Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vi måste lära oss att hantera sorg

Vi kommer att möta sorg både privat och i arbetslivet. Ändå förbereder vi oss inte på att hantera den, skriver Ingrid Orsén.
Publicerad
Till vänster ett hjärta av blomblad, till höger Ingrid Orsén
Det är märkligt att vi förbereder oss så väl inför bränder och hjärtstopp. Men få är förberedda på att hantera sorg, skriver Ingrid Orsén. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under livets gång kommer de flesta människor att någon gång drabbas av svårigheter. Du kommer att möta människor i sorg både privat och i arbetslivet. Vi får redan under skolgången lära oss om första hjälpen vid skada. Vi gör brandövningar för att träna på om det skulle börja brinna. Utbildningar, övningar och genomgångar fortsätter sedan upp i yrkeslivet. Däremot får vi inte lära oss om hur vi hanterar sorg, vare sig vår egen eller andras. 

Du kommer att möta människor i sorg både privat och i arbetslivet

Omgivningens agerande och reaktioner är viktiga, både när det gäller en brand, en olycka eller när någon är i sorg. Det är rent av avgörande för hur resultatet för det som inträffat blir. 

Nu kanske du tänker att brand och olycka, där första hjälpen behövs är något konkret och fysiskt, medan sorg inte går att se, är obekvämt och luddigt. Det går väl inte att förbereda sig på sorg?

Nej, själva känslan går inte att förbereda sig på. Men som omgivning kan man förbereda sig på att läsa på vad det innebär att ha sorg, vilka effekter det kan ha och därmed skapa en grund för förståelse. Med förståelse skapas en trygghet både för den som har sorg och för omgivningen. För att inte prata om hur vi mår gör saken värre. 

Det saknas kunskap om sorg

Jag anser att saknas kunskap om sorg och hur man bearbetar den hos så väl arbetsgivare som kollegor. Det leder till många saker. Jag är övertygad om att det ökar sjukskrivningsbehovet och produktiviteten minskar. Och det i sin tur ökar risken för att medarbetaren söker sig vidare till en annan arbetsgivare. 

Finns det däremot kunskap om sorg och en god sorgehantering, innebär det att sjukskrivningsbehovet minskar och produktiviteten och lojaliteten mot arbetsgivaren ökar. 

Bristande kunskaper leder till mänskligt lidande och ökade kostnader medan det motsatta är bra för alla. 

Ingrid Orsén, Sorgkonsult och grundare av Sorgakademin

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA