Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Martina har gått arbetslös sedan hon sades upp från teknikföretaget Semcon i våras. Nu försöker hon mest att inte tänka på det hon var med om på arbetsplatsen.
- Jag har pratat mycket med psykologen om det. Att jag var så maktlös och att det var som en nedåtgående spiral under hela den där tiden på grund av dynamiken på jobbet och folket där. Vem som helst i den situationen skulle må som jag gjorde och gör nu, säger hon.
- Jag försöker verkligen tro på att jag är så kompetent att jag kommer att få ett nytt jobb. Men de sa ju att jag inte gjorde något bra jobb. Så nu försöker jag förstå om de tyckte jag var en oduglig jobbare eller en oduglig människa.
När Martina förlorade jobbet i mars hade hon jobbat åt Semcon i fem och ett halvt år. De senaste åren hon jobbat med teknikinformation och utbildningsmaterial i ett projekt. Hon fick fina omdömen av sin gruppchef på kontoret, som ansåg att hon också överträffade de förväntningar som fanns.
Till en början fungerade också samarbetet mellan Martina och projektledaren bra och hon tyckte han var snäll och trevlig.
Andra män lierade sig med honom...
Men i början av 2013 blev projektledaren som förbytt och under de femton månader som sedan följde utsatte han Martina för kränkningar. Hon upplevde att han ville bli av med henne.
Han slutade exempelvis att ge henne information som var viktig för att hon skulle kunna sköta sitt jobb, ringde sent på kvällarna och beordrade henne att utföra en uppgift till nästa morgon, ignorerade hennes åsikter och såg till att själv få äran för det jobb hon utfört.
Martina fick också klart för sig att han baktalade henne bland cheferna för att få henne att framstå som inkompetent. Han förödmjukade henne också ofta inför kollegor, bland annat genom att skrika åt henne.
- Alla andra män som jag jobbade med lierade sig med honom och började också bete sig som honom. En gång var det exempelvis tre personer som skrek åt mig för att de tyckte, eller trodde, att det var acceptabelt, berättar Martina.
- När jag tog upp det här med honom och sa att hans agerande ju måste bero på att han ville få bort mig från jobbet förnekade han det. Men sedan fortsatte han att trycka ner mig hela tiden.
När Martina började må riktigt dåligt av mobbningen vände hon sig till kollegan Anette Gottfridsson, som också var vice ordförande i Unionenklubben, för att få stöd.
- Hon började berätta om hur hon hade det när de hade varit på en projektresa till Ungern där projektledaren och en annan man i projektet hade frusit ut henne fullständigt, vilket hon var jätteledsen för. Och då berättade hon också om de elaka mejl han brukade skicka till henne och hur han skrek åt henne i telefonen, säger Anette.
Anette rådde Martina till att gå till deras gruppchef för att få hjälp.
- Jag tyckte det här var hemskt och tänkte direkt att det här är ett arbetsmiljöproblem som vår chef har ansvar för. Men när Martina till sist gick till chefen för att få hjälp fick hon ingen sådan, säger hon.
Martina skuldbelades för mobbingen.
Det som i stället hände var att både Anette och Unionens klubbordförande Kenneth Stratchko fick försöka stötta och hjälpa Martina allt medan mobbningen fortsatte.
Kenneth kontaktade förtvivlat både flera chefer och personalansvariga för att berätta om den kränkande särbehandling som Martina blev utsatt för och hur dåligt hon mådde i hopp om att de skulle göra något åt situationen. Men inget hände.
- Den enda gången som något hände var när vår gruppchef ingrep efter att projektledaren skickat ett mejl till henne där han påstod en massa elaka saker om Martina. Hon hade då ett samtal med mannen, som lovade bättra sig. Men sedan släppte hon det här och så kunde han fortsätta med sin mobbning, säger Kenneth.
Kenneth berättar att när han tittat på anteckningarna från Martinas utvecklingssamtal med gruppchefen har han upptäckt att denna snart börjar skuldbelägga Martina för mobbningen.
