Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Den hände att Martin Sjöberg somnade med huvudet på tangentbordet. Inget konstigt med det tyckte kollegorna – han satt ju kvar på kontoret länge om kvällarna, jobbade hårt. Dessutom hade han ju det där magsåret som aldrig ville ge med sig och flickvännen som inte verkade klok. Bäst att låta honom sova.
Egentligen har han varit alkoholist så länge han kan minnas. Kanske till och med innan han testat den första klunken. Men när vätskan rann ned för strupen blommade sjukdomen ut i sin fulla potential. Det som förut kändes hopplöst och obegripligt fick ett sammanhang och livet blev mjukare och mer begripligt.
– Det var nästan en religiös upplevelse. Jag fick en belöning och samhörighet som jag aldrig känt förut, säger han.
Alkoholen adderades med kokain för att skärpa till sig och heroin för att tända av från kokainet. Med en universitetsexamen i ekonomi/organisation gav han sig ut i Europa för att starta arbetslivet. En traineeplats på ett stort företag blev första anhalt, sedan vidare till nästa. Hela tiden fanns missbruket som en ryggsäck som blev tyngre och tyngre.
– Jag skötte mitt jobb, men hela dagen var en transportsträcka mot nästa rus. Så kollegor måste ha märkt att jag var oberäknelig, rastlös och ibland gråtmild.
Vid ett tillfälle sökte Martin Sjöberg jobb på ett företag som sysslade med chefsrekrytering. Han hade inte druckit på fem dagar eftersom intervjun var viktig. Men på förmiddagen bestämde han sig för att ta ett glas vin för att slappna av. Sedan tog han ett till, och ett till.
När tredje flaskan hade avslutats borstade han tänderna och tog en halstablett för att andedräkten inte skulle avslöja honom. Sedan sprutade han på parfym och gick i väg.
Han fick jobbet.
– Jag hade en plan att jag inte skulle använda en massa superlativ eller yviga gester. Sedan höll jag mig i dörrposten för att inte ta snedsteg. Ingen märkte något.
Och skulle någon fatta misstankar lade Martin ut dimridåer. Operationer som varit besvärliga, bekanta som gått bort, långväga vänner som kom på besök och krävde hans närvaro. Ett nät och lögner som krävde både energi och påhittighet.
Chefer noterade visserligen hans trötta ansikte, men även hårt arbete sätter sina spår. Och beroendesjukdom är bra på att imitera andra symptom.
– Stress, ångest, depression kunde lika gärna vara utbrändhet eller något annat. Därför tar det också väldigt lång tid innan man ställer rätt diagnos för den som är sjuk.
Till slut höll Martin Sjöberg på att dö. Inte en gång utan flera. Han körde upp på land med en båt i skärgården, var en hårsmån från att hamna i vattnet med bilen vid Lidingöbron och blev hotad med pistol när han skulle köpa droger. Och så tog han överdoser.
Några vänner lurade med honom till en öppenvårdsmottagning. Det var inte första gången han var där, men första gången han kunde identifiera sig med de andra deltagarna. De var också unga, såg välfungerande ut, hade familjer och välsittande kostymer.
– Kanske var jag inte ett missförstått geni trots allt. Kanske var alla runtomkring mig inte idioter. Kanske var det till och med så att jag var en missbrukare.
Sedan 11 september år 2 000 har Martin Sjöberg varit nykter. Under tiden som gått har han startat ett företag som specialiserat sig på alkohol- och drogproblem, spelberoende och medberoende på arbetsplatsen. Vd på det företaget, Ljung & Sjöberg, är Sarah Linderoth. Hon menar att det skett ett paradigmskifte kring synen på droger.
– Attityden kring att ta droger har förändrats och det smusslas inte som förr. Hockeyfarsan, småbarnsmorsan, pensionären och studenten tar substanser för att sova, vakna, öka koncentrationen och släppa loss, säger hon.
Ljung & Sjöberg utbildar chefer om missbruk och utför också drogtester på arbetsplatserna. Praxis är att 25 procent på företag testas slumpvis. Av dem brukar ungefär fem procent ge utslag. Ibland stöter man på patrull, framför allt i fråga om integritet.
