Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Ungdomsarbetslösheten

Unga och jobben är en ödesfråga. Men sänkta löner och skrotad las, som arbetsgivarna slåss för, är knappast någon lösning.
Tommy Zetterwall Publicerad 1 mars 2010, kl 09:36

Det är de unga som slås ut först när jobben tryter. På ett år har arbetslösheten för unga under 25 ökat från 24 till 29 procent. Men det betyder inte att var tredje ung är arbetslös.

Snarare runt 10 procent, vilket också arbetsförmedlingens analyser visar. Det är en betydligt lägre nivå än de chocksiffror som ofta slås upp, men ändå dubbelt upp jämfört med de äldre.

Det är lätt att fastna i sifferträsket. Men den stora felkällan är att fler än hälften inte ingår i arbetskraften. De söker inte jobb, utan pluggar, ligger i lumpen, är sjuka eller är ute och reser. Dessutom räknas studerande som söker jobb som arbetslösa. Medan andra utan jobb kanske gett upp och inte längre söker, eller motvilligt satt sig på skolbänken. Därför finns inga säkra siffror. Men en på tio är den troliga nivån.

Är det då inte bra med officiella siffror som larmar och visar allvaret? Knappast, en alltför dyster bild ökar bara på pessimismen och hopplösheten. Det är ingen idé att söka när så många slåss om varje jobb.

Svenskt Näringsliv har länge dragit växlar på ungdomsarbetslösheten. Det är ett underskattat problem, säger Stefan Fölster, och pläderar för sänkta löner och skrotad las. Men lägstlönerna inom Unionen, som ligger från 14?300 och uppåt, är knappast något hinder. Där finns till och med avtal som inte garanterar mer än 12?200.

Det är en myt att turordningen i las är boven i dramat. Andelen unga som sagts upp från fasta tjänster är försumbar och då kan det också vara kompetensen som brustit. De flesta unga har i stället olika typer av tillfälliga jobb.

Att unga drabbas först när konjunkturen viker är ett faktum. Samtidigt får de jobb snabbast när det vänder uppåt. Men unga som slås ut har mycket svårt att komma igen. Det framgår av en färsk avhandling om 90-talskrisen från Lunds universitet, Den dubbla vanmaktens logik.

Avhandlingen visar att drygt var tionde som var långvarigt arbetslös eller beroende av socialbidrag i 20-årsåldern var det även tio år senare. De löper också långt större risk att vara marginaliserade senare i livet jämfört med jämnåriga som fått in en fot på arbetsmarknaden. De får sämre hälsa, trassligare relationer och usel ekonomi. Men det värsta är, enligt forskaren, stigmatiseringen, att stämplas som någon som är lat och inte vill arbeta.

Den röda tråden för unga vuxna som blir kvar i arbetslöshet är låg utbildning eller havererad skolgång. Generella åtgärder för unga är ingen lösning. Men stora insatserna krävs för alla som saknar betyg från gymnasium eller t o m grundskolan. En uppgift som den så kallade jobbgarantin borde prioritera.

Många hankar sig fram och läser in det de missat senare. Men över 120?000 i åldern 20 till 29 år har ingen fullbordad gymnasieutbildning. De är kraftigt överrepresenterade bland "unga utanför", socialbidragstagare och förtidspensionerade. Det här visar Unionens chefsekonom Daniel Lind och arbetsmarknadsutredaren Jonas Olofsson i ett debattinlägg (läs "Ideologiska maktambitioner löser inte ungdomsarbetslösheten" på kollega.se).

De går till storms mot arbetsgivarnas tal om en flexibilitet som ska uppnås med försämrade villkor, hårdare piskor och ökad otrygghet. Och pläderar i stället för en väg där unga rustas med kompetens och en tro på sig själva.

Även facken har anledning vara självkritiska. Unga utan jobb har inte prioriterats. Trots att de ofta satts i meningslös terapi eller nyttjats som gratis arbetskraft. Det är hög tid att facken nu sätter press på politikerna och att de tecknar avtal om praktik- och inskolningsplatser som säkrar en väg till jobb. Unionen är inne på den linjen.

I rapporten Den tredje linjen - om unga på arbetsmarknaden finns mer om Unionens krav.

Ledare

Hur nära ska chefen gå i utvecklingssamtalet?

Nu är tiden för utvecklingssamtalen på många arbetsplatser. Men hur personliga ska de vara egentligen?
Helena Ingvarsdotter Publicerad 13 februari 2024, kl 12:58
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare för Chef & Karriär samt Kollega. Foto: Klas Sjöberg.

Så här års håller vi utvecklingssamtal. Följer upp tidigare mål och skapar nya samt listar behovet av kompetensutveckling. Men syftet är även att nå ökad arbetsglädje och då måste samtalet dessutom bli personligt. Det är inte alla bekväma med, att hamna i fokus. Man kan vara blyg. Eller motståndare till upplägget.

”Varför ska vi utvecklas hela tiden? Räcker det inte att vi gör det vi ska?” Ungefär så sa en medarbetare till mig för många år sedan. Bakom låg, tror jag, en önskan att ”få vara som man är”. 

Räcker det inte att vi gör det vi ska?

Ska chefer försöka ändra beteenden? Jag tycker att det finns något som skaver med det – vi människor är olika och det är bra. Ett korrigerande kan skapa en känsla av att inte duga. Å andra sidan påverkar vissa beteenden andras arbetsmiljö negativt och måste stävjas.

Som så mycket annat i ledarskapet är det en balansgång, och lätt att kliva fel. Jag tror ändå på att våga gå nära, för ibland är det först då de viktigaste sakerna uppdagas – som att någon innerst inne inte trivs i nuvarande roll eller är på väg mot överansträngning.

Ledare

Mörka moln på solig himmel när Unionen höll kongress

Unionen har hållit kongress och där diskuterades AI, arbetstid, hållbarhet, löner och en massa annat som rör jobbet. Med på kongressen fanns också fackliga ledare från Belarus som blivit fängslade och förföljda – en påminnelse om att aldrig ta demokratin för given.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 16 november 2023, kl 06:01
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Votering! Det efterfrågades flitigt i soliga Karlstad där Unionens nyligen höll kongress. Ordet betyder omröstning och ombuden kan begära det om det är osäkert hur många som ropade ja till det ena eller andra förslaget till beslut.

För den som inte brukar delta på liknande möten är ordet kanske inte välkänt. Så är det med så kallade fackuttryck – fiffiga för att de är exakta men ibland svåra för utomstående. Förmodligen använder du själv ett gäng sådana begrepp. Vi på Kollega har gjort ett ”knäck” (journalistord som betyder artikel) om fackord och förkortningar från arbetslivet – ta en titt här för att se hur många av dem du känner igen.

För kongressdeltagare krävs det tåligt sittfläsk, den saken är klar

Tillbaka till kongressen, som hålls vart fjärde år. Ombuden från hela landet diskuterade förbättringar av löner och arbetsmiljö och en mängd andra frågor som har med jobbet och facket att göra. Till exempel arbetstid, hållbarhetsarbete, AI:s påverkan på framtida jobb, behovet av fler unga på fackliga uppdrag och huruvida förbundet har gått för långt i digitaliseringen av fackliga kurser och evenemang. Engagemanget var stort och diskussionerna blev långa – för kongressdeltagare krävs det tåligt sittfläsk, den saken är klar.

Trots det soliga vädret var det också en kongress där de mörka molnen från övriga världen kom nära och vi påmindes om hur priviligierade vi är samt att vi aldrig kan ta demokratin för given. Flera gäster från Belarus berättade om hur fackligt aktiva döms till långa fängelsestraff, många av dem trots att de är gamla och sjuka. Att fängsla fackliga företrädare och ledare är ju förfärligt, och det händer alldeles nära oss – det är bara 80 mil mellan huvudstäderna Stockholm och Minsk.

Ledare

Prata om klimakteriet – även på jobbet

Klimakteriet har stor påverkan i livet för hälften av befolkningen – ändå är ämnet omgärdat av så mycket hysch-hysch. Om vi hjälps åt att avdramatisera ökar förståelsen för hur symptomen påverkar.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 20 oktober 2023, kl 06:15
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Ganska prick när jag passerade 50-strecket dök symptomen upp, till exempel värmevallningar, störd sömn och en hjärna som plötsligt uppför sig annorlunda och får mig att säga bord när jag menar stol, typ. Nu, fyra år senare, pågår klimakteriesymptomen fortfarande för fullt och jag skulle ljuga om jag påstod att det inte stör tillvaron. Men många drabbas långt värre – med ökad stresskänslighet, humörsvängningar och nedstämdhet.

I stort sett alla kvinnor i övergångsåldern får symptom, ändå är det relativt tyst om ämnet. Det är häpnadsväckande att något som har så stor påverkan i livet för hälften av befolkningen är omgärdat av så mycket hysch-hysch.

Men gör det något, kanske du tänker? Ska jag behöva lyssna till samtal som rör hormoner och fertilitet? Räcker det inte att de som är berörda googlar info?

Ofta klassas hormonrelaterad nedstämdhet felaktigt som depression och utbrändhet, vilket leder till onödiga sjukskrivningar.

Nej, för tyvärr är kunskapsnivån låg och det får konsekvenser, till exempel i arbetslivet. Ofta klassas hormonrelaterad nedstämdhet felaktigt som depression och utbrändhet, vilket leder till onödiga sjukskrivningar. Här behövs kunskap både inom vården och på arbetsplatserna.

Om vi hjälps åt att avdramatisera ökar förståelsen för hur symptomen påverkar. Det kan vara något så enkelt som att kunna säga ”jag jobbar hemma idag och förskjuter arbetstiden för sömnen i natt var kass”. Eller att slippa undrande blickar när man blir knallröd i ansiktet eller växlar mellan ”kofta av” och ”kofta på” flera gånger under samma möte.

På företaget GreatEarth utbildas de anställda i hur kvinnor kan må när hormonnivåerna förändras. Och projektet har givit ringar på vattnet. Fler på jobbet berättar om de mår dåligt eller är stressade – oavsett anledning. De har kommit varandra närmare, som kollegor och människor.