- Hon får som tidigare väldigt bra omdömen vad gäller hur hon utför jobbet men när det gäller mobbningen ger chefen Martina i uppgift att lösa kommunikationsproblemen och konflikten med projektledaren, säger Kenneth.
I januari i år fick han information om att ledningen planerade att säga upp Martina. Kenneth, som var mycket orolig för hur hon skulle ta beskedet, ägnade sedan mycket kraft och tid på att förbereda henne mentalt inför uppsägningen.
I den förhandlingsframställan som gäller uppsägningen skrev arbetgivaren att orsaken till att man måste säga upp Martina var en konflikt mellan henne och projektledaren som man trots flera samtal inte hittat någon lösning på.
- Men sedan beskrev de det som att de måste göra en omstrukturering och flytta hennes jobb till en annan ort i stället, vilket arbetsrättsligt är väldigt svårt att göra något åt, säger Kenneth.
Jag trodde bättre om mina chefer.
När Kenneth och en ombudman som var med vid förhandlingen undrade varför Martina inte kunde flytta med jobbet fick de höra att det inte var möjligt eftersom hon dels inte skött sitt jobb men också därför att tjänsten nu skulle delas på två personer och att det då också krävdes en annan kompetens än hon har.
- Vi bad om en arbetsbeskrivning. Men då mådde Martina så dåligt att hon ändå inte ville vara kvar på Semcon utan bara ha så många uppsägningsmånader som möjligt och godtog sedan den dubbla uppsägningstiden på sex månader som arbetsgivaren erbjöd henne, berättar Kenneth.
Redan i början av året, när det blev känt att ledningen planerade att sparka Martina, bestämde sig Anette Gottfridsson för att säga upp sig.
- Jag hade trott så mycket bättre om mina chefer, som hade varit schysta i övrigt, säger Anette.
Kenneth har också tagit mycket illa vid sig av det som hänt på företaget. När Martina hade sparkats och Anette gått från arbetsplatsen upplevde han också att han själv började behandlas sämre av ledningen.
Det som blev droppen var att Kenneth vid ett telefonsamtal med företagets HR-chef fick sitt livs utskällning som han säger.
Orsaken var ett mejl där Unionenklubben uppmanade gruppchefen att tillsammans med en förtroendevald gå en kurs för att lära sig om mobbning i arbetslivet.
Sådana mejl var kränkande för gruppchefen och fick aldrig skickas igen, meddelade HR-chefen som också berättade att han snart ville ha ett möte och ett allvarligt samtal med Kenneth.
- Jag blev så chockad och ledsen över hans reaktion att jag faktiskt började gråta. Och det var där och då som jag insåg att jag ville bort från företaget, även om jag inte hade något annat jobb att gå till, säger Kenneth.
Mötet med HR-chefen en månad senare resulterade i en uppgörelse där Kenneth gick på dagen med en arbetsbefriad uppsägningstid.
I ett försök att se till att något liknande aldrig händer på Semcon gjorde Unionenklubben en anmälan till Arbetsmiljöverket om kränkande särbehandling på arbetsplatsen.
- Jag tänkte att Arbetsmiljöverket kan göra något åt arbetsmiljön. Om projektledaren är kvar kan han ju göra så här mot någon annan för cheferna är ju också kvar och resonerar på samma sätt. Men Arbetsmiljöverket gör inget åt det.
Om Martina hade velat så hade klubben kunnat driva hennes uppsägning så att den hade gått till central förhandling.
- Men hon orkade inte det. Och dessutom är det oklart vad som hade hänt. Risken är att man bara hade tittat på att företaget ville göra en omorganisation och då har ju arbetgivaren rätt att bestämma. Hade man ändå tittat på bakgrunden, alltså den här fruktansvärda mobbningen som hon blivit utsatt för, så kan det vara svårt att bevisa det i en domstol, säger Kenneth.
Vad är då anledningen till att cheferna och de HR-ansvariga på Semcon ignorerade den mobbning som Martina utsattes för och sedan sade upp henne?
