Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ändra reglerna kring friskvårdsbidraget

Vi blir sjuka av att sitta och jobba. Skatteverket borde se över hur friskvårdsbidraget får användas för att underlätta för anställda med hemmakontor, skriver Annika D´Este som är huvudskyddsombud på Stampen Media.
Publicerad
Colourbox
Det är dags för Skatteverket att se över vad som är tillåtet att använda friskvådsbidraget till, anser Stampens huvudskyddsombud Annika D´Este. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Allt fler undersökningar visar att det är många som vill fortsätta jobba hemma även efter att pandemin är över. I alla fall någon eller några dagar i veckan. Många arbetsgivare som inte tillämpat flexibilitet i frågan tidigare, kommer att behöva inse att det är nödvändigt att tillmötesgå denna önskan. Dels för att få behålla sin personal, men också för att fortsätta vara en attraktiv arbetsgivare.

Men var går gränsen för arbetsgivarens ansvar för din arbetsmiljö, när du frivilligt arbetar hemma? Att de är ansvariga för att du ska ha en god arbetsmiljö på kontoret är en sak. När du frivilligt jobbar hemma, en annan. 

Ett höj och sänkbart bord eller ett laptopstativ för att få upp din skärm och tangentbord hade förebyggt många ömma nackar och onda axlar. Det har ju blivit väldigt tydligt under pandemin, då många sitter hemma vid köksbordet eller i sängen och arbetar. Att arbetsmiljön hemma är sämre visar också Unionens egen undersökning där 59 procent av hemmajobbarna uppger att deras arbetsmiljö blivit sämre sedan de flyttade hem kontoret.

Så är det inte dags för Skatteverket att se över reglerna för vad som är tillåtet att använda friskvårdsbidraget till? För det är ju faktiskt friskvård att kunna ha en bra arbetsplats hemma också, utan att det ska kosta företagen en förmögenhet. Genom att ändra på reglerna och ge alla chansen att få en bra arbetsplats även hemma är det faktiskt friskvård och arbetsmiljö i ett.

För faktum är, stillasittande förkortar livet och livskvaliteten. Du har säkert hört uttrycket ”Att sitta stilla är det nya röka” och det innebär egentligen att du förkortar ditt liv med 22 minuter för varje timma du sitter ner. Livsviktiga funktioner försämras och studier visar att när vi sitter still i mer än 30 minuter påverkas vår kropp negativt. Blodcirkulationen går ner, blodsockerupptaget minskar, fettinlagringen ökar, blodkärlens hälsa försämras och risken för proppbildning ökar.

Dessutom minskar blodcirkulationen i hjärnan, vilket i sin tur minskar vår koncentration och prestationsförmåga. Bara det gör ju att alla företag vill se till att sin personal rör på sig och står upp när de arbetar. Men det räcker inte där.

Vi blir sjuka när vi sitter ner för mycket. Det ökar risken för folksjukdomar som diabetes typ 2, högt blodtryck, förhöjda blodfetter, benskörhet, hjärtkärlsjukdomar, högt blodtryck, hjärtinfarkt och stroke, cancer (bröst, prostata och tjocktarmscancer), psykisk ohälsa, stressproblematik och ångest.

Alla tjänar på friska medmänniskor. Inte bara arbetsgivaren, utan samhället i stort.  Vi måste uppmuntra och underlätta ett mer aktivt liv, inte bara genom avdrag för träning och massage, utan även för att kunna stå upp och därmed må bättre och främja vår hälsa och vårt liv. Det är en enkel sak att ändra men som kan göra stor skillnad i så många led.

Skatteverket behöver följa med i utvecklingen och ta till sig fakta. Ändra vad som är giltigt inom frisvårdsbidraget och tillåt avdrag för även denna typ av friskvård, att kunna stå upp när du arbetar hemma. Det ger en friskare befolkning och effektivare medarbetare. Och för att få större genomslagskraft och en snabbare hantering bör Unionen tillsammans med andra fackföreningar gå samman och försöka påverka uppåt mot politiker och Skatteverket i gemensam sak. Ju fler vi är, desto starkare blir vi!

/Annika D´Este, huvudskyddsombud, Stampen Media AB

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag