Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Facken på Keolis fixade trygg kollektivtrafik

Anställda i kollektivtrafiken var några av de som stod i frontlinjen i början av coronapandemin. Men när läget var som värst gick fackklubbarna på Keolis ihop för att skydda medarbetarna.
Lina Björk Publicerad
Buss med avspärrning framme vid föraren.
För att skydda bussförare från corona stängde företag inom kollektivtrafiken framdörrarna för påstigning, innan man införde skyddsglas. Foto: Ali Lorestani / TT

”Undvik att röra dig i kollektivtrafiken” uppmanade Folkhälsomyndigheten i våras.

Det är inte helt lätt om du jobbar på Keolis, som sköter busstrafiken i delar av Sverige. Sedan många år tillbaka har fackklubbarna på bolaget haft ett nära samarbete för att medlemmarna ska känna sig trygga och säkra ute på vägarna. Det fick extra stor betydelse när coronaviruset bredde ut sig över landet.  

På Keolis jobbar ungefär 6 000 anställda i hela Sverige. Av dem är 400 tjänstemän, däribland trafikledare, linjechefer och verkstadschefer. När covid-19 spred sig under våren fanns en stor oro bland de anställda. Hur skulle man skydda sig från sjuka passagerare? Hur skulle arbetsbelastningen bli om färre fick komma på bussen men fler turer skulle köras? Därtill insjuknade några medarbetare. Man hade också bekräftade dödsfall som kunde härledas till viruset.

– Det har varit en jätteutmaning, både att bemöta medarbetares rädsla, men också se till att rent praktiskt skydda de anställda. Vi är ett multikulturellt bolag och för många är jobbet första steget in på arbetsmarknaden, så mycket handlade om information om hur man undviker smitta, säger Klas Wallin, Unionens klubbordförande för Keolis riksklubb.

Som trafikledare på Keolis är Klas Wallin den som kommer först till platsen om det till exempel sker en olycka, eller om det uppstår bråk på bussen. En av de mer praktiska sakerna som klubben tidigt behövde ordna var säkerheten för föraren på bussen. När bussbolaget Nobina lade in ett skyddsstopp vid en av deras depåer i Uppsala för att man inte kunde säkerställa tryggheten för de anställda under våren, gjorde övriga huvudmän inom kollektivtrafiken i Sverige samma åtgärd att stänga framdörren och släppa in resenärer via de bakre dörrarna. Sedan satte sig Unionenklubben med de andra fackförbundens klubbar och började titta på leverantörer av skyddsglas på bussar. 

– Vi har gjort sammanlagt 12 riskanalyser med allt från vad som händer med glaset om man krockar, att de ska vara öppningsbara men samtidigt säkra om någon passagerare nyser utanför. För oss trafikledare har det också varit viktigt.

För trafikledarna har det också varit viktigt hur de extra plexiglasen i bussarna påverkar ljudet.

– Föraren har en larmknapp som gör att vi på trafikledningen hör hela bussen om det skulle uppstå bråk så att vi kan kalla på hjälp.  

Keolis har även ett skyddsnät för den psykosociala delen. Det är inte helt ovanligt att anställda upplever hot och våld på jobbet, men nu förlorade anställda kollegor. Något som skapade både rädsla och sorg.

Klas Wallin.

– Vi har något som kallas för Keoliskamrat. Det innebär att om någon obehaglig situation uppstår, så har vi utbildade kollegor som du har möjlighet att prata med. Kedjan är ofta så att jag som trafikledare är först på plats, sedan finns en kollegajour, en chef som tar ett uppföljningssamtal och sedan företagshälsovården, som erbjuder samtal med psykolog inom eller vidare remiss till landstinget om det behövs, säger Klas Wallin.

Efter alla restriktioner har det även uppstått andra positiva effekter. Det är färre bråk på bussarna och passagerarna tycks sköta sig i större grad än tidigare. Fackklubbarna på Keolis kommer även att fortsätta samarbeta nationellt.

– Det råder ingen konkurrens mellan arbetsmiljöombuden och arbetsgivaren i arbetet med komplikationerna som uppstått vid utmaningarna efter coronasituationen. Vi klarade av våren och sommaren väldigt bra. I början hade vi röda siffror på allt i riskanalyserna, nu är det bara gula och gröna kvar. Även om vi inte slutar arbeta för det, så känns det skönt att vi jobbat upp ett bra skydd.

Coronaregler på bussar

Vilka förhållningsregler som kan utfärdas i busstrafiken är i stor utsträckning oreglerat, så länge det inte handlar om regler som ställs upp i diskriminerande syfte.

Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, har dock gett några allmänna råd till kollektivtrafiken:

  • Informera passagerarna om sätt att minska smittspridningen.
  • Trygghetsvärdar och liknande har befogenhet att ge trafikanter tillsägelser om de inte respekterar de regler som bestämts om exempelvis trängsel.
  • För att minska smittspridning vid trängsel har föraren rätt att neka personer att stiga på om det börjar bli trångt.
  • Om trafikanter inte lyssnar på de regler som satts upp finns möjlighet att tillkalla polis och handgripligen avlägsna personer.

SKR

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Sveriges mest udda yrke? Johan är tunnbindarmästare

På högstadiet nekades Johan Thorslund att göra en tunna i träslöjden – det var alldeles för svårt. I dag är han Sveriges enda tunnbindarmästare och exporterar hantverkstunnor till dryckesförädling.
Joachim Stokstad Publicerad 26 juni 2026, kl 06:02
Johan Thorslund är tunnbindarmästare på Thorslundkagge som gör ektunnor till dryckesförädling. Ett tidskrävande hantverk med lång historia. Foto: Fredrik Stehn

Johan Thorslund, hur hamnade du i detta 2 500 år gamla yrke?

– I träslöjden i nian skulle vi få göra ett valfritt projekt under en termin. Jag ville göra något som ingen annan gjorde och valde en trätunna. Men läraren sa nej, det var för svårt. Det triggade något i mig, så senare läste jag på om tunnbinderi och hittade en 80-årig mästare på Gotland. Efter det praktiserade jag på ett ölbryggeri i Storbritannien och besökte binderier i Europa. I gymnasiet skapade en skola i Norrköping en skräddarsydd utbildning i ämnet, med mig som enda elev.

Har du konkurrenter i Sverige?

– Det finns ett till tunnbinderi, men där görs främst trädgårdstunnor, inte tunnor för drycker som är min specialitet. Jag är den första i Sverige som har fått mästarbrev i det på 50 år.

Vad är det bästa med yrket?

– Komplexiteten. Att allt man gör hänger ihop. En glipa på en halv millimeter kan göra en tunna obrukbar.

Johan Thorslund, tunnbindarmästare Thorslundkagge. Foto: Fredrik Stehn

Får du fortfarande nya utmaningar?

– Min vision, som jag funderat på i 25 år, var länge att vi skulle lyckas få en dubbelt oval tunna – som var mitt gesällprov – i produktion. För några år sedan lyckades jag anpassa våra maskiner för det.

Hur ser processen från ekstock till färdig tunna ut?

– Den optimala eken är 150 år och växer rak och hög i granskog. Jag betalar ibland upp till fyra gånger mer än andra uppköpare, eftersom kvaliteten är så avgörande. Ändå är utbytet bara 25 procent – resten går till att värma fabriken. Ekarna kapas på längden och klyvs till tårtbitsform. Sedan sågas de till stavämnen, som får ligga utomhus i två–tre år, för att mogna och laka ur bitterämnen, innan de tas de in i fabriken.

– Efter det ska de bearbetas så att de är bredast på mitten och har rätt vinkel på sidorna. Nu läggs ämnena ihop till på millimetern exakt rätt bredd, reses till en spretande tunna, dras ihop med en vajer och värms upp över eld,  för att kunna böjas. Spåret där botten ska sitta tätas med en deg av rågmjöl och vatten. När metallband runt tunnan är på plats provtrycks den. Det tar runt en dag för en person att få till en tunna.

Vad är det som är så speciellt med just ek som träslag?

– Det har aromegenskaper som gör att det lämpar sig för att förädla drycker.

Vad kostar en tunna?

– Från 3 000 till 12 000 kronor, beroende på storlek. Finns från 3 till 225 liter.

Hur ofta händer det att en tunna inte håller måttet?

– Det händer, då får man gå tillbaka och göra om.

Vilka kunder har ni?

– Främst dryckesproducenter, men även privatpersoner som till exempel vill hälla köpt whisky i en mindre tunna för att förändra dryckens karaktär. På senare år har vi alltmer visningar, rundturer och provningar, exempelvis av whisky och rom. Man pratar nästan enbart om hur länge en dryck har lagrats på tunna, mer sällan om vilken sorts tunna. En och samma whisky smakar helt olika beroende på tunnan.

OM THORSLUNDKAGGE

VAR: I Högsjö, 1,5 mil från Vingåker.

ANSTÄLLDA: Sju, inklusive Johan Thorslund.

PRODUKTION: 500–1 000 tunnor per år. Thorslundkagge tillverkar ektunnor för dryckesförädling. Plus en del trädgårdstunnor för vatten eller växter. Dessa tillverkas bland annat av begagnade vinfat.

EXPORT: Till 14 länder runt om i världen.

De största tunnorna är på 225 liter och väger runt 50 kilo. De minsta är på fem liter och säljs till privatpersoner. Det tar drygt tre år från träd till tunna.

Få exemplar av ekar lämpar sig för att bli tunnor. Ändå kan man bara använda 25 procent av den ek som köps in. Men resten används för att värma fabriken. 

Ek kan innehålla upp till 400 arom- och smakämnen av olika karaktär som under lagring bidrar till dryckens smak och bouquet. Svensk ek ger annan karaktär än fransk och amerikansk.

Den äldsta maskinen i Thorslunds tunnbinderi har runt 100 år på nacken. Maskinerna är inköpta runt om i Europa.