– Tidigare när vi samarbetade med en underleverantör som hade övervakade kissprov så var det ju ganska utsatt, men nu har vi salivprov så det är lättare. Jag förstår integritetsaspekten, samtidigt så dör anställda medan det diskuteras lösningar. Det viktigaste måste väl ändå vara att rädda liv, säger Sarah Linderoth.
"Det smusslas inte som förr"
Att testerna skulle ge mer effekt på arbetsplatser där man jobbar med säkerhet och fysiska maskiner ger hon inte mycket för.
– Många tjänstemän som jobbar på kontor är utsatta för exempelvis cyberattacker, där den mänskliga faktorn är det som gör att dataintrång kan genomföras. Dessutom kostar en missbrukande person väldigt mycket i alla branscher.
Enligt hennes erfarenhet brukar arbetsgivare hantera resultatet av testerna lite olika. Antingen ser man arbetsrättsligt på saken: Det är olagligt att ta och inneha droger, så anställningen avslutas.
Andra likställer drogerna med alkohol och rehabiliterar den anställda till viss del eller fullt ut, eller så tar man enbart rehabiliteringsansvaret om det är medarbetaren själv som berättat om sina problem.
– Alkohol- och drogproblem kostar arbetsgivaren väldigt mycket pengar i produktionsbortfall och sjukfrånvaro. Sedan tillkommer kanske ett medberoende bland kollegor som måste parera misstag och täcka upp. Lägger man därtill missriktade rehabiliteringsinsatser där symptomen lindras men problemet kvarstår, så är vi uppe i stora årliga summor.
Att lösa problemet med droger på arbetsplatserna kommer att ta tid, tror Sarah Linderoth. Det systematiska arbetsmiljöarbetet är en del, utbildning av chefer och HR-personal en annan. Samtidigt är jobbet en arena att utnyttja. För hos många som missbrukar är det den sista brickan i fasaden som fortfarande är intakt.
– Vi offrar familjen, pengar och anseende. Men jobbet håller vi fast i med näbbar och klor. Då kanske det är vägen till tillfrisknande.
I augusti gick ett internt mejl ut till de anställda på Ericsson där ledningen informerade om nya riktlinjer. I stället för en kontorsnärvaro på 50 procent skulle de anställda vara på kontoret 60 procent, eller tre dagar i veckan.
Det togs inte emot med glädjesång, speciellt då företaget just krympt sina kontorslokaler med två byggnader i Kista. Enligt Per Östberg, Unionens klubbordförande på Ericsson, har kravet på ökad kontorsnärvaro orsakat en del bekymmer.
– Det finns tillräckligt med platser för att alla ska kunna ha en arbetsplats. Däremot finns det inte tillräckligt med enskilda rum där man kan ta möten eller telefonsamtal, säger han.
– Det orsakar en del stress bland dem som har globala kontakter och behöver leta rum så fort de kommer till jobbet.
En av dem som brukar ha bekymmer att hitta ett rum är utvecklaren Anna Sjöberg. De dagar hon åker in till kontoret i Kista bokar hon sin kontorsplats via en app. Telefonrum eller mötesrum går dock inte att boka.
– I appen ser det ut som att det ska vara fullt med folk på kontoret, men när man kommer dit så sitter alla i mötesrummen och det ekar tomt i det öppna landskapet.
– Jag måste alltid komma till jobbet i god tid för att hitta ett rum när jag har möten, det kan vara stressigt, säger hon.
Anna Sjöberg jobbar bland annat med internationella kontakter och sajter i andra delar av landet. Var hon sitter rent fysiskt spelar egentligen ingen roll.
– När jag väl är på arbetsplatsen så är mina kollegor ofta på andra möten, så jag ser egentligen ingen vits med att åka in oftare. Dessutom får jag mer gjort när jag är hemma. Däremot kan jag förstå om man vill skapa en ”Ericssonanda” för nyanställda på plats.
Enligt Ericssons pressavdelning, som svarar via mejl, så menar arbetsgivaren att även om det finns en ”kontoret först”-policy är det fortfarande upp till varje chef, team och anställd att bedöma hur och var de arbetar bäst.
– Ericssons hybrida riktlinje har alltid gett möjligheten att i dialog komma fram till hur och var man arbetar bäst och att alla förstår vikten av och fördelarna med att träffas, utifrån ett individuellt och teamperspektiv.
Samtidigt som fler ska komma in till kontoret har ni krympt er kontorsyta det senaste året. Hur går det ihop?
