Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Läkare utan gränser: Vi har ansvar för kollegorna i Gaza

Två år av hat och hot och hemska vittnesmål. Anställda på Läkare utan gränser i Sverige har aldrig tidigare haft det så tufft som under katastrofen i Gaza. Samtidigt dör deras kollegor i Gaza.
Johanna Rovira Publicerad
Tre medarbetare på Läkare utan gränser
Jonathan Bryskhe, Mia Hejdenberg och Linnea Carlsson Pettersson på Läkare utan gränser Sverige vittnar om två supertuffa år på grund av katastrofen i Gaza. Foto: Anders G Warne

En morgon i början av oktober stod ett gäng anställda vid Läkare utan gränser och väntade på bussen i en zon i Gaza som av Israel pekats ut som säker. Samtliga bar västar som visade att de var humanitär medicinsk personal. Trots det blev de beskjutna av israeliska styrkor. En dog omedelbart, en annan några dagar senare. Flera andra skadades allvarligt. 

– Det var vår fjortonde och vår femtonde kollega som fått sätta livet till i Gaza, säger Linnea Carlsson Pettersson, sociala mediespecialist på Läkare utan gränser Stockholm, men också huvudskyddsombud. 

– De var på väg till jobbet för att rädda liv och blev av med sina egna. 

Ett annat gäng anställda har samlats i en betydligt tryggare del av världen, konferensrummet Islamabad på Läkare utan gränsers kontor i Liljeholmen. De är här för att summera de senaste två åren och berätta om sin arbetsmiljö. 

Förutom Linnea Carlsson Pettersson, som också är huvudskyddsombud är där klubbordföranden Mia Hejdenberg, medicinsk humanitär rådgivare och Jonathan Bryskhe, enhetschef på kommunikationsavdelningen. 

– Vi är vana att jobba med kriser, men Gaza har tagit saker till en annan nivå. Dels handlar det om intensiteten - det har pågått längre än någon annan katastrof. Men också den starka polariseringen i Palestinafrågan som saknar motstycke, säger Mia Hejdenberg.

Grova påhopp i Gaza-inlägg

Att sprida vittnesmål om det teamen på plats upplever hör till organisationens viktigaste arbetsuppgifter. Flertalet av Gaza-inläggen på sociala medier får hundratals kommentarer, majoriteten kritiska. Ofta grova påhopp. Inte sällan rasistiska. 

– Från dag ett har vi fått kritik från folk som anser vi är vidriga för att vi ger sjukvård till människor som inte har någonstans att ta vägen, säger Jonathan Bryskhe.   

– Vi tycker ju att alla i hela världen borde stötta oss, men man får tycka olika. Men när man börjar kränka folk, där går gränsen, säger Mia Hejdenberg. 

Hon har fått sin beskärda del kränkningar och hat. Eftersom journalister inte släpps in i Gaza har Läkare utan gränser hamnat i fokus. Mia Hejdenberg har i sin roll figurerat mycket på tv och reaktionerna efteråt låter inte vänta på sig. 

– Det har varit alltifrån beröm till ord som jag helst inte vill uttala. Mig veterligen har vi aldrig tagit emot direkta hot, säger Mia Hejdenberg, men citerar i nästa andetag ett meddelande hon fått som utförligt beskriver vad avsändaren anser om henne och ska göra med henne när han väl hittar henne.

Är inte det ett hot? 

– Jo, kanske, men det har kommit på mina privata kanaler, säger Mia Hejdenberg, till synes obekymrad.   

– Vi som jobbar här har blivit lite avtrubbade. Vi nås av så ofattbara vittnesmål att man knappt kan tro dem, säger Jonathan Bryskhe och Linnea Carlsson Pettersson håller med: 

– Jag kan faktiskt bli rädd för mig själv. Det som påverkade mig starkt i början har nästan blivit vardag. Det är en skrämmande insikt.  

Kollegor i Gaza dödas

Fast det är inte de horribla vittnesmålen eller den obevekliga kritiken som utgör den största påfrestningen för teamet, utan det faktum att deras kollegor på plats i Gaza lider och dödas. Den vetskapen finns det ingen chans att vifta bort. 

– Vi har ansvar för våra kollegor i Gaza, det är en otrolig psykisk press att veta hur de har det, säger Jonathan Bryskhe. 

– De kan inte ta sig därifrån. Vi har kollegor som ägnar dygnets lediga timmar med att jaga mat till sina barn.  Ett par kollegor har dött i samband med matleverenser, säger Mia Hejdenberg. 

Teamet i Gaza ständigt i centrum

Kollegorna i Gaza är ständigt i centrum för Läkare utan gränser Stockholm. Men det är kollegorna i teamet och lagandan som fått trion att inte gå sönder under de senaste två åren. 

– Hade jag varit ensam hade jag kraschat på en gång.  Men vi har ett starkt team, vi stöttar varandra till 100 procent, säger Jonathan Bryskhe. 

– Vi har en tillåtande miljö. Vi kan säga ”Jag orkar inte mer, jag måste ta ett steg tillbaka”. Alla respekterar det, säger Mia Hejdenberg. 

