Långt ifrån alla stora uppfinnare är goda affärsmän. Gustaf de Laval, som uppfann mjölkseparatorn, sägs till exempel ha saknat sinne för ekonomi. Under sin livstid ägnade han sig åt en mängd projekt, exempelvis rymdraketer och att utvinna guld ur havsvatten. När han avled var han utblottad.
Men hans uppfinning lade grunden för industrijätten Alfa Laval. Det är en av de så kallade snilleindustrierna som byggde på en eller några uppfinningar. Hit räknas också giganter som Electrolux (kylskåp och dammsugare), Asea (elektriska maskiner), SKF (kullager) och många fler.
De fick en enorm roll i Sveriges förvandling från jordbrukssamhälle till industrination. Företagen sysselsatte mängder med anställda och skapade på så vis en marknad för konsumtionsvaror, samtidigt som produktionen gav stora exportinkomster.
Företagen växte och utvecklades på olika vis. I vissa fall gav tillverkningen upphov till överraskande spinn off-effekter. Exempelvis var det SKF som grundade biltillverkaren Volvo 1926. Tanken var att utnyttja bilproduktionen för att utveckla nya kullager.
Under mitten av 1960-talet hade svensk industri en miljon anställda
Under rekordåren – från slutet av 1940-talet fram till början av 1970-talet – gick industrin på högvarv. Den årliga tillväxten låg på tre till fem procent. Tidvis rådde brist på arbetskraft. Kvinnor kom ut i arbete och arbetare från andra länder som Finland och Italien togs emot med öppna armar, exempelvis av Asea i Västerås och Atlas Copco i Nacka.
Som störst, räknat i antalet anställda, var den svenska industrin i mitten av 1960-talet med runt en miljon anställda.
Sedan dess har mycket hänt. Världen har krympt, mycket av tillverkningen har lämnat Sverige för låglöneländer och klassiska industriorter har avfolkats. Våra stora företag är inte längre så stora – i alla fall inte i Sverige.
– De här företagen har betytt enormt mycket för Sveriges utveckling, på många plan. När de framgångsrika industriföretagen var i stark utvecklingsfas kunde de absorbera stora mängder arbetskraft, säger Staffan Hansson, professor emeritus i teknikhistoria vid Luleå tekniska universitet.
– I dag har industrin inte den förmågan. Det är tveksamt i vilken mån den längre kan fungera som stötdämpare för samhällsproblem.
Det betyder inte att industrin har förlorat sin betydelse. Den skapar ju arbete åt många fler än dem som är direkt anställda. För något år sedan visade en undersökning att industrins underleverantörer till största delen levererar tjänster, bara 36 procent levererar varor.
Industrin har dessutom stor betydelse för forskning och innovation, samt svarar för 25 procent av Sveriges BNP. Och när det gäller lönehöjningarna i Sverige är det den exportberoende industrin som sätter nivån sedan Industriavtalet kom till i slutet av 1990-talet.
De senaste decennierna har datoriseringen och robotiseringen kraftigt förändrat situationen. Och det är en trend som kommer att fortgå, tror Staffan Hansson. En allt större del av de anställda jobbar framför datorer i stället för vid maskiner. Om det under en tid framför allt har varit arbetarna som har fått nya arbetsuppgifter är det nu tjänstemännens tur.
– Arbetarna i verkstadsindustrin utför inte längre några enkla jobb. Framöver kommer även tjänstemännen att jobba med nya metoder och på nya sätt, även om det är svårt att säga exakt hur det kommer att se ut.
Hur ser framtiden ut för den svenska industrin?
– Det är tveksamt om företagen kommer att vara lika stora som tidigare. Å ena sidan är de beroende av stordriftsfördelarna, å andra sidan är tendensen att de lägger ut jobb på andra företag. Dessutom lokaliserar man sig gärna utanför Sveriges gränser, vilket kraftigt försvagar svenskt näringsliv, säger Staffan Hansson.
Han är dock pessimistisk när det gäller möjligheterna att påverka utvecklingen.