– Ericssons kontorsstrategi bygger på att skapa rätt lokaler som ger rätt förutsättningar för verksamheten att utföra arbetet. Ericsson har många kvadratmeter kontorsyta och arbetar ständigt med att utveckla våra kontor. Vi bedömer att vi har gott om kontorsyta för de som vill jobba på kontoret.
Kommer ni att kontrollera att anställda är 60 procent av sin arbetstid på kontoret?
– Policyn ska ses som en rekommendation snarare än ett strikt krav där vi vill att våra anställda förstår betydelsen av möten mellan människor. Ericsson litar på sina anställda.
Synen på hybridarbete har ändrats efter coronapandemin. Att kunna jobba flexibelt har blivit en förmån som arbetsgivare kan erbjuda. För att få anställda att vilja komma tillbaka till kontoret måste arbetsgivaren kunna erbjuda något mer än en sittplats och ett skrivbord, tror Unionens klubbordförande Per Östberg.
– Ericsson försökte spara pengar genom att ta bort kaffeautomater på några våningar. Så får man till exempel inte folk att komma tillbaka till kontoret. Men de fick backa där, det blev protester, säger han.
För utvecklaren Anna Sjöberg är gemenskapen med kollegor det som skulle få henne att komma till kontoret mer.
– Om arbetsgivaren anordnade aktiviteter som skapade gemenskap mellan kollegor så skulle det kännas meningsfullt att åka till kontoret.
In August, an internal email was sent to Ericsson employees informing them of new guidelines. Instead of a 50 percent office presence, employees were now required to be in the office 60 percent of the time, or three days a week.
This was not met with enthusiasm, especially since the company had just reduced its office space by two buildings in Kista. According to Per Östberg, the Union's club chairman at Ericsson, the increased office presence requirement has caused some concerns.
– There are enough places for everyone to have a workspace. However, there are not enough private rooms where one can take meetings or phone calls, he says.
– It causes some stress among those who have global contacts and need to find a room as soon as they arrive at work.
One of those who often has trouble finding a room is developer Anna Sjöberg. On the days she goes to the office in Kista, she books her workspace via an app. However, phone rooms or meeting rooms cannot be booked.
– In the app, it looks like the office is full of people, but when you get there, everyone is in the meeting rooms, and the open landscape is empty. I always have to arrive at work early to find a room when I have meetings, it can be stressful, she says.
Anna Sjöberg works with international contacts and sites in other parts of the country. Where she physically sits doesn't really matter.
– When I am at the workplace, my colleagues are often in other meetings, so I don't really see the point of going in more often. Besides, I get more done when I'm at home. However, I can understand if they want to create an "Ericsson spirit" for new employees on site.
According to Ericsson's press department, which responds via email, the employer believes that even though there is an "office first" policy, it is still up to each manager, team, and employee to determine how and where they work best.
– Ericsson's hybrid guideline has always provided the opportunity to come to an agreement through dialogue on how and where one works best and that everyone understands the importance and benefits of meeting, from both an individual and team perspective.
At the same time, more people are expected to come to the office, you have reduced your office space in the past year. How does that add up?
– Ericsson's office strategy is based on creating the right premises that provide the right conditions for the business to perform its work. Ericsson has many square meters of office space and is constantly working to develop our offices. We believe we have plenty of office space for those who want to work in the office.
Will you monitor that employees spend 60 percent of their working time in the office?
– The policy should be seen as a recommendation rather than a strict requirement where we want our employees to understand the importance of meetings between people. Ericsson trusts its employees.
Hybrid work as an effect of the coronavirus pandemic
The view on hybrid work has changed after the coronavirus pandemic. Being able to work flexibly has become a benefit that employers can offer. To get employees to want to return to the office, the employer must be able to offer something more than a seat and a desk, believes Union's club chairman Per Östberg.
– Ericsson tried to save money by removing coffee machines on some floors. That's not how you get people to come back to the office, for example. But they had to backtrack on that, there were protests, he says.
For developer Anna Sjöberg, the community with colleagues is what would make her come to the office more.
– If the employer organized activities that created a sense of community among colleagues, it would feel meaningful to go to the office.
This text has been translated with the help of AI.
Lunchrestaurangen Gourmedia har varit en viktig samlingspunkt för personalen på public service-bolagen i Stockholm. Varje dag har krogen med det ordvitsiga namnet serverat 1 000 - 1 500 lunchportioner till hungriga anställda på SVT, SR och UR. Restaurangen stängdes tidigare i år och nu har ledningen beslutat att ingen ny kommer i dess ställe. Tidigare har även restaurangen i radiohuset försvunnit. Stängningen av de båda matställena har nu lett till att personalen tvingas ägna stor del av sin lunch åt att köa till mikrovågsugnar för medhavd mat och till de automater som placerats ut.
− Våra medlemmar är väldigt upprörda över situationen - detta har blivit ett stort arbetsmiljöproblem. Vi har korta raster och folk är pressade tidsmässigt. Gärdet ligger för avsides för att man ska hinna gå ut och äta på ett annat lunchställe, säger Maria Fornemo, vice ordförande i Unionenklubben på SVT.
Förutom en mindre kaféteria i tv-huset kan man också köpa mat från en vagn i ett trapphus i Radiohuset.
− Köerna ringlar långa i trappan, och man kan inte sitta där utan man får vandra i väg med sin tallrik och äta i andra utrymmen. Utbudet i automaterna är begränsat, särskilt för personer som har olika allergier, berättar Maria Fornemo.
Antalet mikrovågsugnar är underdimensionerat i de olika byggnaderna på Gärdet och bristen på sittplatser har lett till att många äter vid sina skrivbord istället. Unionenklubben är kritiskt:
− Att få gå iväg en stund och äta lagad mat är jätteviktigt för återhämtningen. Restaurangen var en plats där man träffade och socialiserade sig med kollegor från andra avdelningar, precis det ledningen uppmanar oss att göra. Nu har det blivit svårare att möta människor över redaktionsgränserna.
Unionenklubben på SVT har tillsammans med de andra facken inom public service drivit för att få arbetsgivaren att ändra sig i lunchfrågan.
− Vi får ingen respons, det verkar som att arbetsgivaren inte riktigt tar det här på allvar. Vi är en så pass stor arbetsplats att det känns befogat att det finns en restaurang, det är ovärdigt att stå och köa i en trappuppgång, säger Maria Fornemo.
Johannes Ekström, ekonomidirektör på SVT, har svarat på Kollegas frågor via mejl.
Vad är orsaken till att ni valde att stänga lunchrestaurangen Gourmedia? Vad är anledningen till att ni inte ersätter den med en ny personalmatsal?
− För att minska företagets miljöpåverkan och kunna erbjuda ändamålsenliga lokaler flyttas alla medarbetare in i Tv-huset. När Kontorshuset är tomt ska det hyras ut till Polismyndigheten. Det gör att Public Service-bolagen inte längre har tillgång till Gourmedias gamla lokaler.
− När SVT nu har mindre utrymme saknas möjlighet för en lunchrestaurang motsvarande Gourmedia. Istället erbjuder vi andra alternativ och fortsätter att arbeta för att hitta ännu bättre lunchlösningar för våra medarbetare.
Många i personalen är upprörda över att de måste ägna stor del av sin lunch åt att köa till automater eller mikrovågsugnar. Delar du bilden av de långa köerna? Vad tänker ni konkret göra åt situationen?
− Under den värsta lunchrusningen kan det bli en del köbildning, det har jag noterat. Och jag har absolut förståelse för frustrationen detta leder till. Det är inte bra att medarbetarna känner att lunchrasten blir stressig och obekväm.
− SVT arbetar för fullt tillsammans med SRF och övriga public service-bolag med att förbättra lunchmöjligheterna. Planen är att ha ett förslag under hösten. Vi har tagit till oss av återkopplingen från medarbetarna och ökar antalet mikrovågsugnar och lunchplatser i de delar av huset som återstår att renovera, jämfört med den ursprungliga planen.
Gourmedia var en plats där medarbetarna kunde få en stunds återkoppling och mötas över redaktionsgränserna. Delar ni fackens oro för att det nuvarande sättet som personalen intar sina luncher riskerar att leda till mindre av socialisering mellan avdelningarna?
− Ambitionen är att hitta lösningar som kommer vara naturliga mötesplatser både över avdelnings- och bolagsgränser. Vi uppmuntrar också våra medarbetare på SVT att ibland välja en annat matplats för att äta med kollegor från andra avdelningar.