Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Fackliga gick i protest mot mobbning

Efter femton månaders mobbning blev Martina uppsagd. Då lämnade också de två mest engagerade i Unionenklubben företaget.
- Jag kan inte vara på en arbetsplats där man behandlar en människa så, säger den förre klubbordförande Kenneth Straschko.
Anita Täpp Publicerad
Johan Bävman
Unionenklubbens ordförande Kenneth Straschko och vice ordförande Anette Gottfridsson, lämnade båda sina anställningar i protest mot mobbing av en kollega. Johan Bävman

Martina har gått arbetslös sedan hon sades upp från teknikföretaget Semcon i våras. Nu försöker hon mest att inte tänka på det hon var med om på arbetsplatsen.

- Jag har pratat mycket med psykologen om det. Att jag var så maktlös och att det var som en nedåtgående spiral under hela den där tiden på grund av dynamiken på jobbet och folket där. Vem som helst i den situationen skulle må som jag gjorde och gör nu, säger hon.

- Jag försöker verkligen tro på att jag är så kompetent att jag kommer att få ett nytt jobb. Men de sa ju att jag inte gjorde något bra jobb. Så nu försöker jag förstå om de tyckte jag var en oduglig jobbare eller en oduglig människa.

När Martina förlorade jobbet i mars hade hon jobbat åt Semcon i fem och ett halvt år. De senaste åren hon jobbat med teknikinformation och utbildningsmaterial i ett projekt. Hon fick fina omdömen av sin gruppchef på kontoret, som ansåg att hon också överträffade de förväntningar som fanns.

Till en början fungerade också samarbetet mellan Martina och projektledaren bra och hon tyckte han var snäll och trevlig.

Andra män lierade sig med honom...

Men i början av 2013 blev projektledaren som förbytt och under de femton månader som sedan följde utsatte han Martina för kränkningar. Hon upplevde att han ville bli av med henne.

Han slutade exempelvis att ge henne information som var viktig för att hon skulle kunna sköta sitt jobb, ringde sent på kvällarna och beordrade henne att utföra en uppgift till nästa morgon, ignorerade hennes åsikter och såg till att själv få äran för det jobb hon utfört.

Martina fick också klart för sig att han baktalade henne bland cheferna för att få henne att framstå som inkompetent. Han förödmjukade henne också ofta inför kollegor, bland annat genom att skrika åt henne.

- Alla andra män som jag jobbade med lierade sig med honom och började också bete sig som honom. En gång var det exempelvis tre personer som skrek åt mig för att de tyckte, eller trodde, att det var acceptabelt, berättar Martina.

- När jag tog upp det här med honom och sa att hans agerande ju måste bero på att han ville få bort mig från jobbet förnekade han det. Men sedan fortsatte han att trycka ner mig hela tiden.

När Martina började må riktigt dåligt av mobbningen vände hon sig till kollegan Anette Gottfridsson, som också var vice ordförande i Unionenklubben, för att få stöd.

- Hon började berätta om hur hon hade det när de hade varit på en projektresa till Ungern där projektledaren och en annan man i projektet hade frusit ut henne fullständigt, vilket hon var jätteledsen för. Och då berättade hon också om de elaka mejl han brukade skicka till henne och hur han skrek åt henne i telefonen, säger Anette.

Anette rådde Martina till att gå till deras gruppchef för att få hjälp.

- Jag tyckte det här var hemskt och tänkte direkt att det här är ett arbetsmiljöproblem som vår chef har ansvar för. Men när Martina till sist gick till chefen för att få hjälp fick hon ingen sådan, säger hon.

Martina skuldbelades för mobbingen.

Det som i stället hände var att både Anette och Unionens klubbordförande Kenneth Stratchko fick försöka stötta och hjälpa Martina allt medan mobbningen fortsatte.

Kenneth kontaktade förtvivlat både flera chefer och personalansvariga för att berätta om den kränkande särbehandling som Martina blev utsatt för och hur dåligt hon mådde i hopp om att de skulle göra något åt situationen. Men inget hände.

- Den enda gången som något hände var när vår gruppchef ingrep efter att projektledaren skickat ett mejl till henne där han påstod en massa elaka saker om Martina. Hon hade då ett samtal med mannen, som lovade bättra sig. Men sedan släppte hon det här och så kunde han fortsätta med sin mobbning, säger Kenneth.

Kenneth berättar att när han tittat på anteckningarna från Martinas utvecklingssamtal med gruppchefen har han upptäckt att denna snart börjar skuldbelägga Martina för mobbningen.

