Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ändra reglerna kring friskvårdsbidraget

Vi blir sjuka av att sitta och jobba. Skatteverket borde se över hur friskvårdsbidraget får användas för att underlätta för anställda med hemmakontor, skriver Annika D´Este som är huvudskyddsombud på Stampen Media.
Publicerad
Colourbox
Det är dags för Skatteverket att se över vad som är tillåtet att använda friskvådsbidraget till, anser Stampens huvudskyddsombud Annika D´Este. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Allt fler undersökningar visar att det är många som vill fortsätta jobba hemma även efter att pandemin är över. I alla fall någon eller några dagar i veckan. Många arbetsgivare som inte tillämpat flexibilitet i frågan tidigare, kommer att behöva inse att det är nödvändigt att tillmötesgå denna önskan. Dels för att få behålla sin personal, men också för att fortsätta vara en attraktiv arbetsgivare.

Men var går gränsen för arbetsgivarens ansvar för din arbetsmiljö, när du frivilligt arbetar hemma? Att de är ansvariga för att du ska ha en god arbetsmiljö på kontoret är en sak. När du frivilligt jobbar hemma, en annan. 

Ett höj och sänkbart bord eller ett laptopstativ för att få upp din skärm och tangentbord hade förebyggt många ömma nackar och onda axlar. Det har ju blivit väldigt tydligt under pandemin, då många sitter hemma vid köksbordet eller i sängen och arbetar. Att arbetsmiljön hemma är sämre visar också Unionens egen undersökning där 59 procent av hemmajobbarna uppger att deras arbetsmiljö blivit sämre sedan de flyttade hem kontoret.

Så är det inte dags för Skatteverket att se över reglerna för vad som är tillåtet att använda friskvårdsbidraget till? För det är ju faktiskt friskvård att kunna ha en bra arbetsplats hemma också, utan att det ska kosta företagen en förmögenhet. Genom att ändra på reglerna och ge alla chansen att få en bra arbetsplats även hemma är det faktiskt friskvård och arbetsmiljö i ett.

För faktum är, stillasittande förkortar livet och livskvaliteten. Du har säkert hört uttrycket ”Att sitta stilla är det nya röka” och det innebär egentligen att du förkortar ditt liv med 22 minuter för varje timma du sitter ner. Livsviktiga funktioner försämras och studier visar att när vi sitter still i mer än 30 minuter påverkas vår kropp negativt. Blodcirkulationen går ner, blodsockerupptaget minskar, fettinlagringen ökar, blodkärlens hälsa försämras och risken för proppbildning ökar.

Dessutom minskar blodcirkulationen i hjärnan, vilket i sin tur minskar vår koncentration och prestationsförmåga. Bara det gör ju att alla företag vill se till att sin personal rör på sig och står upp när de arbetar. Men det räcker inte där.

Vi blir sjuka när vi sitter ner för mycket. Det ökar risken för folksjukdomar som diabetes typ 2, högt blodtryck, förhöjda blodfetter, benskörhet, hjärtkärlsjukdomar, högt blodtryck, hjärtinfarkt och stroke, cancer (bröst, prostata och tjocktarmscancer), psykisk ohälsa, stressproblematik och ångest.

Alla tjänar på friska medmänniskor. Inte bara arbetsgivaren, utan samhället i stort.  Vi måste uppmuntra och underlätta ett mer aktivt liv, inte bara genom avdrag för träning och massage, utan även för att kunna stå upp och därmed må bättre och främja vår hälsa och vårt liv. Det är en enkel sak att ändra men som kan göra stor skillnad i så många led.

Skatteverket behöver följa med i utvecklingen och ta till sig fakta. Ändra vad som är giltigt inom frisvårdsbidraget och tillåt avdrag för även denna typ av friskvård, att kunna stå upp när du arbetar hemma. Det ger en friskare befolkning och effektivare medarbetare. Och för att få större genomslagskraft och en snabbare hantering bör Unionen tillsammans med andra fackföreningar gå samman och försöka påverka uppåt mot politiker och Skatteverket i gemensam sak. Ju fler vi är, desto starkare blir vi!

/Annika D´Este, huvudskyddsombud, Stampen Media AB

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare