Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Vad har en cirkusjonglör gemensamt med en kommunikatör? Ganska mycket. Du ska ha många bollar i luften och får inte göra misstag, säger kommunikationscoachen Pernilla Arwidson.
I över 20 år har hon arbetat som kommunikatör, men tröttnade på den otydliga och spretiga yrkesrollen och blev sin egen. I dag coachar hon andra kommunikatörer och driver podden Kick ass kommunikation där hon tillsammans med olika experter diskuterar branschen.
Pernilla Arwidson tycker att platsannonser riktade till kommunikatörer är orealistiska. Hon visar ett exempel från Arbetsförmedlingens Platsbanken, där ett medelstort företag söker en kommunikatör med:
Och som dessutom kan skriva, filma och redigera rörligt material samt är kunnig inom sociala medier.
– Det är människor med superkrafter de söker och egentligen flera personer i en enda tjänst. Fullkomligt orimlig är det!
Pernilla Arwidson menar att yrkesrollen ofta blir som en slaskhink där arbetsuppgifter som inte har en naturlig mottagare automatiskt hamnar på kommunikatörens bord. Därför blev hon inte heller förvånad över Skandias rapport från 2021, som visade att den främsta orsaken till sjukrivning bland kommunikatörerna var psykisk ohälsa på grund av stress.
– En anledning till att statistiken ser ut som den gör är den stora arbetsbelastningen. Jag har själv fått ta hand om allt från mötesbokning till framtagande av kommunikationsstrategier, och däremellan fått projektleda, skriva nyhetsbrev, varit ansvarig för sociala medier, beställt skyltar, arbetat som copy och mycket annat.
Bilden bekräftas av ”Lotta”, 48 år, som arbetar som kommunikatör på ett medelstort företag utanför Stockholm. Hon väljer att vara anonym av rädsla för att förlora jobbet.
- Eftersom mitt yrke även präglas av stark ålderism vågar jag inte sluta trots att jag är sönderstressad och mår psykiskt dåligt.
Hon berättar att hennes arbetsuppgifter skiftar från dag till dag.
– Morgnarna börjar med fulla inkorgar. Därefter följer webbuppdateringar, artiklar att skriva, en mängd möten, kontakter med byråer, konferenser att planera, översättningar att gå igenom, nya tillgänglighetsdirektiv att ta del av, statistik att ta fram, målgruppsanalyser att utföra och pressjourer vissa kvällar och helger.
Lotta menar att arbetet på så sätt aldrig blir tråkigt, men att belastningen är alldeles för stor och respekten för yrket för liten.
— Man ser inte kommunikatör som ett yrke, att det kräver kompetens, akademiska studier - i bästa fall kombinerat med en fallenhet för stilistik, tajming och kreativa lösningar.
Hon betonar vikten av att kommunikation tas på allvar uppifrån, av ledningsgruppen, eftersom den påverkar hela verksamheten.
– Där jag är i dag når kommunikationen inte ut. Vi har ingen representant i ledningsgruppen och arbetar hela tiden i motvind, många blir sjukskrivna och utbrända. Eftersom vi befinner så långt från ledningen har vi heller ingen aning om vad verksamheten vill. Alltså arbetar vi med väldigt mycket – men oftast med helt fel saker.
Lotta har ett viktigt tips till nyblivna kommunikatörer:
– Innan du skriver på anställningspapper: Kolla upp verksamhetens och ledningens syn på kommunikation. Om du ser minsta ”misstro” mot yrket – sök ett annat jobb!
Både Lotta och Pernilla Arwidson tycker att problemen med kommunikatörens yrkesroll har diskuterats länge nog. Nu är det dags att agera. Arbetsgivare borde se till att kommunikatörer alltid får en tydlig arbetsbeskrivning och – om de är nyexaminerade – ett team eller en senior kommunikatör som stöttar.
Även Pernillas Arwidson efterlyser fler kommunikationschefer som ingår i ledningsgrupper.
– För mig är det en indikator på hur företaget värderar kommunikation. Goda medierelationer vill ju alla företag ha, därför behöver kommunikatörerna veta vad som pratas och beslutas om i ledningsgruppen för att kunna agera så proaktivt som möjligt.
Caroline Thunved, vd på yrkesnätverket Sveriges kommunikatörer, har tillsammans med Johanna Lindell, vd på på DIK, ett fackförbund för de som jobbar inom kultur, kommunikation och kreativ sektor, nyligen gett ut antologin Om det inte vore för oss - kommunikatörer i demokratins tjänst.
Hon känner väl igen Pernilla Arwidssons och Lottas berättelser.
– Ja, tyvärr gör jag det och den återspeglas också i Sveriges kommunikatörers årliga kompetenskartläggning. Kommunikatören förväntas vara både generalist och samtidigt ha expertkunskap inom flera områden, som blir allt fler i takt med den nya tekniken. Det är en omöjlig ekvation, och rollen blir allt otydligare när arbetsuppgifterna utökas.
Hon menar att kommunikatören behövs mer än någonsin i en tid när informationsbehovet i samhället är enormt och att kommunikation en förutsättning för en fungerande demokrati. Men det ska inte vara på bekostnad av människor.
– Alla chefer och ledare har ansvar att följa lagen om arbetsmiljö och arbetstid. Lösningen på problemet är att tydliggöra kommunikatörernas olika kompetensområden, visa hur alla delar behövs och skapa förutsättningar för att lyckas.
- Vi behöver belysa vad kommunikatörerna gör och vad de inte ska göra. När du bygger ett hus krävs ingenjörer, arkitekter, rörmokare, snickare. Alla gör olika saker men alla kallas inte ”byggnadsarbetare”. På en kommunikationsavdelning är det vanligt att alla har titeln ”kommunikatör”, även om de jobbar med olika saker.
Caroline Thunveds råd till kommunikatörer är att våga ta hjälp.
– Hos oss kan medlemmar få stöd, dela med sig av sina erfarenheter och bygga nätverk. Vi arrangerar också utbildningar. Glöm inte heller att du kan ta hjälp av ditt fackförbund. Försök att prata med din chef eller ta hjälp av skyddsombudet om situationen blir ohållbar. Du är inte ensam.
Text: Katarina Markiewicz
Pernillas Arwidsons fem bästa råd till kommunikatörer:
1. SÄG NEJ. Våga säga nej till arbetsuppgifter som du inte har riktig koll på eller som du bedömer inte ger den bästa effekten för att nå syftet. Det inger respekt att stå upp för sig själv.
2. GÖR RESEARCH INFÖR EN NY TJÄNST. Ta reda på om det finns ett team som stöttar och tar emot dig. Har företaget en kommunikationsstrategi? Får du en tydlig arbetsbeskrivning? Får du betalt för övertid och jour? Sitter kommunikationschefen i ledningsgruppen? Vad förväntas av dig?
3. KOLLA BUDGETEN. Dra öronen åt dig om arbetsgivaren säger att budgeten är väldigt liten. Det betyder oftast att du kommer att få göra allt.
4. SÄNK DINA EGNA KRAV. Kräv regelbunden avstämning så att du kan ställa frågor.
5. BLI KONSULT. Om du känner att du inte mäktar med alla arbetsuppgifter och inte får gehör uppifrån, fundera på att bli konsult. Som sådan tar du betalt för din tid och då faller det sig naturligt att arbetsgivaren bara ber dig utföra de uppgifter du är expert på.
Källa. SCB:s yrkesregister. (Siffrorna är från 2021.)
I augusti gick ett internt mejl ut till de anställda på Ericsson där ledningen informerade om nya riktlinjer. I stället för en kontorsnärvaro på 50 procent skulle de anställda vara på kontoret 60 procent, eller tre dagar i veckan.
Det togs inte emot med glädjesång, speciellt då företaget just krympt sina kontorslokaler med två byggnader i Kista. Enligt Per Östberg, Unionens klubbordförande på Ericsson, har kravet på ökad kontorsnärvaro orsakat en del bekymmer.
– Det finns tillräckligt med platser för att alla ska kunna ha en arbetsplats. Däremot finns det inte tillräckligt med enskilda rum där man kan ta möten eller telefonsamtal, säger han.
– Det orsakar en del stress bland dem som har globala kontakter och behöver leta rum så fort de kommer till jobbet.
En av dem som brukar ha bekymmer att hitta ett rum är utvecklaren Anna Sjöberg. De dagar hon åker in till kontoret i Kista bokar hon sin kontorsplats via en app. Telefonrum eller mötesrum går dock inte att boka.
– I appen ser det ut som att det ska vara fullt med folk på kontoret, men när man kommer dit så sitter alla i mötesrummen och det ekar tomt i det öppna landskapet.
– Jag måste alltid komma till jobbet i god tid för att hitta ett rum när jag har möten, det kan vara stressigt, säger hon.
Anna Sjöberg jobbar bland annat med internationella kontakter och sajter i andra delar av landet. Var hon sitter rent fysiskt spelar egentligen ingen roll.
– När jag väl är på arbetsplatsen så är mina kollegor ofta på andra möten, så jag ser egentligen ingen vits med att åka in oftare. Dessutom får jag mer gjort när jag är hemma. Däremot kan jag förstå om man vill skapa en ”Ericssonanda” för nyanställda på plats.
Enligt Ericssons pressavdelning, som svarar via mejl, så menar arbetsgivaren att även om det finns en ”kontoret först”-policy är det fortfarande upp till varje chef, team och anställd att bedöma hur och var de arbetar bäst.
– Ericssons hybrida riktlinje har alltid gett möjligheten att i dialog komma fram till hur och var man arbetar bäst och att alla förstår vikten av och fördelarna med att träffas, utifrån ett individuellt och teamperspektiv.
Samtidigt som fler ska komma in till kontoret har ni krympt er kontorsyta det senaste året. Hur går det ihop?
– Ericssons kontorsstrategi bygger på att skapa rätt lokaler som ger rätt förutsättningar för verksamheten att utföra arbetet. Ericsson har många kvadratmeter kontorsyta och arbetar ständigt med att utveckla våra kontor. Vi bedömer att vi har gott om kontorsyta för de som vill jobba på kontoret.
Kommer ni att kontrollera att anställda är 60 procent av sin arbetstid på kontoret?
– Policyn ska ses som en rekommendation snarare än ett strikt krav där vi vill att våra anställda förstår betydelsen av möten mellan människor. Ericsson litar på sina anställda.
Synen på hybridarbete har ändrats efter coronapandemin. Att kunna jobba flexibelt har blivit en förmån som arbetsgivare kan erbjuda. För att få anställda att vilja komma tillbaka till kontoret måste arbetsgivaren kunna erbjuda något mer än en sittplats och ett skrivbord, tror Unionens klubbordförande Per Östberg.
– Ericsson försökte spara pengar genom att ta bort kaffeautomater på några våningar. Så får man till exempel inte folk att komma tillbaka till kontoret. Men de fick backa där, det blev protester, säger han.
För utvecklaren Anna Sjöberg är gemenskapen med kollegor det som skulle få henne att komma till kontoret mer.
– Om arbetsgivaren anordnade aktiviteter som skapade gemenskap mellan kollegor så skulle det kännas meningsfullt att åka till kontoret.
In August, an internal email was sent to Ericsson employees informing them of new guidelines. Instead of a 50 percent office presence, employees were now required to be in the office 60 percent of the time, or three days a week.
This was not met with enthusiasm, especially since the company had just reduced its office space by two buildings in Kista. According to Per Östberg, the Union's club chairman at Ericsson, the increased office presence requirement has caused some concerns.
– There are enough places for everyone to have a workspace. However, there are not enough private rooms where one can take meetings or phone calls, he says.
– It causes some stress among those who have global contacts and need to find a room as soon as they arrive at work.
One of those who often has trouble finding a room is developer Anna Sjöberg. On the days she goes to the office in Kista, she books her workspace via an app. However, phone rooms or meeting rooms cannot be booked.
– In the app, it looks like the office is full of people, but when you get there, everyone is in the meeting rooms, and the open landscape is empty. I always have to arrive at work early to find a room when I have meetings, it can be stressful, she says.
Anna Sjöberg works with international contacts and sites in other parts of the country. Where she physically sits doesn't really matter.
– When I am at the workplace, my colleagues are often in other meetings, so I don't really see the point of going in more often. Besides, I get more done when I'm at home. However, I can understand if they want to create an "Ericsson spirit" for new employees on site.
According to Ericsson's press department, which responds via email, the employer believes that even though there is an "office first" policy, it is still up to each manager, team, and employee to determine how and where they work best.
– Ericsson's hybrid guideline has always provided the opportunity to come to an agreement through dialogue on how and where one works best and that everyone understands the importance and benefits of meeting, from both an individual and team perspective.
At the same time, more people are expected to come to the office, you have reduced your office space in the past year. How does that add up?
– Ericsson's office strategy is based on creating the right premises that provide the right conditions for the business to perform its work. Ericsson has many square meters of office space and is constantly working to develop our offices. We believe we have plenty of office space for those who want to work in the office.
Will you monitor that employees spend 60 percent of their working time in the office?
– The policy should be seen as a recommendation rather than a strict requirement where we want our employees to understand the importance of meetings between people. Ericsson trusts its employees.
Hybrid work as an effect of the coronavirus pandemic
The view on hybrid work has changed after the coronavirus pandemic. Being able to work flexibly has become a benefit that employers can offer. To get employees to want to return to the office, the employer must be able to offer something more than a seat and a desk, believes Union's club chairman Per Östberg.
– Ericsson tried to save money by removing coffee machines on some floors. That's not how you get people to come back to the office, for example. But they had to backtrack on that, there were protests, he says.
For developer Anna Sjöberg, the community with colleagues is what would make her come to the office more.
– If the employer organized activities that created a sense of community among colleagues, it would feel meaningful to go to the office.
This text has been translated with the help of AI.
Lunchrestaurangen Gourmedia har varit en viktig samlingspunkt för personalen på public service-bolagen i Stockholm. Varje dag har krogen med det ordvitsiga namnet serverat 1 000 - 1 500 lunchportioner till hungriga anställda på SVT, SR och UR. Restaurangen stängdes tidigare i år och nu har ledningen beslutat att ingen ny kommer i dess ställe. Tidigare har även restaurangen i radiohuset försvunnit. Stängningen av de båda matställena har nu lett till att personalen tvingas ägna stor del av sin lunch åt att köa till mikrovågsugnar för medhavd mat och till de automater som placerats ut.
− Våra medlemmar är väldigt upprörda över situationen - detta har blivit ett stort arbetsmiljöproblem. Vi har korta raster och folk är pressade tidsmässigt. Gärdet ligger för avsides för att man ska hinna gå ut och äta på ett annat lunchställe, säger Maria Fornemo, vice ordförande i Unionenklubben på SVT.
Förutom en mindre kaféteria i tv-huset kan man också köpa mat från en vagn i ett trapphus i Radiohuset.
− Köerna ringlar långa i trappan, och man kan inte sitta där utan man får vandra i väg med sin tallrik och äta i andra utrymmen. Utbudet i automaterna är begränsat, särskilt för personer som har olika allergier, berättar Maria Fornemo.
Antalet mikrovågsugnar är underdimensionerat i de olika byggnaderna på Gärdet och bristen på sittplatser har lett till att många äter vid sina skrivbord istället. Unionenklubben är kritiskt:
− Att få gå iväg en stund och äta lagad mat är jätteviktigt för återhämtningen. Restaurangen var en plats där man träffade och socialiserade sig med kollegor från andra avdelningar, precis det ledningen uppmanar oss att göra. Nu har det blivit svårare att möta människor över redaktionsgränserna.
Unionenklubben på SVT har tillsammans med de andra facken inom public service drivit för att få arbetsgivaren att ändra sig i lunchfrågan.
− Vi får ingen respons, det verkar som att arbetsgivaren inte riktigt tar det här på allvar. Vi är en så pass stor arbetsplats att det känns befogat att det finns en restaurang, det är ovärdigt att stå och köa i en trappuppgång, säger Maria Fornemo.
Johannes Ekström, ekonomidirektör på SVT, har svarat på Kollegas frågor via mejl.
Vad är orsaken till att ni valde att stänga lunchrestaurangen Gourmedia? Vad är anledningen till att ni inte ersätter den med en ny personalmatsal?
− För att minska företagets miljöpåverkan och kunna erbjuda ändamålsenliga lokaler flyttas alla medarbetare in i Tv-huset. När Kontorshuset är tomt ska det hyras ut till Polismyndigheten. Det gör att Public Service-bolagen inte längre har tillgång till Gourmedias gamla lokaler.
− När SVT nu har mindre utrymme saknas möjlighet för en lunchrestaurang motsvarande Gourmedia. Istället erbjuder vi andra alternativ och fortsätter att arbeta för att hitta ännu bättre lunchlösningar för våra medarbetare.
Många i personalen är upprörda över att de måste ägna stor del av sin lunch åt att köa till automater eller mikrovågsugnar. Delar du bilden av de långa köerna? Vad tänker ni konkret göra åt situationen?
− Under den värsta lunchrusningen kan det bli en del köbildning, det har jag noterat. Och jag har absolut förståelse för frustrationen detta leder till. Det är inte bra att medarbetarna känner att lunchrasten blir stressig och obekväm.
− SVT arbetar för fullt tillsammans med SRF och övriga public service-bolag med att förbättra lunchmöjligheterna. Planen är att ha ett förslag under hösten. Vi har tagit till oss av återkopplingen från medarbetarna och ökar antalet mikrovågsugnar och lunchplatser i de delar av huset som återstår att renovera, jämfört med den ursprungliga planen.
Gourmedia var en plats där medarbetarna kunde få en stunds återkoppling och mötas över redaktionsgränserna. Delar ni fackens oro för att det nuvarande sättet som personalen intar sina luncher riskerar att leda till mindre av socialisering mellan avdelningarna?
− Ambitionen är att hitta lösningar som kommer vara naturliga mötesplatser både över avdelnings- och bolagsgränser. Vi uppmuntrar också våra medarbetare på SVT att ibland välja en annat matplats för att äta med kollegor från andra avdelningar.