- Hon får som tidigare väldigt bra omdömen vad gäller hur hon utför jobbet men när det gäller mobbningen ger chefen Martina i uppgift att lösa kommunikationsproblemen och konflikten med projektledaren, säger Kenneth.

I januari i år fick han information om att ledningen planerade att säga upp Martina. Kenneth, som var mycket orolig för hur hon skulle ta beskedet, ägnade sedan mycket kraft och tid på att förbereda henne mentalt inför uppsägningen.

I den förhandlingsframställan som gäller uppsägningen skrev arbetgivaren att orsaken till att man måste säga upp Martina var en konflikt mellan henne och projektledaren som man trots flera samtal inte hittat någon lösning på.

-  Men sedan beskrev de det som att de måste göra en omstrukturering och flytta hennes jobb till en annan ort i stället, vilket arbetsrättsligt är väldigt svårt att göra något åt, säger Kenneth.

Jag trodde bättre om mina chefer.

När Kenneth och en ombudman som var med vid förhandlingen undrade varför Martina inte kunde flytta med jobbet fick de höra att det inte var möjligt eftersom hon dels inte skött sitt jobb men också därför att tjänsten nu skulle delas på två personer och att det då också krävdes en annan kompetens än hon har.

- Vi bad om en arbetsbeskrivning. Men då mådde Martina så dåligt att hon ändå  inte ville vara kvar på Semcon utan bara ha så många uppsägningsmånader som möjligt och godtog sedan den dubbla uppsägningstiden på sex månader som arbetsgivaren erbjöd henne, berättar Kenneth.

Redan i början av året, när det blev känt att ledningen planerade att sparka Martina, bestämde sig Anette Gottfridsson för att säga upp sig.

- Jag hade trott så mycket bättre om mina chefer, som hade varit schysta i övrigt, säger Anette.

Kenneth har också tagit mycket illa vid sig av det som hänt på företaget. När Martina hade sparkats och Anette gått från arbetsplatsen upplevde han också att han själv började behandlas sämre av ledningen.

Det som blev droppen var att Kenneth vid ett telefonsamtal med företagets HR-chef fick sitt livs utskällning som han säger.

Orsaken var ett mejl där Unionenklubben uppmanade gruppchefen att tillsammans med en förtroendevald gå en kurs för att lära sig om mobbning i arbetslivet.

Sådana mejl var kränkande för gruppchefen och fick aldrig skickas igen, meddelade HR-chefen som också berättade att han snart ville ha ett möte och ett allvarligt samtal med Kenneth.

- Jag blev så chockad och ledsen över hans reaktion att jag faktiskt började gråta. Och det var där och då som jag insåg att jag ville bort från företaget, även om jag inte hade något annat jobb att gå till, säger Kenneth.

Mötet med HR-chefen en månad senare resulterade i en uppgörelse där Kenneth gick på dagen med en arbetsbefriad uppsägningstid.

I ett försök att se till att något liknande aldrig händer på Semcon gjorde Unionenklubben en anmälan till Arbetsmiljöverket om kränkande särbehandling på arbetsplatsen.

- Jag tänkte att Arbetsmiljöverket kan göra något åt arbetsmiljön. Om projektledaren är kvar kan han ju göra så här mot någon annan för cheferna är ju också kvar och resonerar på samma sätt. Men Arbetsmiljöverket gör inget åt det.

Om Martina hade velat så hade klubben kunnat driva hennes uppsägning så att den hade gått till central förhandling.

- Men hon orkade inte det. Och dessutom är det oklart vad som hade hänt. Risken är att man bara hade tittat på att företaget ville göra en omorganisation och då har ju arbetgivaren rätt att bestämma. Hade man ändå tittat på bakgrunden, alltså den här fruktansvärda mobbningen som hon blivit utsatt för, så kan det vara svårt att bevisa det i en domstol, säger Kenneth.

Vad är då anledningen till att cheferna och de HR-ansvariga på Semcon ignorerade den mobbning som Martina utsattes för och sedan sade upp henne?

Enligt både Anette och Kenneth så handlar det i grunden bara om pengar.

- Mannen som utsatte Martina för mobbningen var projektledare för en stor affär, med en stor och viktig kund, säger Anette.

I dag går fortfarande både Kenneth, Annika och Martina utan arbete.

Kollega har bett Semcons HR-chef Christian Grönwall att kommentera de uppgifter som kommer fram i intervjuer med berörda. I ett mejl skriver han följande:

”Som arbetsgivare tar vi på största allvar om en medarbetare upplever sig mobbad eller utsatt på något sätt, och uppmanar till dialog med såväl närmaste chef som med kollegor och med fackliga representanter. Eventuella följder fattas sedan i fortsatt dialog i linje med lagar och avtal.

