gång på gång inte lyckades möta hans behov kraschade han. Jag såg paniken i hans ögon, kroppen som inte bar honom och hörde honom skrika att jag skulle rädda honom därifrån.

Pojken som sökte närhet drog sig undan. Skrattet tystnade, kompisarna blev för svåra att träffa och världen utanför hemmet blev skrämmande. Ångesten, isoleringen och rädslan tog över.

Skolan pratar om skolplikt. Vården behandlar ångesten. Socialtjänsten utreder insatser. Försäkringskassan bedömer att han kan gå i skolan. Men vem ansvarar för att det faktiskt finns en skola han klarar av att gå till?

Mitt i allt står vi föräldrar

Efter nästan ett år hemma vågade vår son närma sig skolan igen. Han tog sig till skolgården, mötte några tidigare klasskamrater och vågade till slut ta några steg in i lokalerna. Det kan låta litet. För honom var varje steg enormt.

Dagen efter försökte han igen, men paniken tog snabbt över. I dag kan ett framsteg vara att säga hej utanför skolan.

Det handlar inte om ovilja. Det handlar om ett barn som vill, men som inte klarar de förutsättningar han erbjuds.

Ingen har kunnat erbjuda en skola anpassad efter hans behov. Därför letar vi själva efter lösningar, bland annat en mindre skola i en annan kommun – utan att veta om den kan hjälpa honom. Socialtjänsten har talat om en trygghetsperson på heltid. Men fortfarande väntar vi på att insatsen ska godkännas.

Och mitt i allt står vi föräldrar. Vi går ner i arbetstid, bokar möten, kompletterar intyg och jagar besked. Vi försöker själva skapa den lösning som ingen annan har kunnat ge vårt barn.

Till slut är det vi som håller ihop allt.

Både jag och hans pappa arbetar nu halvtid. Vi gör det för att vi måste. Bakom ett barn som inte kan gå till skolan finns ofta en förälder som inte kan gå till jobbet – som förlorar inkomst och försöker arbeta samtidigt som ett barn har panik i rummet bredvid.

Samtidigt riskerar våra utbetalningar från Försäkringskassan att dras in eftersom vår son anses kunna gå i skolan. På papperet kanske han kan det. I verkligheten kan han knappt ta sig fram till skolans dörr. Först får han ingen fungerande skolgång. Sedan riskerar vi att förlora ersättningen för att vi stannar hemma och tar hand om honom.

Ingen verkar heller räkna på vad allt detta kostar. Ett barn förlorar sin hälsa. Två föräldrar arbetar halvtid. Våra arbetsgivare förlorar arbetstid och kompetens. Kostnaden försvinner inte bara för att den flyttas från en budget till en familj.

Bakom ett barn som inte kan gå till skolan finns ofta en förälder som inte kan gå till jobbet

När ett barn får långvarig skolfrånvaro måste någon få ett tydligt ansvar för att hålla ihop skola, vård och socialtjänst. Barnet måste få en utbildning som fungerar även medan alla utredningar och beslut pågår. Och föräldrar som tvingas sluta arbeta fullt när stödet brister måste få ekonomisk trygghet.

Vi måste sluta fråga hur barnet ska pressas in i lösningen som redan finns. I stället måste vi fråga vilken utbildningslösning barnet faktiskt klarar.

Allt vi önskar är att vår son får rätt förutsättningar. En skola som förstår honom, möter hans behov och ger honom trygghet att växa.

Min son ska inte bara överleva sin barndom. Han har rätt att leva, utvecklas och gå i skolan.

Jag vill få vara hans mamma och kunna sköta mitt arbete, inte vara heltidsanställd projektledare för ett välfärdssystem som inte pratar med sig självt.

Skolan, vården och myndigheterna kan be om mer tid. Min son får inte en ny barndom.

/Lina Schefström, kontorschef.