Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Debatt: Ändra reglerna kring friskvårdsbidraget
Vi blir sjuka av att sitta och jobba. Skatteverket borde se över hur friskvårdsbidraget får användas för att underlätta för anställda med hemmakontor, skriver Annika D´Este som är huvudskyddsombud på Stampen Media.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Allt fler undersökningar visar att det är många som vill fortsätta jobba hemma även efter att pandemin är över. I alla fall någon eller några dagar i veckan. Många arbetsgivare som inte tillämpat flexibilitet i frågan tidigare, kommer att behöva inse att det är nödvändigt att tillmötesgå denna önskan. Dels för att få behålla sin personal, men också för att fortsätta vara en attraktiv arbetsgivare.
Men var går gränsen för arbetsgivarens ansvar för din arbetsmiljö, när du frivilligt arbetar hemma? Att de är ansvariga för att du ska ha en god arbetsmiljö på kontoret är en sak. När du frivilligt jobbar hemma, en annan.
Ett höj och sänkbart bord eller ett laptopstativ för att få upp din skärm och tangentbord hade förebyggt många ömma nackar och onda axlar. Det har ju blivit väldigt tydligt under pandemin, då många sitter hemma vid köksbordet eller i sängen och arbetar. Att arbetsmiljön hemma är sämre visar också Unionens egen undersökning där 59 procent av hemmajobbarna uppger att deras arbetsmiljö blivit sämre sedan de flyttade hem kontoret.
Så är det inte dags för Skatteverket att se över reglerna för vad som är tillåtet att använda friskvårdsbidraget till? För det är ju faktiskt friskvård att kunna ha en bra arbetsplats hemma också, utan att det ska kosta företagen en förmögenhet. Genom att ändra på reglerna och ge alla chansen att få en bra arbetsplats även hemma är det faktiskt friskvård och arbetsmiljö i ett.
För faktum är, stillasittande förkortar livet och livskvaliteten. Du har säkert hört uttrycket ”Att sitta stilla är det nya röka” och det innebär egentligen att du förkortar ditt liv med 22 minuter för varje timma du sitter ner. Livsviktiga funktioner försämras och studier visar att när vi sitter still i mer än 30 minuter påverkas vår kropp negativt. Blodcirkulationen går ner, blodsockerupptaget minskar, fettinlagringen ökar, blodkärlens hälsa försämras och risken för proppbildning ökar.
Dessutom minskar blodcirkulationen i hjärnan, vilket i sin tur minskar vår koncentration och prestationsförmåga. Bara det gör ju att alla företag vill se till att sin personal rör på sig och står upp när de arbetar. Men det räcker inte där.
Vi blir sjuka när vi sitter ner för mycket. Det ökar risken för folksjukdomar som diabetes typ 2, högt blodtryck, förhöjda blodfetter, benskörhet, hjärtkärlsjukdomar, högt blodtryck, hjärtinfarkt och stroke, cancer (bröst, prostata och tjocktarmscancer), psykisk ohälsa, stressproblematik och ångest.
Alla tjänar på friska medmänniskor. Inte bara arbetsgivaren, utan samhället i stort. Vi måste uppmuntra och underlätta ett mer aktivt liv, inte bara genom avdrag för träning och massage, utan även för att kunna stå upp och därmed må bättre och främja vår hälsa och vårt liv. Det är en enkel sak att ändra men som kan göra stor skillnad i så många led.
Skatteverket behöver följa med i utvecklingen och ta till sig fakta. Ändra vad som är giltigt inom frisvårdsbidraget och tillåt avdrag för även denna typ av friskvård, att kunna stå upp när du arbetar hemma. Det ger en friskare befolkning och effektivare medarbetare. Och för att få större genomslagskraft och en snabbare hantering bör Unionen tillsammans med andra fackföreningar gå samman och försöka påverka uppåt mot politiker och Skatteverket i gemensam sak. Ju fler vi är, desto starkare blir vi!
/Annika D´Este, huvudskyddsombud, Stampen Media AB
Tidigare debattartiklar hittar du här
Skriv för Kollega debatt
Kontakt:
lina.bjork@kollega.se
Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Debatt: Sluta skylla på arbetslösa
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Media rapporterar att arbetsgivare inte hittar den kompetens de söker. Företrädare för dagens arbetsmarknadspolitik för fram åsikter om att arbetssökande skulle vara lata och att det är självvalt att vara utan arbete.
