Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vi måste lära oss att hantera sorg

Vi kommer att möta sorg både privat och i arbetslivet. Ändå förbereder vi oss inte på att hantera den, skriver Ingrid Orsén.
Publicerad
Till vänster ett hjärta av blomblad, till höger Ingrid Orsén
Det är märkligt att vi förbereder oss så väl inför bränder och hjärtstopp. Men få är förberedda på att hantera sorg, skriver Ingrid Orsén. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under livets gång kommer de flesta människor att någon gång drabbas av svårigheter. Du kommer att möta människor i sorg både privat och i arbetslivet. Vi får redan under skolgången lära oss om första hjälpen vid skada. Vi gör brandövningar för att träna på om det skulle börja brinna. Utbildningar, övningar och genomgångar fortsätter sedan upp i yrkeslivet. Däremot får vi inte lära oss om hur vi hanterar sorg, vare sig vår egen eller andras. 

Du kommer att möta människor i sorg både privat och i arbetslivet

Omgivningens agerande och reaktioner är viktiga, både när det gäller en brand, en olycka eller när någon är i sorg. Det är rent av avgörande för hur resultatet för det som inträffat blir. 

Nu kanske du tänker att brand och olycka, där första hjälpen behövs är något konkret och fysiskt, medan sorg inte går att se, är obekvämt och luddigt. Det går väl inte att förbereda sig på sorg?

Nej, själva känslan går inte att förbereda sig på. Men som omgivning kan man förbereda sig på att läsa på vad det innebär att ha sorg, vilka effekter det kan ha och därmed skapa en grund för förståelse. Med förståelse skapas en trygghet både för den som har sorg och för omgivningen. För att inte prata om hur vi mår gör saken värre. 

Det saknas kunskap om sorg

Jag anser att saknas kunskap om sorg och hur man bearbetar den hos så väl arbetsgivare som kollegor. Det leder till många saker. Jag är övertygad om att det ökar sjukskrivningsbehovet och produktiviteten minskar. Och det i sin tur ökar risken för att medarbetaren söker sig vidare till en annan arbetsgivare. 

Finns det däremot kunskap om sorg och en god sorgehantering, innebär det att sjukskrivningsbehovet minskar och produktiviteten och lojaliteten mot arbetsgivaren ökar. 

Bristande kunskaper leder till mänskligt lidande och ökade kostnader medan det motsatta är bra för alla. 

Ingrid Orsén, Sorgkonsult och grundare av Sorgakademin

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag