Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Alltför positiva medarbetare skadar arbetsmiljön

Att alltid vilja se allt från den ljusa sidan kan vara direkt negativt. Så kallad toxisk positivitet riskerar att både såra och skada.
Publicerad
illustration på leende mun
En toxisk positivitet kan beskrivas som en tondöv respons på en känsla eller upplevelse. Exempelvis att nedstämdhet bemöts med ett "ryck upp dig". Illustration: Kati Mets

Tänk positivt och nå dit du vill. 

Länge har vi fått höra att vi blir framgångsrika, friska och lyckliga genom att inte vara negativa. Och att ständigt fokusera på uppsidan för att se motgångar och lidande som något lärorikt och till och med bra.

Men att i alla lägen tänka positivt är inte alltid positivt. En hurtig överoptimism kan gå överstyr och till och med bli destruktiv. När det blir för mycket kan det slå över till vad som kallas toxisk positivitet, som riskerar att såra och skada. Både privat och i arbetslivet.

– Toxisk positivitet är att förneka förekomsten av negativitet och låtsas som om problem, utmaningar och dåliga nyheter inte finns. På en arbetsplats kan det leda till informationsbrist. Att ensidigt se till det positiva gör att viktiga fakta riskerar att utelämnas och ger ett dåligt beslutsunderlag, säger Björn Hedensjö som är legitimerad psykolog och författare.

Toxiskt positivitet kan såra

Björn Hedensjö

Toxisk positivitet kan med andra ord leda felbeslut. Men framför allt leder toxisk positivitet ofta till sårade känslor som kan skapa gnissel i våra relationer.

– Säg att du kommer till en toxiskt positiv person och är ledsen eller har ett problem av något slag, och möts av ett brett leende och en high-five. Risken är då att du kommer känna dig avvisad, minimalt sedd och lyssnad på, säger Björn Hedensjö.

I sin bok Omtyckta människor — forskningen, knepen och övningarna som gör dig likeable beskriver han hur det kan låta när du utsätts för toxisk positivitet:

Du säger: Jag har en riktigt dålig dag.

Svar: Men, du har ju så mycket att vara tacksam över.

Du säger: Jag avskyr verkligen mitt jobb.

Svar: Äh ryck upp dig, du ska vara glad att du har ett jobb!

– Den tondöva responsen från den andra personen i exemplen antyder att den känsla eller upplevelse du har är inte är giltig. Att det inte är ok att känna som du gör, förtydligar Björn Hedensjö.

Exemplen ovan visar på samma grundläggande sak: Att den som utsätts för toxisk positivitet inte blir bekräftad – validerad som det heter på psykologspråk – vilket är ett djupt mänskligt behov.

Var går egentligen gränsen mellan hälsosam och toxisk positivitet? Är det inte bra att peppa en vän eller arbetskamrat som riskerar att grotta ned sig i problemen?

Jovisst, är det bra med stöd och uppmuntran. Men Björn Hedensjö framhåller att vi ofta har för bråttom att ta på oss problemlösarhatten. En ledsen människa behöver oftast först få prata av sig och bli bekräftad i sin känsla innan hen är mottaglig för pepp och problemlösning. 

Våga säga ifrån

Att i bästa välmening vilja muntra upp någon som är låg är dock inte detsamma som toxisk positivitet.

– Du vet att du blir utsatt för toxisk positivitet när den andra personen alltid bemöter dig med en klämkäck respons och aldrig erkänner att något är svårt eller jobbigt, säger Björn Hedensjö.

Han poängterar att det är viktigt att säga ifrån om du gång på gång upplever att du bemöts med toxisk positivitet.

– Var rak men använd jag-budskap för att göra det mindre konfrontativt. Säg exempelvis ”jag kände mig inte lyssnad på när du sa att jag skulle rycka upp mig.” Alternativet är att bita ihop, men risken är då att du själv till slut blir passivt aggressiv, säger Björn Hedensjö.

Text: Gertrud Dahlberg

Motsatsen: Bekräftelse

Toxisk positivitet är att alltid avvisa eller förneka negativa känslor och att möta känslor av obehag eller lidande med klämkäck uppmuntran i ställer för med empati. Motsatsen till toxisk positivitet är bekräftelse.

En person som utsätts för toxisk positivitet känner sig avvisad, inte lyssnad på och blir ofta arg, irriterad eller ledsen.

Den som själv fastnat i ett mönster av toxisk positivitet förskjuter negativa känslor, fakta eller nyheter för att bara koncentrera sig på vad som uppfattas som positivt – även känslor eller idéer som saknar förankring i verkligheten.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Ozempic-ödlans gift är Eric Sundmans arbetsmiljö

Djurvårdaren Eric Sundmans favoritrum är reptilariet på hans arbetsplats Universeum, ”ett hus fullt av nördar” enligt honom själv. Här bor de riktigt giftiga ormarna och ödlorna. Som gilaödlan vars gift är otroligt smärtsamt att uppleva, men som också gett oss läkemedlet Ozempic.
Sandra Lund Publicerad 2 april 2026, kl 06:01
100 000 människor dör varje år av ormbett. Eric Sundman och hans kolleger bär en särskild handske som skydd för ormar som känner av kroppsvärme. – Den är inte helt säker mot bett men ganska, säger han. Foto: Nora Lorek

Varför blev du djurvårdare?