I den dialog som har varit, kopplat till en förhandling kring omorganisation och därmed sammanhängande arbetsbrist som följd, har parterna kommit överens. Unionen har i denna kommunicerat att de inte avser att gå vidare till central förhandling. Som företag avser vi inte att föra detta ärende vidare, eller i övrigt kommentera ärendet, med hänsyn till dem som lämnat företaget och för de medarbetare som är kvar i bolaget.”

Fotnot: Martina heter egentligen något annat

Om företaget

Semcon är ett globalt teknikföretag inom ingenjörstjänster och produktinformation. Koncernen har cirka 3 000 anställda i Sverige, Tyskland, Storbritannien, Brasilien, Ungern, Indien, Kina, Ryssland och Spanien.

Semcon

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Attention: ”Föräldrarna i ett vakuum när barnet är hemmasittare”

Föräldrar till hemmasittare kläms mellan arbetslivets krav och skolplikten. En del har möjlighet att gå ned i arbetstid – andra tvingas sluta jobba.
Publicerad 21 maj 2026, kl 09:30
Splittbild: porträttfoto av Matilda Berglund Calais på Attention i blå- och vitrandig skjorta (ansiktet maskerat), bredvid genrebild av ett barn bakifrån som sitter på en stoppad stol.
Föräldrar till hemmasittare kan tvingas ta semester, obetald ledighet eller gå ner i tid för att täcka upp när barnet är hemma. Matilda Berglund Calais på Attention beskriver ett ansvarsglapp där arbetsgivaren i praktiken avgör om vardagen går ihop. Samtidigt varnar Unionen för att olovlig frånvaro kan få arbetsrättsliga följder. Foto: Attention/Colourbox.

När ett barn inte klarar att vara närvarande i skolan minskas påfrestningarna till en nivå som barnet orkar med – så kallad anpassad skolgång. Lektion efter lektion plockas bort. Ibland återstår bara ett par, tre lektioner i veckan.

Innan det sker har barn och föräldrar som regel kämpat länge med att förmå barnet att gå normal lektionstid. Kamp och lirkande för att komma upp ur sängen, för att få på kläder, skjutsa, följa, övertala att stanna kvar.

Föräldrar som behöver vara fysiskt närvarande på arbetsplatsen – men samtidigt måste vara hemma med sina barn – börjar med att använda semesterdagarna, sedan tar de obetalad tjänstledighet. Om de får. Och går ned i arbetstid – om de får.

Semesterdagar och obetald ledighet blir första lösningen

Det hänger på arbetsgivarens goda vilja.

Men när ett barn väl fått anpassningar är det skolans beslut att barnet ska vara där endast ett fåtal lektioner i stället för hela skoldagar.

– Föräldrarna lämnas i ett vakuum. Skolan har beslutat att barnet inte behöver vara där. Men det finns ingenting som möjliggör för föräldern att vara hemma med barnet, säger Matilda Berglund Calais på Riksförbundet Attention, som arbetar för personer med NPF och deras anhöriga.

Att ha ett barn som är hemmasittare innebär inte att man har rätt till den ledighet från arbetet som för det mesta behövs. Om barnet har en NPF-diagnos kan man hänvisa till diskrimineringslagen, men i praktiken är det arbetsgivaren som avgör om ledighet eller kortare arbetstid är förenligt med arbetsgivarens behov.

Olovlig frånvaro kan bli arbetsrättsligt ärende

Den som hamnar i ett dilemma och väljer att prioritera barnets behov genom att vara frånvarande utan vab eller godkänd ledighet riskerar att bli uppsagd på grund av olovlig frånvaro – flera av de föräldrar som Kollega har pratat med har oroat sig för det.

Olle Brynja, Unionen, porträttbild.
Olle Brynja. Foto: Peter Knutson.

Olle Brynja, utredare på Unionen, konstaterar att det skydd som finns för anhöriga i diskrimineringslagen är begränsat.

– Det är upp till arbetsgivaren att avgöra vilka anpassningar som är rimliga, exempelvis med hänsyn till ekonomin eller till vad arbetet kräver.

Arbetsgivare som inte är villiga att göra anpassningar kan ta till helt andra medel, menar han.

– Det finns ofta möjlighet för arbetsgivaren att hitta förevändningar för att göra sig av med någon som uppfattas som besvärlig.