Enligt både Anette och Kenneth så handlar det i grunden bara om pengar.
- Mannen som utsatte Martina för mobbningen var projektledare för en stor affär, med en stor och viktig kund, säger Anette.
I dag går fortfarande både Kenneth, Annika och Martina utan arbete.
Kollega har bett Semcons HR-chef Christian Grönwall att kommentera de uppgifter som kommer fram i intervjuer med berörda. I ett mejl skriver han följande:
”Som arbetsgivare tar vi på största allvar om en medarbetare upplever sig mobbad eller utsatt på något sätt, och uppmanar till dialog med såväl närmaste chef som med kollegor och med fackliga representanter. Eventuella följder fattas sedan i fortsatt dialog i linje med lagar och avtal.
I den dialog som har varit, kopplat till en förhandling kring omorganisation och därmed sammanhängande arbetsbrist som följd, har parterna kommit överens. Unionen har i denna kommunicerat att de inte avser att gå vidare till central förhandling. Som företag avser vi inte att föra detta ärende vidare, eller i övrigt kommentera ärendet, med hänsyn till dem som lämnat företaget och för de medarbetare som är kvar i bolaget.”
Fotnot: Martina heter egentligen något annat
Semcon är ett globalt teknikföretag inom ingenjörstjänster och produktinformation. Koncernen har cirka 3 000 anställda i Sverige, Tyskland, Storbritannien, Brasilien, Ungern, Indien, Kina, Ryssland och Spanien.
I augusti gick ett internt mejl ut till de anställda på Ericsson där ledningen informerade om nya riktlinjer. I stället för en kontorsnärvaro på 50 procent skulle de anställda vara på kontoret 60 procent, eller tre dagar i veckan.
Det togs inte emot med glädjesång, speciellt då företaget just krympt sina kontorslokaler med två byggnader i Kista. Enligt Per Östberg, Unionens klubbordförande på Ericsson, har kravet på ökad kontorsnärvaro orsakat en del bekymmer.
– Det finns tillräckligt med platser för att alla ska kunna ha en arbetsplats. Däremot finns det inte tillräckligt med enskilda rum där man kan ta möten eller telefonsamtal, säger han.
– Det orsakar en del stress bland dem som har globala kontakter och behöver leta rum så fort de kommer till jobbet.
En av dem som brukar ha bekymmer att hitta ett rum är utvecklaren Anna Sjöberg. De dagar hon åker in till kontoret i Kista bokar hon sin kontorsplats via en app. Telefonrum eller mötesrum går dock inte att boka.
– I appen ser det ut som att det ska vara fullt med folk på kontoret, men när man kommer dit så sitter alla i mötesrummen och det ekar tomt i det öppna landskapet.
– Jag måste alltid komma till jobbet i god tid för att hitta ett rum när jag har möten, det kan vara stressigt, säger hon.
Anna Sjöberg jobbar bland annat med internationella kontakter och sajter i andra delar av landet. Var hon sitter rent fysiskt spelar egentligen ingen roll.
– När jag väl är på arbetsplatsen så är mina kollegor ofta på andra möten, så jag ser egentligen ingen vits med att åka in oftare. Dessutom får jag mer gjort när jag är hemma. Däremot kan jag förstå om man vill skapa en ”Ericssonanda” för nyanställda på plats.
Enligt Ericssons pressavdelning, som svarar via mejl, så menar arbetsgivaren att även om det finns en ”kontoret först”-policy är det fortfarande upp till varje chef, team och anställd att bedöma hur och var de arbetar bäst.
– Ericssons hybrida riktlinje har alltid gett möjligheten att i dialog komma fram till hur och var man arbetar bäst och att alla förstår vikten av och fördelarna med att träffas, utifrån ett individuellt och teamperspektiv.
Samtidigt som fler ska komma in till kontoret har ni krympt er kontorsyta det senaste året. Hur går det ihop?
