Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

I våldets spår – hemma och på arbetsplatsen

På jobbet var Susanne Persson glad, arbetsam och positiv. Hemma blev hon misshandlad och hotad till livet. Några kollegor såg tecknen och frågade. Till slut vågade hon lämna våldet.
Lina Björk Publicerad
Susanne Persson
Ibland nådde våldet arbetsplatsen genom hotfulla sms eller telefonsamtal. Samtidigt var jobbet en plats att sänka axlarna på för Susanne Persson. Foto: Marie Birkl

På en after work med kollegorna är Susannes dåvarande sambo med. Han blir väldigt berusad, börjar skrika och kalla henne fula ord. När han går hem blir hon skjutsad till bostaden av en i gänget. Kollegan frågar hur hon mår och säger att det Susannes sambo kallade henne inte var okej. Hon slätar över –  han var full. Men något slår an i henne. Hon kanske är värd mer än så. Det sås ett frö.

Kontrollen var ständigt närvarande. Inte bara genom det fysiska våldet, som knuffar och slag, stryptag och hårdragningar. Utan även genom den ekonomiska makten. Susannes lön sattes alltid in på sambons konto den 25:e och hon måste be honom om pengar när hon ville köpa något.  

– Våld har så många ansikten. Det kan vara sexuellt, ekonomiskt, psykologisk och materiellt. Jag ägde nästan ingenting i lägenheten och det fysiska våldet föranleddes alltid av psykologiska hot. Lite: du gör som du vill men du vet ju vad som händer. 

Mycket i relationen handlade också om förminskande. När Susanne Persson valdes in som förtroendevald i Unionens regionstyrelse, mellannorrland, var hans reaktion ” Herregud vad de måste ha svårt att hitta förtroendevalda” och när hon uppträdde som sångerska på olika evenemang kommenterade han det med att ”det egentligen inte var henne de kom för att se”. 

– Jag trodde på allt han sa, fast jag i efterhand inte riktigt kan förstå det. Min personlighet delades upp i ett offentligt jag som var tuff, rak och aldrig backade. Och ett privat jag som var oerhört sårbar, som inte kunde ta kritik utan att falla samman. 

Svårt att förklara blåtiror på jobbet

Jobbet var en fristad, där Susanne Person kunde sänka axlarna och fokusera på det hon var bra på. Men det var ett tveeggat svärd. Det kostade på att upprätthålla fasaden, förklara blåtiror och fläskläppar. Och det hände att sms och telefonsamtal från sambon letade sig in på kontoret. Han ville veta var hon var, vilka hon var med och vilka tider hon fanns på plats. 

– Han ringde om en telefonlista en gång och skrek om vilka nummer jag ringt och varför. Och medan han gormade på andra sidan luren satt jag i ett öppet kontorslandskap och försökte att prata i normal samtalston.  

Susanne Persson är inte ensam om sin upplevelse. 2023 polisanmälde 24 243 kvinnor att de blivit utsatta för misshandel av en närstående. Året innan utsattes 10 kvinnor för dödligt våld. (Siffror för 2023 är ännu inte färdigställda av Brottsförebyggande rådet.)

Och siffrorna är troligtvis mörkare än så då statistiken endast visar de brott som är anmälda. 

Att vara utsatt för våld i nära relationer påverkar både mående och arbetsförmåga, vilket i sin tur påverkar arbetsplatsen. För två år sedan gav regeringen därför Jämställdhetsmyndigheten i uppdrag att genomföra informationsinsatser för att höja arbetsgivares kunskap om vilka regelverk som gäller om en anställd blir utsatt för våld, hedersrelaterat förtryck och hot i hemmet. 

Våld kostar både för individ och arbetsplats

En av dem som jobbat med det är Kerstin Kristensen, som är utredare i våldsprevention. 

Kerstin Kristensen

– Våld i nära relationer påverkar på flera nivåer. Den som blir utsatt, den som utövar våldet och bägge dess arbetsplatser i form av kollegor som täcker upp, sena ankomster, sjukfrånvaro och en produktion som blir lidande. 

Det finns ingen reglerad skyldighet att som arbetsgivare jobba med frågor om våld i nära relationer. Men ur ett arbetsmiljöperspektiv kan det göra stor skillnad för medarbetare som är utsatta. Kerstin Kristensen liknar det vid en anställd som missbrukar, det sker kanske inte på arbetstid men påverkar troligtvis cirklarna runt personen.  

– Som arbetsgivare har du ett rehabiliteringsansvar och då får man tänka i de termerna: vad är det som gör att du är borta så mycket och vad kan jag som arbetsgivare göra för att det ska fungera för dig på jobbet. 

När Jämställdhetsmyndigheten gjorde en undersökning om hur vanligt det var att prata om våldsutsatthet i hemmet, svarade en av fyra att de hade minst en kollega som de misstänkte hade pågående eller tidigare erfarenheter av våld i nära relationer. Av dem som utsatts för våld hade endast en av fyra berättat för någon på jobbet. 

– Här har arbetsplatsen en viktig roll att fylla genom att vara en arena där det pratas om ämnet. Våga ställa nyfikna frågor om sena ankomster, att man uteblir från aktiviteter eller misstänkta blåmärken. Personen själv kanske inte definierar sig som våldsutsatt men får en tankeställare av att ämnet diskuteras. 
 

Distansarbete kan öka våldet

Ett extra riskmoment de senaste åren är vad som för många innebär flexibilitet och enklare livspussel, men för andra en mer kontrollerad tillvaro – distansjobbande. Digitaliseringen innebär att vi kan sitta hemma och jobba. En dröm för vissa, en mardröm för andra.  

– Dygnets timmar där våldet är närvarande ökar om båda jobbar hemma. Hemmakontoret är också arbetsgivarens ansvar. Inkludera frågor om våld i nära relationer i digitala skyddsronder och finns tecken på hot och våld, är det viktigt att bryta distansavtalet och ställa kravet på att jobba på plats.

Det där fröet som Susannes kollega hade sått i bilresan hem från aw:n började till slut att slå rot. Hon hade fått barn som hon fruktade for illa av relationen med sambon. Dessutom hade hon påbörjat en ny tjänst som projektledare, en titel hon trivdes och växte med. 

– När han sa att jag var värdelös så tyckte jag plötsligt att, nej det är jag inte. Jag kände ett värde utanför hemmet. Och då fanns det en lucka att ta sig ur. 

Men resan var inte slut trots beslutet att lämna. Det blev vårdnadstvist, självmordshot från sambon och medlare från tingsrätten. Vid ett tillfälle gick hon direkt från ett möte med sambon där han dödshotat henne, till en monter på en mässa där hon skulle presentera ett projekt. 

–  Jag stod där och log hela dagen, ingen märkte något. Jag blev expert på att sätta på en mask för att orka. 

Det tar tid att läka för kropp och själ. Till en början vägrade hon se sig själv som våldsutsatt. En vändpunkt var gruppsamtal med andra, hennes nya sambo och en kontaktperson på Centrum mot våld som vägrade släppa taget. 

–  Vid ett tillfälle berättade jag att han slagit in en ruta över mig eftersom jag råkat stänga balkongdörren där han stod och rökte. Jag tyckte inte att det var konstigt att han blev arg, men hon förklarade att det kategoriseras som dödligt våld med tillhygge och att det normala hade varit att knacka på dörren. Jag försvarade honom i allt, hon rev mina murar steg för steg. 

Viktigast att visa omtanke

Susanne Persson tror att Jämställdhetsmyndighetens arbete med att sprida kunskap kring våld och hot är bra. Men att det är viktigt för alla arbetsgivare att ha i åtanke att en person som är bra på andra sorters våld än fysiskt aldrig lämnar blåtiror och fläskläppar efter sig, men ändå har fullständig kontroll. 

– Det kan handla om att hota med att avsäga sig en förskoleplats för ett barn så att kvinnan måste vara hemma, eller att alltid hämta sambon efter jobbet så att hon saknar socialt liv. Vi har lärt oss att det är farligt att fråga, men en person som aldrig följer med ut efter jobbet kan man nyfiket undra: kan jag hjälpa dig på något sätt och våga bry sig om i stället för att tro att man lägger sig i? 

Susanne Persson
Foto: Marie Birkl

I dag driver Susanne Persson gruppen Kvinnostrejk Östersund och instagramkontot ”det rycker i baguetten”  ideellt. Där får hon kontakt med många kvinnor som har en liknande historia som hennes. Det finns många sätt att nå och stötta personer som är utsatta för våld i nära relation. Ta med frågan i det systematiska arbetsmiljöarbetet, skyddsronder och medarbetarsamtal. Diskutera ämnet på arbetsplatsträffar och konferensdagar. Involvera företagshälsovården och ställ krav på att våldsutsatthet ska vara ett kunskapsämne vid upphandlingar. 

Men framför allt: ställ frågan och visa omtanke. 

Vi ska bry oss om varandra. Det är egentligen inte svårare än så.

Tecken på att en medarbetare är utsatt för våld i nära relation: 
 

  • Oplanerad och återkommande sjukfrånvaro
  • Avsaknad av flexibilitet runt arbetstider 
  • Att hen inte längre deltar i sociala aktiviteter utanför jobbet 
  • Tät telefonkontakt med partner/närstående på arbetstid 
  • Avlämnad, hämtad från jobbet av partner
  • Trötthet och koncentrationssvårigheter
  • Blåmärken, rodnader, sår 

 

Medarbetare som utövar våld i nära relation kan också finnas på arbetsplatsen. Tecken på det kan vara: 
 

  • Ombytligt humör eller hotfull 
  • Ofta försöka kontakta sin partner via telefon, sms och sociala medier 
  • Hot om att skada sig själv eller ta sitt liv om partnern gör slut 
  • Ofta komma för sent eller går tidigt 
  • Uppvisa aggressivitet (efter personliga telefonsamtal) 
  • Svårt att koncentrera sig på arbetet 
  • Ofta involverad i arbetsplatsolyckor eller tillbud 
  • Att arbetsförmågan försämras

Källa: Jämställdhetsmyndigheten

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Våga fråga om självmordstankar

Vi måste våga prata om självmord och psykisk ohälsa för att minska stigmat. Våga fråga varandra om hur vi mår. Alternativet är tystnad – och den kan vara livsfarlig. Det menar psykologen Anna Lagerblad.
Petra Rendik Publicerad 10 september 2025, kl 15:00
Psykologen Anna Lagerblad
Många som har självmordstankar eller har försökt ta sitt liv är i arbetsför ålder och går till jobbet trots sitt mående. Därför kan arbetsplatsen vara en viktig arena för att fånga upp medarbetare som inte mår bra, anser psykologen Anna Lagerblad. Foto: Privat /Stina Stjernkvist/TT

Varje år avslutar cirka 1 500 personer sina liv. Ungefär lika många försöker begå självmord men överlever. Många fler tänker tanken. Psykisk sjukdom, depression, ångest och kritiska livshändelser som skilsmässa, uppsägning, ekonomiska svårigheter eller sjukdom ökar risken för suicid.

För den som aldrig drabbats av psykisk ohälsa kan det vara svårt att förstå hur någon självmant vill dö. Önskan att överleva är stark hos oss människor, det krävs mycket för att gå emot den kraften, förklarar Anna Lagerblad, psykolog på Capio Ångest och Depression i Stockholm.

– Men när någon mår så pass dåligt kan självmord uppfattas som en lösning på problemen. Det är den deprimerade hjärnans logik, men det är också en permanent lösning på temporära problem, säger Anna Lagerblad.

Inom psykiatrin pratar man ibland om den suicidala krisens tre O:n. Den psykiska smärtan är så pass outhärdlig att man helt enkelt inte står ut längre.

– Det andra är att problemen känns ofrånkomliga, du ser ingen lösning. Det tredje är att lidandet känns oändligt, du tappar hoppet och ser ingen ljusning i tunneln, säger Anna Lagerblad.

Självmordstankar i arbetsför ålder

Många som har självmordstankar eller har försökt ta sitt liv är i arbetsför ålder. Långt ifrån alla är sjukskrivna, utan man går till jobbet trots sitt mående. Därför kan arbetsplatsen vara en viktig arena för att fånga upp medarbetare som inte mår bra.

– Kollegor följer varandra över tid och kan upptäcka förändringar i beteendet. Vid en depression är det också vanligt att isolera sig. Kanske är arbetskamraterna de enda man faktiskt träffar, säger Anna Lagerblad.

Självmordstankar syns inte på utsidan men det finns tecken att vara uppmärksam på. Kollegan kanske börjar dra sig undan fikaraster, har svårare att klara av sitt arbete, har humörsvängningar och mycket korttidsfrånvaro.

Vad kan man som kollega göra då?

– Fråga: ”Hur mår du? Jag saknade dig på fikat i dag.” Var modig och fortsätt fråga om magkänslan säger att det är något som inte stämmer. Ta dig också tid att lyssna utan att döma eller komma med lösningar, säger Anna Lagerblad.

Rädsla att prata om självmord

Det finns en rädsla att det skulle kunna vara farligt att prata om självmord för att det skulle trigga personen att ta sitt liv. Men det är i själva verket tvärtom, studier visar att det i stället kan förebygga självmord.

– Är man deprimerad smalnar perspektivet av. Att då få sätta ord på sitt mående och formulera sig inför någon utomstående kan ge större perspektiv och distans.

Ska jag fråga om kollegan funderar på att ta sitt liv?

– Det kan vara lite svårt att göra om man inte står varandra nära. Huvudansvaret för det ligger på vården. Har man tankar på att ta sitt liv är det ett tecken på allvarlig psykisk ohälsa som kräver professionell behandling, säger Anna Lagerblad.

Som kollega och ännu mer som chef kan du däremot hjälpa personen att söka vård eftersom det kan vara jobbigt att ta det första steget. Och som chef har du ett ansvar både för att förebygga psykisk ohälsa och för att stötta medarbetare som likt Malin i artikeln här intill återvänder till jobbet efter självmordsförsök och längre sjukskrivning.

Tystnad på jobbet kan vara livsfarlig

Som chef kan du också tänka på vilket klimat som ska råda på arbetsplatsen, tycker Anna Lagerblad. En trygg miljö signalerar att vi är här för att göra vårt jobb, men vi är också människor och livet kan slå hårt mot oss alla. Det är inget skamligt som måste döljas eller tystas ner.

– Chefer behöver bli bättre på att våga ta obehagliga samtal. Det duger inte att som chef vara rädd för att prata om psykisk ohälsa för då uppstår en tystnad som i värsta fall kan vara livsfarlig.