Jag blir provocerad och arg. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns ett fåtal som väljer att vara utan arbete eller som fuskar på något sätt, men merparten vill faktiskt jobba. Att då dra alla arbetssökande över en kam och misstänkliggöra dem är både arrogant, okunnigt och oanständigt.
Det nästintill omöjligt att vara lat, eller välja bort, om du inte har väldigt mycket pengar att leva på. Söker du inte jobb och rapporterar vad som krävs till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får du heller inget finansiellt stöd. Kontrollfunktionen är stenhård.
Jag har blivit ghostad i sökprocesser fast det var arbetsgivaren som kontaktade mig
Inte anade jag när jag började jobba, hur sjukt svårt det skulle vara att byta jobb och bransch längre fram i livet. Har du inte erfarenhet från branschen du söker dig till blir du bortsorterad i sökprocessen. Vill du studera sätter regelverket för CSN stöd stopp när du fyllt 60 år. Omställningsstudiestödet, om du uppfyller kraven, har så lång handläggningstid att du tvingas tacka nej till studieplatsen för du vet inte om du får stödet. Förresten får du inte stödet alls om du fyller 62 det år studierna börjar.
Inte anade jag att den erfarenhet, kompetens och kunskap jag har inte verkar intressant på arbetsmarknaden för att jag inte är i ”mellanåldern ” 30-45 år och har längre arbetslivserfarenhet än 3-5 år. Att det verkar vara problematiskt att det är ett tag sen jag studerade på högskolenivå, men omöjligt för en arbetsgivare att greppa all den kompetensutveckling jag aldrig slutat tillägna mig.
Som arbetssökande har jag fått höra att jag är för senior, att jag förmodligen inte kommer nöja mig med arbetsuppgifterna. Jag har blivit ghostad i sökprocesser trots att det var arbetsgivaren som kontaktade mig och tyckte att min profil var intressant. Jag har blivit ombedd att göra tester innan rekryteraren ens överväger att titta på mitt CV, och varje gång jag måste fylla i ålder i ansökningsprocessen kan räkna med att jag inte kommer gå vidare.
Att söka jobb är ett heltidsjobb
I dag lämpas ansvaret för problemen på arbetsmarknaden över på individen medan ansvariga svär sig fria från hur stödsystem för arbetssökande faktiskt ser ut. Men arbetssökanden bär inte skulden för, eller har styrmedlen över, konjunktur, räntor, epidemier, politikers syn på arbetstagare och arbetsgivares val. Vi vill tjäna egna pengar. Inte gå på a-kassa.
Att söka jobb är ett heltidsjobb nästan utan några endorfinkickar. Visst går det iväg en ansökan ibland till ett arbete jag inte är taggad på men normalt när jag söker en tjänst har jag övervägt huruvida jag vill jobba där (företagskultur och värderingar), behöver jag flytta (lämna mitt sammanhang), kan jag leva på lönen och kommer jag känna mig trygg, uppskattad, få lov att växa och utvecklas, eller är det ett ställe jag bara kommer gå till och…vara?
Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen?
Företag ropar om kompetensbrist men har arbetsgivare blivit för lata i sin jakt på den perfekta kandidaten? Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen och fördomarna om oss över 50+ och de under 30, och som vågar möta, lyssna, satsa och tro på människan?
Narrativet som nu sprid kring arbetssökande måste ifrågasättas.
Vi kan ge stöd till dem som på ett professionellt plan höjer sin röst. Pluskommissionen och AddAge gör ett urbra jobb för att lyfta insikten om och vikten av att anställa, behålla och utveckla arbetstagare över 50, 60, 65 och uppåt. Om det finns samma nätverk för de under 30 vet jag inte, men det borde det göra.
Vi kan, fortfarande, skriva till politikerna och tala om hur verkligheten ser ut. Det finns initiativ med protester listor kring synen på arbetssökande att skriva på och som lämnas över till beslutsfattare. Vi kan skriva artiklar, notiser, insändare i dagstidningar och i Sociala Medier och berätta om verkligheten. Vi kan jobba med att förändra normerna och vi kan höja vår röst på de plattformar vi har tillgängliga. Vi kan opinionsbilda.
Magdalena Ackeberg, Senior Brand- and Marketing Manager