– Det självklara svaret är ju att man brinner för djur. Men här får jag också utbilda besökarna om vilken roll den biologiska mångfalden spelar, och hur den hotas. Ibland handlar det om att arten är hotad, ibland är det miljön den lever i. Som den blå palmhuggormen som lever i träden på Komodoöarna i Indonesien, en hotad ögrupp på grund av klimatförändringarna.

Eric Sundman håller i en stor ödla framför ett skåp i ett arbetsrum.
I studier av Gilaödlan upptäckte man att den äter extremt sällan, men ändå har jämn blodsockernivå. Ur den insikten föddes läkemedlet Ozempic, som alltså härstammar från ödlans gift, som också är väldigt smärtsamt att uppleva. Varje morgon före öppning kontrolleras alla djur, samtliga är journalförda. Eric Sundman ser till deras allmäntillstånd, kollar ögon och duschar dem vid behov.

Foto: Nora Lorek

Hur länge har du varit just här?

– I tio år nu, jag stannar inte på ett jobb jag inte trivs på. Jag har jobbat på djurpark och Västra djursjukhuset tidigare, innan jag blev headhuntad hit. Men jag även arbetat med it och som makeupartist.

 

En färgglad leksaksorm i ett plaströr, som kallas för tubningsrör
Bland hjälpmedlen som finns i reptilariet finns tubningsrör i olika grovlekar. Röret används för att undersöka giftiga reptiler, på så sätt kan de aldrig vända sig och hugga. Då kan veterinären som kommer två gånger varje vecka till Universeum ta blodprov, röntga och ibland även mjölka dem på gift. Foto: Nora Lorek

Varför är ormar kul?

– Det intresset kom redan i femårsåldern, då började jag rita dem. Jag älskade ju djur, men var pälsallergiker. Och så förstod jag inte varför jag skulle tycka illa om dem när så många gör det. Det är vanligt att fascineras av schimpanser för att de är så lika oss, jag är fascinerad av ormar för att de är så olika oss.

Du fascineras också av deras gift.

– Ja, framför allt vad det innehåller. Där finns grunden till nya läkemedel. Som Gilaödlans gift som gett oss succémedicinen Ozempic.

Eric Sundman sitter framför en dator, ovanför hänger en stor skylt med texten "Djurtransport"
80 procent av tiden sitter Eric Sundman vid datorn. Bland annat ansvarar han för djurtransporter. Till sin hjälp har han en enorm databas som i stort sett alla världens djurparker är kopplade till. Här ska han snart skicka ett prov med hajblod till Nerdeländerna. Foto: Nora Lorek

Har du giftormar hemma?

– Jag har haft orm sedan 12-årsåldern, men när jag fick barn rök giftormarna på grund av platsbrist. Ormrummet fick bli barnrum. Men giftormarnas beteendemönster och miljön de kräver är mer intressanta. Det är spännande att få vara med och bygga upp sådana habitat. 

– Däremot tycker jag det är viktigt att barn ska möta orm. Vid ett tillfälle la jag med respekt  för ormen, ned en snok i mitt barns vagn så att han kunde studera den. Mitt barn är inte rädd för ormar alls.

En mörk bild på världens minsta krokodildjur pansarkajmanen som ligger helt stilla i vattnet.
I regnskogsområdet på Universeum i Göteborg finns världens minsta krokodildjur pansarkajmanen. Den kan ligga så här blickstilla ett bra tag. Foto: Nora Lorek

Fobier är ju väldigt vanligt med de här djuren, vad göra?

– Fobi är inte nedärvd utan social. Sorry, men den är någons fel. En professor i psykologi från Göteborgs universitet brukar komma hit med sina studenter och två patienter med fobi. Det har aldrig slaget fel – efter 30–40 minuter håller båda i en orm eller spindel.

Eric Sundman står framför en vägg med olika verktyg som tänger och krokar.
– Mitt favoritverktyg är kroken. Den är lika viktig för mig som penseln är för målaren. Tänger plockar man mest ömsade skinn med, säger Eric Sundman. Foto: Nora Lorek

Om Eric Sundman

GÖR: Djurvårdare på Universeum i Göteborg.

ÅLDER: 46.

BOR: Mölnycke

UTBILDNING: Djurvårdare, läst fristående kurser som etologi på universitet.

FACKLIGT: Klubbordförande och arbetstagarledamot i styrelsen för Universeum AB. 

LÖN: Djurvårdare tjänar normalt mellan 26 300 och 33 400 kronor i månaden, enligt SCB.

Eric Sundman i Unverseums regnskogsmiljö framför en fågel.
En gång i månaden jobbar Eric Sundman helg, då ”driftar man” och utfordrar bland annat djuren i Universeums autentiska regnskogsmiljö. Foto: Nora Lorek