– Det ligger något ödesbestämt i den. Storföretagen flyttar enheter hit och dit. Makten finns i de starka företagen och i de ekonomiska kretsar som styr. Vi människor är bara schackpjäser i ett stort företagsspel.
Lars Magnusson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet, är övertygad om att verkstadsindustrin kommer att spela en fortsatt viktig roll för Sverige, även om det inte handlar om en verkstadsindustri av den ”gamla sorten”.
– Stora företag som har varit i stort sett ensamma om sina produkter inordnas numera i produktionskedjor där många länder och industrier deltar. En del av tillverkningen ligger i Sverige, en del någon annanstans medan huvudkontoret kan ligga på ytterligare en annan plats. Jag tror att vi kommer att finnas med som viktiga delar i produktionen eller ibland som underleverantörer. Till exempel genom att vi importerar mycket verkstadsprodukter som sedan förädlas och kanske byggs färdigt och säljs tillbaka. Titta bara på Volvo – över hälften av innehållet i bilarna importeras.
Talet om att Sverige är på väg att avindustrialiseras får man ta med en nypa salt, anser han. Att industrin minskar i förhållande till andra branscher beror delvis på mekaniseringen och robotiseringen som gör arbetarjobb till tjänstemannajobb. Men ett faktum är ändå att de svenska industriföretagen blir allt mindre, sett till antalet anställda i Sverige.
– I dag anställer inte verkstadsföretagen särskilt många och betalar inte heller särskilt mycket i skatt i Sverige. De har mer folk utomlands än i Sverige. Det är frågan om man kan definiera dem som svenska när 80 procent av de anställda finns någon annanstans.
Ändå är de här företagen fortfarande enormt betydelsefulla för Sverige, vilket hänger samman med landets plats i produktionskedjan. I dag ligger Sverige högt upp i kraft av sin kompetens och tekniska färdighet. På så sätt är den svenska industrin betydligt mindre sårbar än industri i länder som ägnar sig åt enklare produktion som kan flyttas eller läggas ned från en dag till en annan.
Men det är inget för alltid givet tillstånd.
– Vi bör vara försiktiga. De asiatiska länderna börjar komma i kapp. Och det går snabbt – för bara 30 år sedan var det ingen som kunde ana att Kina skulle genomgå en industriell revolution av en sådan omfattning som landet har gjort. Därför måste vår utbildning och våra ingenjörer bli ännu bättre, säger Lars Magnusson, som tror att det kommer att bli färre anställda inom industrin i framtiden.
Däremot har han svårt att se att industrin i framtiden skulle bli omsprungen av tjänstesektorn i betydelse.
Vår utbildning och våra ingenjörer måste bli ännu bättre om vi ska klara konkurrensen
– Vi kan inte leva på att sälja tjänster till varandra. Då får vi inga bananer eller datorer och annat som vi behöver. Vi kan inte tillverka allt själv. Visst kan man öka tjänsteexporten, men knappast tillräckligt. Många av tjänsterna säljs på en lokal marknad – det är så att säga inte rimligt att skicka städpatruller till Frankrike.
Många av de klassiska verkstadsföretagen kommer att överleva, fast i vissa fall bara till namnet, inte till innehållet, spår Lars Magnusson.
– De kan sadla om. Se på Nokia som körde med gummistövlar och sedan gjorde telefoner – gud vet vad de ska göra i framtiden. Har man inte gjort bort sig helt har namnet ett högt värde även om man tillverkar något helt nytt.
Ett annat företag som var värsta konkurrent till Nokia om mobilmarknaden på 1990-talet har också provat på annorlunda spår genom åren. I början av 1930-talet, efter Kreugerkraschen, försökte sig dåvarande LM Ericsson på att tillverka stekpannor. Satsningen blev kortvarig. Tiotusen stekpannor hade redan skickats ut när det visade sig att de hade ett fabrikationsfel som gjorde att de började hoppa upp och ner vid uppvärmning för att slutligen explodera.