Det finns också tydliga regler och strikta gränser för hur mycket man får jobba och man har ändrat rutinerna för hur inläggen på sociala medier modereras. 

Personalen har fått psykosocialt stöd tidigare och nu sneglar man på brandkåren för att se om deras modell med kamratstöd för att bearbeta trauman kan vara något att ta efter. Allt kan bli bättre. Det finns flera förslag på önskelistan. 

”Önskar att Meta tog ansvar”

– Jag önskar att Meta tog ansvar. Jag är innerligt trött på att arbeta med en plattform som väljer att tillåta desinformation och påhopp bortom vad man skulle acceptera i ett offentligt samtal. Det driver på en utveckling i samhället som är otroligt farlig, säger Jonathan Bryskhe. 

– Min önskan är mer tid. Vi får otroligt många vittnesmål och vårt jobb är att få ut även rösterna från andra platser än Gaza. Vi arbetar trots allt i 74 andra länder, säger Linnea Carlsson Petterson. 

Fred står så klart också på önskelistan och knappt en vecka efter intervjun ser det ut som att det kanske, kanske finns en liten chans till det. 

– Vapenvilan ger naturligtvis andrum för människor som levt i ständig rädsla – men efter två år av krig är behoven i Gaza enorma, och vi måste snabbt få in mer humanitär hjälp för att lindra det värsta, säger Mia Hejdenberg. 

Vad är läkare utan gränser?

  • Médecins Sans Frontières, MSF grundades i Frankrike av en grupp journalister och läkare. MSF arbetar för närvarande i 75 länder.
     
  • Läkare utan gränser i Sverige jobbar med insamling, rekrytering,  kommunikation och visst stöd till den operativa verksamheten.
     
  • I Stockholm finns runt 100 anställda, varav 60 är medlemmar i Unionen. 
     
  • 1100 kollegor finns på plats i Gaza. Under de senaste två åren har de tagit emot över en miljon patientbesök.  

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Splittbild: porträttfoto av Matilda Berglund Calais på Attention i blå- och vitrandig skjorta (ansiktet maskerat), bredvid genrebild av ett barn bakifrån som sitter på en stoppad stol.
Föräldrar till hemmasittare kan tvingas ta semester, obetald ledighet eller gå ner i tid för att täcka upp när barnet är hemma. Matilda Berglund Calais på Attention beskriver ett ansvarsglapp där arbetsgivaren i praktiken avgör om vardagen går ihop. Samtidigt varnar Unionen för att olovlig frånvaro kan få arbetsrättsliga följder. Foto: Attention/Colourbox.

När ett barn inte klarar att vara närvarande i skolan minskas påfrestningarna till en nivå som barnet orkar med – så kallad anpassad skolgång. Lektion efter lektion plockas bort. Ibland återstår bara ett par, tre lektioner i veckan.

Innan det sker har barn och föräldrar som regel kämpat länge med att förmå barnet att gå normal lektionstid. Kamp och lirkande för att komma upp ur sängen, för att få på kläder, skjutsa, följa, övertala att stanna kvar.

Föräldrar som behöver vara fysiskt närvarande på arbetsplatsen – men samtidigt måste vara hemma med sina barn – börjar med att använda semesterdagarna, sedan tar de obetalad tjänstledighet. Om de får. Och går ned i arbetstid – om de får.

Semesterdagar och obetald ledighet blir första lösningen

Det hänger på arbetsgivarens goda vilja.

Men när ett barn väl fått anpassningar är det skolans beslut att barnet ska vara där endast ett fåtal lektioner i stället för hela skoldagar.

– Föräldrarna lämnas i ett vakuum. Skolan har beslutat att barnet inte behöver vara där. Men det finns ingenting som möjliggör för föräldern att vara hemma med barnet, säger Matilda Berglund Calais på Riksförbundet Attention, som arbetar för personer med NPF och deras anhöriga.

Att ha ett barn som är hemmasittare innebär inte att man har rätt till den ledighet från arbetet som för det mesta behövs. Om barnet har en NPF-diagnos kan man hänvisa till diskrimineringslagen, men i praktiken är det arbetsgivaren som avgör om ledighet eller kortare arbetstid är förenligt med arbetsgivarens behov.

Olovlig frånvaro kan bli arbetsrättsligt ärende

Den som hamnar i ett dilemma och väljer att prioritera barnets behov genom att vara frånvarande utan vab eller godkänd ledighet riskerar att bli uppsagd på grund av olovlig frånvaro – flera av de föräldrar som Kollega har pratat med har oroat sig för det.

Olle Brynja, Unionen, porträttbild.
Olle Brynja. Foto: Peter Knutson.

Olle Brynja, utredare på Unionen, konstaterar att det skydd som finns för anhöriga i diskrimineringslagen är begränsat.

– Det är upp till arbetsgivaren att avgöra vilka anpassningar som är rimliga, exempelvis med hänsyn till ekonomin eller till vad arbetet kräver.

Arbetsgivare som inte är villiga att göra anpassningar kan ta till helt andra medel, menar han.

– Det finns ofta möjlighet för arbetsgivaren att hitta förevändningar för att göra sig av med någon som uppfattas som besvärlig.