Fackets råd: agera tidigt innan frånvaron infekterar relationerna

Hans främsta råd är att vid problem kontakta facket, men också att vara proaktiv och bevaka att det förebyggande arbetet mot diskriminering fungerar bra Alla arbetsgivare ska jobba förebyggande mot diskriminering, och varje år utvärdera det arbetet.

– Det är tyvärr fortfarande många som inte uppfyller det kravet. Men de flesta arbetsgivare är ambitiösa och vill följa den lagstiftning som finns. Och när man utvärderar det förebyggande arbetet är det ju möjligt att man kommer fram till att personer som har barn med NPF riskerar bli missgynnande, säger Olle Brynja.

Kort sagt behöver medvetenheten öka. Även fackförbunden är relativt obekanta med den problematik som föräldrar till hemmasittare brottas med, eftersom det är ganska sällsynt att de kontaktar facket.

– Min spontana tanke är att det finns en stor okunskap om de rättigheter man har. Men det här är absolut en fråga som behöver tas om hand bättre i arbetslivet.

Matilda Berglund Calais på Attention betonar vikten av att komma in tidigt i processerna, innan hög och oförutsägbar frånvaro har hunnit infektera relationerna.

– Ofta kommer fackförbunden in först i förhandlingar om uppsägning. 

Orosanmälningar ökar pressen när frånvaron blir hög

I de här situationerna finns ofta samtidigt en press som gäller orosanmälningar. Många skolor har som rutin att orosanmäla vid hög frånvaro, eftersom det är ett tecken på att ett barn inte mår bra. Socialtjänsten utreder och kan besluta om insatser i hemmet. Även familjehemsplacering kan bli aktuell när föräldrar inte klarar att stötta barnet till en normal skolgång.

Många av de föräldrar som Kollega har talat med stressas av orosanmälningarna och att få föräldraförmågan ifrågasatt när det egentligen är förutsättningarna som brister.

Anpassad skolgång används allt oftare. Dessutom har flera kommuner börjat med distansundervisning för hemmasittare.

– När skolor beslutar om en åtgärd som innebär att barnet är hemma måste det möjliggöras även för föräldrarna. Eller så måste man på annat sätt säkerställa att barnet har en trygg plats att vara på när det inte är i skolan.

När systemen brister blir föräldern sista skyddsnätet

Matilda Berglund Calais konstaterar att föräldrarna saknar alternativ när alla samhällssystem runt barnet misslyckas – de gör vad som behövs för barnet, oavsett konsekvenserna för dem själva. 

– Ska man vara lite cynisk kan man säga att så länge föräldrarna löser det  behöver det inte bli någon annans problem.

Text: MARIKA SIVERTSSON

Ledighet och VAB när barnet är hemmasittare

UTAN OMVÅRDNADSBIDRAG

Man har rätt att gå ned i arbetstid fram tills barnet fyller tolv år, eller efter avslutat femte skolår om föräldern tar ut föräldrapenning.

Delledighet i form av förkortning av normal arbetstid med upp till en fjärdedel kan man vara tills barnet fyllt åtta år.

 

MED OMVÅRDNADSBIDRAG

Förkortning av normal arbetstid med upp till en fjärdedel.

En förälder har rätt till omvårdnadsbidrag om barnet på grund av funktionsnedsättning kan antas vara i behov av omvårdnad och tillsyn under minst sex månader, i viss omfattning till och med den dag barnet fyller 19 år.

 

VAB

Från om och med i år kan föräldrar vabba för möten med skola, förskola eller socialtjänsten som rör barnets 

behov av stöd, eller tillfällen då föräldern behöver lära personal hur barnets vård ska hanteras.

Förutsättningen är att barnet har en sjukdom, psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning.

Fram till att barnet är tolv år kan man få vab under som mest 120 dagar per år. Efter 7 dagar krävs intyg från läkare eller sjuksköterska.

Vid fara för barnets liv kan man med läkarintyg vabba obegränsat tills barnet fyller 18 år.

 

Källa: Cecilia Arklid, förbundsjurist på Unionen.

Hemmasittare i siffror – därför är statistiken osäker

* Underrapportering. Det statistiska underlaget för hemmasittande barn är osäkert. 

   Skolorna rapporterar själva in frånvaro och redan där finns en underrapportering, enligt forskaren Sara Linderdahl vid Uppsala universitet.

* 19 000 hemmasittare är den siffra som oftast används.    Den kommer från föräldranätverket Rätten till utbildning som 2025 samlade in uppgifter om runt 400 000 elever.  Av dem hade 19 000 en frånvaro på 50 procent eller mer.

* 25 procent av landets 100 000 skolbarn med NPF kan antas vara helt eller delvis frånvarande från skolan.

 Uppskattningen bygger på en undersökning gjord av Riksförbundet Attention år 2025 (med svar från 2 700 föräldrar).

* 75 procent av de hemmasittande skolbarnen kan ha NPF, enligt en återkommande uppgift. Den kommer från ett tio år gammalt projekt som Kind (Center of Neurodevelopmental Disorders) vid Karolinska institutet hade i Salems kommun för att få elever tillbaka till skolan.

En person sedd bakifrån sitter på en säng och tittar ut genom ett fönster i ett sovrum. Bilden används som illustration till artikel om hemmasittare och press i arbetslivet.
Gliringar och ifrågasättanden följer Katja på jobbet när barnet är hemmasittare. Samtidigt växer arbetsbördan eftersom ingen tar över uppgifterna när hon måste vara borta. Foto: Getty.

Paniken stiger i bilen utanför skolan. Sonen spjärnar emot med alla fyra i öppningen till baksätet, Katja pressar på från insidan. Han måste ut. Skolplikt. Och jobbet kallar. Hon är redan sen. 

Flera år har gått, men Katja blir inte kvitt minnet. Det kommer med känslor av svek och sorg, som en bild som kan poppa upp när som helst.

– Jag har pratat med honom om det, förklarat hur ledsen jag är för det. Och att jag inte förstod bättre då.

Sonen är hemmasittare.

Katja själv är mellanchef på ett mindre företag. Hon kan arbeta mycket hemifrån och ta ledigt för att gå på möten med skola och BUP. Men hemmasituationen påverkar arbetsmiljön oerhört negativt ändå:

– Det kommer gliringar, och min roll ifrågasätts: ”Hur mycket ska du vara borta den här veckan?” ”Jag skulle vilja ta den här avstämningen på tisdag men vet ju inte om du är här …”.

Obetalda ledigheter blir en tacksamhetsskuld i lönesamtalen

I lönesamtalen påminns om generositeten med obetalda ledigheter hon egentligen inte har rätt till, detsamma gäller vid semesterperioder. Inte ska väl hon som tar sig så mycket friheter vara den som får sin önskade semester också?

– Tacksamhetsskulden finns hela tiden i undermeningarna. De anser att de verkligen har gått utanför ramarna för min skull, och det har de också. Jag får mer anpassningar än jag har rätt till.

Det går inte att kombinera med ett heltidsjobb

Rättigheter att vara ledig eller gå ned i arbetstid är kopplade till vab samt omvårdnadsbidrag (se faktaruta). Och i sig har man inte rätt att få någotdera bara för att man har ett barn som inte går till skolan.

När vab inte räcker uppstår gråzoner kring frånvaro

Kollega har intervjuat många fler föräldrar än de som är med i våra artiklar. Två av de övriga har utsatts för granskning på grund av misstanke om olovlig frånvaro från arbetet. 

Den som har mindre generösa arbetsgivare än Katja kan sitta löst: 

– Olovlig frånvaro gör vi oss alla skyldiga till. Har skjutsen till skolan tagit tid på grund av tjafs och motiveringssamtal, så försöker jag ta igen det på kvällen. Men det arbete vi föräldrar gör är så omfattande att det inte går att kombinera med ett heltidsjobb.

Av självbevarelsedrift jobbar hon så fort hon bara kan: 

– Det finns ingen som tar mina uppgifter. Sjukskrivning och vab ökar min arbetsbelastning enormt, högarna växer. 

– Jag har funderat en del över chefens arbetsmiljöansvar i fråga om det, men om jag drar i det fackliga kortet skulle jag inte kunna vara kvar här.

Hon håller huvudet lågt och klamrar sig fast, trots gliringar och negativ särbehandling. För det stämmer som de säger: de går utanför ramarna för hennes skull. Och det är inte alls säkert att en annan arbetsgivare skulle göra det.

Under förra året trodde hon ändå att hon skulle förlora sin anställning. Chefen aviserade att företaget går dåligt och att man eventuellt inte kan bära hennes kostnader längre. Men som det ser ut var det ett skrämskott:

– Jag hade just lyckats få igenom en löneförhöjning, det kan ha varit för mycket. Eftersom jag har insyn i ekonomin vet jag att den inte är dålig. Och jag är kvar fortfarande.

Katja heter egentligen något annat. 

Text: MARIKA SIVERTSSON.