– Ericssons kontorsstrategi bygger på att skapa rätt lokaler som ger rätt förutsättningar för verksamheten att utföra arbetet. Ericsson har många kvadratmeter kontorsyta och arbetar ständigt med att utveckla våra kontor. Vi bedömer att vi har gott om kontorsyta för de som vill jobba på kontoret.
Kommer ni att kontrollera att anställda är 60 procent av sin arbetstid på kontoret?
– Policyn ska ses som en rekommendation snarare än ett strikt krav där vi vill att våra anställda förstår betydelsen av möten mellan människor. Ericsson litar på sina anställda.
Synen på hybridarbete har ändrats efter coronapandemin. Att kunna jobba flexibelt har blivit en förmån som arbetsgivare kan erbjuda. För att få anställda att vilja komma tillbaka till kontoret måste arbetsgivaren kunna erbjuda något mer än en sittplats och ett skrivbord, tror Unionens klubbordförande Per Östberg.
– Ericsson försökte spara pengar genom att ta bort kaffeautomater på några våningar. Så får man till exempel inte folk att komma tillbaka till kontoret. Men de fick backa där, det blev protester, säger han.
För utvecklaren Anna Sjöberg är gemenskapen med kollegor det som skulle få henne att komma till kontoret mer.
– Om arbetsgivaren anordnade aktiviteter som skapade gemenskap mellan kollegor så skulle det kännas meningsfullt att åka till kontoret.
In August, an internal email was sent to Ericsson employees informing them of new guidelines. Instead of a 50 percent office presence, employees were now required to be in the office 60 percent of the time, or three days a week.
This was not met with enthusiasm, especially since the company had just reduced its office space by two buildings in Kista. According to Per Östberg, the Union's club chairman at Ericsson, the increased office presence requirement has caused some concerns.
– There are enough places for everyone to have a workspace. However, there are not enough private rooms where one can take meetings or phone calls, he says.
– It causes some stress among those who have global contacts and need to find a room as soon as they arrive at work.
One of those who often has trouble finding a room is developer Anna Sjöberg. On the days she goes to the office in Kista, she books her workspace via an app. However, phone rooms or meeting rooms cannot be booked.
– In the app, it looks like the office is full of people, but when you get there, everyone is in the meeting rooms, and the open landscape is empty. I always have to arrive at work early to find a room when I have meetings, it can be stressful, she says.
Anna Sjöberg works with international contacts and sites in other parts of the country. Where she physically sits doesn't really matter.
– When I am at the workplace, my colleagues are often in other meetings, so I don't really see the point of going in more often. Besides, I get more done when I'm at home. However, I can understand if they want to create an "Ericsson spirit" for new employees on site.
According to Ericsson's press department, which responds via email, the employer believes that even though there is an "office first" policy, it is still up to each manager, team, and employee to determine how and where they work best.
– Ericsson's hybrid guideline has always provided the opportunity to come to an agreement through dialogue on how and where one works best and that everyone understands the importance and benefits of meeting, from both an individual and team perspective.
At the same time, more people are expected to come to the office, you have reduced your office space in the past year. How does that add up?
– Ericsson's office strategy is based on creating the right premises that provide the right conditions for the business to perform its work. Ericsson has many square meters of office space and is constantly working to develop our offices. We believe we have plenty of office space for those who want to work in the office.
Will you monitor that employees spend 60 percent of their working time in the office?
– The policy should be seen as a recommendation rather than a strict requirement where we want our employees to understand the importance of meetings between people. Ericsson trusts its employees.
Hybrid work as an effect of the coronavirus pandemic
The view on hybrid work has changed after the coronavirus pandemic. Being able to work flexibly has become a benefit that employers can offer. To get employees to want to return to the office, the employer must be able to offer something more than a seat and a desk, believes Union's club chairman Per Östberg.
– Ericsson tried to save money by removing coffee machines on some floors. That's not how you get people to come back to the office, for example. But they had to backtrack on that, there were protests, he says.
For developer Anna Sjöberg, the community with colleagues is what would make her come to the office more.
– If the employer organized activities that created a sense of community among colleagues, it would feel meaningful to go to the office.
This text has been translated with the help of AI.