Fackets råd: agera tidigt innan frånvaron infekterar relationerna

Hans främsta råd är att vid problem kontakta facket, men också att vara proaktiv och bevaka att det förebyggande arbetet mot diskriminering fungerar bra Alla arbetsgivare ska jobba förebyggande mot diskriminering, och varje år utvärdera det arbetet.

– Det är tyvärr fortfarande många som inte uppfyller det kravet. Men de flesta arbetsgivare är ambitiösa och vill följa den lagstiftning som finns. Och när man utvärderar det förebyggande arbetet är det ju möjligt att man kommer fram till att personer som har barn med NPF riskerar bli missgynnande, säger Olle Brynja.

Kort sagt behöver medvetenheten öka. Även fackförbunden är relativt obekanta med den problematik som föräldrar till hemmasittare brottas med, eftersom det är ganska sällsynt att de kontaktar facket.

– Min spontana tanke är att det finns en stor okunskap om de rättigheter man har. Men det här är absolut en fråga som behöver tas om hand bättre i arbetslivet.

Matilda Berglund Calais på Attention betonar vikten av att komma in tidigt i processerna, innan hög och oförutsägbar frånvaro har hunnit infektera relationerna.

– Ofta kommer fackförbunden in först i förhandlingar om uppsägning. 

Orosanmälningar ökar pressen när frånvaron blir hög

I de här situationerna finns ofta samtidigt en press som gäller orosanmälningar. Många skolor har som rutin att orosanmäla vid hög frånvaro, eftersom det är ett tecken på att ett barn inte mår bra. Socialtjänsten utreder och kan besluta om insatser i hemmet. Även familjehemsplacering kan bli aktuell när föräldrar inte klarar att stötta barnet till en normal skolgång.

Många av de föräldrar som Kollega har talat med stressas av orosanmälningarna och att få föräldraförmågan ifrågasatt när det egentligen är förutsättningarna som brister.

Anpassad skolgång används allt oftare. Dessutom har flera kommuner börjat med distansundervisning för hemmasittare.

– När skolor beslutar om en åtgärd som innebär att barnet är hemma måste det möjliggöras även för föräldrarna. Eller så måste man på annat sätt säkerställa att barnet har en trygg plats att vara på när det inte är i skolan.

När systemen brister blir föräldern sista skyddsnätet

Matilda Berglund Calais konstaterar att föräldrarna saknar alternativ när alla samhällssystem runt barnet misslyckas – de gör vad som behövs för barnet, oavsett konsekvenserna för dem själva. 

– Ska man vara lite cynisk kan man säga att så länge föräldrarna löser det  behöver det inte bli någon annans problem.

Text: MARIKA SIVERTSSON

Ledighet och VAB när barnet är hemmasittare

UTAN OMVÅRDNADSBIDRAG

Man har rätt att gå ned i arbetstid fram tills barnet fyller tolv år, eller efter avslutat femte skolår om föräldern tar ut föräldrapenning.

Delledighet i form av förkortning av normal arbetstid med upp till en fjärdedel kan man vara tills barnet fyllt åtta år.

 

MED OMVÅRDNADSBIDRAG

Förkortning av normal arbetstid med upp till en fjärdedel.

En förälder har rätt till omvårdnadsbidrag om barnet på grund av funktionsnedsättning kan antas vara i behov av omvårdnad och tillsyn under minst sex månader, i viss omfattning till och med den dag barnet fyller 19 år.

 

VAB

Från om och med i år kan föräldrar vabba för möten med skola, förskola eller socialtjänsten som rör barnets 

behov av stöd, eller tillfällen då föräldern behöver lära personal hur barnets vård ska hanteras.

Förutsättningen är att barnet har en sjukdom, psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning.

Fram till att barnet är tolv år kan man få vab under som mest 120 dagar per år. Efter 7 dagar krävs intyg från läkare eller sjuksköterska.

Vid fara för barnets liv kan man med läkarintyg vabba obegränsat tills barnet fyller 18 år.

 

Källa: Cecilia Arklid, förbundsjurist på Unionen.

Hemmasittare i siffror – därför är statistiken osäker

* Underrapportering. Det statistiska underlaget för hemmasittande barn är osäkert. 

   Skolorna rapporterar själva in frånvaro och redan där finns en underrapportering, enligt forskaren Sara Linderdahl vid Uppsala universitet.

* 19 000 hemmasittare är den siffra som oftast används.    Den kommer från föräldranätverket Rätten till utbildning som 2025 samlade in uppgifter om runt 400 000 elever.  Av dem hade 19 000 en frånvaro på 50 procent eller mer.

* 25 procent av landets 100 000 skolbarn med NPF kan antas vara helt eller delvis frånvarande från skolan.

 Uppskattningen bygger på en undersökning gjord av Riksförbundet Attention år 2025 (med svar från 2 700 föräldrar).

* 75 procent av de hemmasittande skolbarnen kan ha NPF, enligt en återkommande uppgift. Den kommer från ett tio år gammalt projekt som Kind (Center of Neurodevelopmental Disorders) vid Karolinska institutet hade i Salems kommun för att få elever tillbaka till skolan.