Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Prenumererar du inte redan på Kollegas utmärkta nyhetsbrev?
Då kan du anmäla dig via länken så får du alla Kollegas bästa nyheter och tips direkt i din inkorg - varje vecka.
Fiffigt va?
Rörlig arbetsmarknad kan ge kompetensbrist
Universitetsregionerna riskerar att bli förlorare när rörligheten på arbetsmarknaden ökar, enligt ny forskning. Den trenden känner Unionen i universitetsstaden Linköping delvis av.
Flexibilitet och rörlighet på arbetsmarknaden har olika effekter i olika delar av landet, och är inget universalmedel för att öka tillväxten, konstaterar forskarna Rikard Eriksson och Andrés Rodriquez-Posé i en studie. Tillsammans har de analyserat produktiviteten i nästan 70 000 företag i relation till omkring 2,7 miljoner nyanställningar i Sverige.
Enligt studien gynnar rörlighet på arbetsmarknaden främst företag i de tre storstadsregionerna. Stora förlorare kan däremot universitetsregionerna bli om de inte lyckas behålla sina nyexade studenter och inte heller lyckas attrahera erfaren arbetskraft utan universitetsexamen från andra delar av landet.
– Umeå är till exempel en nettoförlorare om man tittar på studenterna. Många kommer hit för att studera, men många lämnar också staden efter examen. Näringslivet och den offentliga sektorn här kan inte absorbera de nyexaminerade, då drar de vidare, säger Rikard Eriksson som är professor vid Umeå universitet.
– I många fall är det inte den stora flykten till Stockholm som det handlar om för Umeås del. Många av våra studenter kommer från norra Sverige, en del flyttar hem igen efter examen. Små regioner har lättare att attrahera nyexade i 25-årsåldern som ännu inte har bildat familj.
Enligt Rikard Eriksson visar studien att den positiva effekten av rörligheten som det ofta talas om framför allt speglar det som sker i storstäderna.
– Där finns det många fler potentiella arbetsgivare och mer arbetskraft som står för kö för jobb. Det går att ersätta dem som lämnar. I en mindre region kan det i stället vara skadligt när en person lämnar sitt jobb och går till ett konkurrerande företag. Här kanske det handlar om att man ska investera i arbetskraften och fortbildning i stället och att det här med långsiktiga relationer kan vara bra.
I universitetsstaden Linköping känner man delvis igen sig i beskrivningen. Vissa kategorier av studenter är mer benägna att lämna staden än andra, men vilka det är växlar, säger Malin Engström, Unionens regionchef i Östergötland.
– Det är inte svart eller vitt. Antalet invånare ökar, många studenter stannar och många startar bolag efter examen. Samtidigt har vi haft svårt med kompetensmatchningen, särskilt inom IT men även när det handlar om folk med särskilda kunskaper inom verkstadsindustrin. Vi har många expansiva företag här. Det är när de vill växla upp som bristen på folk kommer.
Ett av Linköpings problem har staden gemensamt med en rad andra städer.
– Vi har en väldigt ansträngd bostadssituation. Det finns inga lägenheter centralt att få tag i och priserna är väldigt höga.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
”Jag är trött på att bli uppsagd” – spelutvecklaren som vill lämna dataspelsbranschen
Efter decennier av tillväxt i dataspelsbranschen har kurvan vänt. Många sägs upp och i regel innebär det utköp. ”Jag är trött på att bli uppsagd och vill lämna branschen”, säger Arend Stührmann, uppsagd för fjärde gången.
Arend Stührmann må vara född i Tyskland, men under sin 15 år långa karriär inom dataspelsbranschen har han jobbat på företag i Australien, på Island, i Kanada, Storbritannien, Tyskland flera gånger och sedan snart 4 år i Sverige.
– Jag är trött på att flytta för att få jobb. Vi har köpt bostadsrätt, jag och min fru har svenska vänner utanför jobbet och Sverige är en bra plats att leva på. Men jag är också trött på att bli uppsagd.
Ett tag skolade han om sig till snickare för en mer stabil tillvaro. Men han hade också fyllt 40, och att då komma in som ny byggnadsarbetare blev för tungt.
Det är inget unikt att flytta runt i världen för den som jobbar med att utveckla dataspel. Inte heller att bli utköpt.
Det är så det går till, även i Sverige där vi egentligen har ett system med lagar och kollektivavtal som ska reglera hur uppsägningar vid arbetsbrist går till.
Utköpt för andra gången
Arend Stührmann har lärt sig den svenska modellen, i alla fall teoretiskt.
Från dag ett i Sverige gick han med i facket. Han säger sig ha med det hemifrån, han har fortfarande farfaderns stämpelböcker med klistermärken från förtroendeuppdrag i tyska IG Metall.
I början av året var det dags igen.
Han blev utköpt av den franska speljätten Ubisoft. Det blev därmed andra gången han blev utköpt på grund av arbetsbrist i Sverige.
”Välfärd lockar många i dataspelsvärlden”
Han får nu ersättning från a-kassan och går utbildningen som Arbetsförmedlingen anvisat till.
– Men många unga och människor från andra länder står helt utan sådant. Stockholm lockar många i dataspelsvärlden, flera bra studior finns här. Liksom välfärdssystemet. Men få känner till att arbetsmarknaden inte är en del av det, att man själv måste sätta sig in i den.
Ständig tillväxt sedan 1990-talet, peak under pandemin och evigt inflöde av unga från hela världen som vill jobba med dataspel, gör att sådant som anställningsvillkor och arbetsmiljö inte alltid är prio ett, enligt Arend Stührmann.
Nu har det mattats av.
Det är inte helt lätt att exakt veta hur branschen mår i Sverige. Svängningarna syns inte alltid i offentlig statistik.
Enligt statistik över varsel inom yrkeskoder 61 och 62 ”databehandlingsverksamhet”, som Kollega begärt ut från Arbetsförmedlingen, varslades 1 515 personer fram till och med oktober i år. Det är färre än de senaste två åren.
Utköp döljer krisen i statistiken över uppsägningar
Men varslen säger inte mycket, just eftersom de flesta blir utköpta. Då syns man inte i statistiken, utan det blir en uppgörelse mellan anställd och arbetsgivare.
På Arend Stührmanns studio blev till exempel en femtedel utköpta tillsammans med honom. Och Ubisoft där han jobbade är inte det enda spelbolag som gjort sig av med folk i år.
– Jag förstår varför företag gör så här, de bedriver inte välgörenhet. Om pengarna inte räcker, räcker de inte. Egentligen tror jag att spelbranschen normaliseras nu när det gäller efterfrågan. Pandemin var ett undantag, säger Arend Stührmann.
Så han blev inte förvånad när ”head of studio” närvarade vid stormötet där i början av året. Det som brukar sägas sades: ”Ekonomin går inte så bra”, ”många utmaningar”, ”finns ingen annan lösning”, ”vi måste tyvärr säga upp”.
Samma dag fick Arend Stührmann veta att han blev av med jobbet.
– De vill ofta behålla de yngre. Vi äldre med mer erfarenhet är också ofta dyrare.
Kollektivavtal fanns inte, men Arend Stührmann och en kollega är fackligt förtroendevalda. De agerade ändå. Gick igenom kollegors utköpsavtal och fick gehör för förbättringar som längre uppsägningstid med lön, tjänstepension som arbetsbefriade, med mera.
Kan man säga nej till att bli utköpt?
– Ja, men då får du räkna med att det kan leda till något sämre. Skriver man under har man ju en garanti. Jag har också sett andra företag än just Ubisoft som utnyttjar den osäkerheten.
