Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vi måste lära oss att hantera sorg

Vi kommer att möta sorg både privat och i arbetslivet. Ändå förbereder vi oss inte på att hantera den, skriver Ingrid Orsén.
Publicerad
Till vänster ett hjärta av blomblad, till höger Ingrid Orsén
Det är märkligt att vi förbereder oss så väl inför bränder och hjärtstopp. Men få är förberedda på att hantera sorg, skriver Ingrid Orsén. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under livets gång kommer de flesta människor att någon gång drabbas av svårigheter. Du kommer att möta människor i sorg både privat och i arbetslivet. Vi får redan under skolgången lära oss om första hjälpen vid skada. Vi gör brandövningar för att träna på om det skulle börja brinna. Utbildningar, övningar och genomgångar fortsätter sedan upp i yrkeslivet. Däremot får vi inte lära oss om hur vi hanterar sorg, vare sig vår egen eller andras. 

Du kommer att möta människor i sorg både privat och i arbetslivet

Omgivningens agerande och reaktioner är viktiga, både när det gäller en brand, en olycka eller när någon är i sorg. Det är rent av avgörande för hur resultatet för det som inträffat blir. 

Nu kanske du tänker att brand och olycka, där första hjälpen behövs är något konkret och fysiskt, medan sorg inte går att se, är obekvämt och luddigt. Det går väl inte att förbereda sig på sorg?

Nej, själva känslan går inte att förbereda sig på. Men som omgivning kan man förbereda sig på att läsa på vad det innebär att ha sorg, vilka effekter det kan ha och därmed skapa en grund för förståelse. Med förståelse skapas en trygghet både för den som har sorg och för omgivningen. För att inte prata om hur vi mår gör saken värre. 

Det saknas kunskap om sorg

Jag anser att saknas kunskap om sorg och hur man bearbetar den hos så väl arbetsgivare som kollegor. Det leder till många saker. Jag är övertygad om att det ökar sjukskrivningsbehovet och produktiviteten minskar. Och det i sin tur ökar risken för att medarbetaren söker sig vidare till en annan arbetsgivare. 

Finns det däremot kunskap om sorg och en god sorgehantering, innebär det att sjukskrivningsbehovet minskar och produktiviteten och lojaliteten mot arbetsgivaren ökar. 

Bristande kunskaper leder till mänskligt lidande och ökade kostnader medan det motsatta är bra för alla. 

Ingrid Orsén, Sorgkonsult och grundare av Sorgakademin

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Arbetsmarknaden skapar ofrivilliga pensionärer

Att vara arbetslös är en form av misshandel. Många som söker jobb hamnar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som inte leder någonstans, skriver Berit Ståhl, som blivit ofrivillig pensionär efter år av jobbsökande.
Publicerad 19 augusti 2025, kl 09:31
En skylt med texten Arbetsförmedlingen
Berit Ståhl är en ofrivillig pensionär. Hon tröttnade till sist på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och Arbetsförmedlingens hantering av henne. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Aldrig kunde jag föreställa mig att mitt liv skulle vara sönderhackat av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag tillhör en generation i kläm. Nu är jag tvångspensionerad men vill fortfarande arbeta. 

Vi arbetssökande blir inte involverade i processen till jobb, vare sig det gäller Arbetsförmedlingen och dess lagstiftning eller processen kring hur vi kan vara intressanta nog för arbetsgivare. Att vara arbetssökande kräver total närvaro, varje dag. Året om.  

Debatten om den snåriga arbetsmarknaden har ofta tagit sitt avstamp i hur svårt det varit att vara ny svensk på arbetsmarknaden. Sällan eller aldrig har motsvarande samtal förts om oss kämpande svenskar. Notera särskilt, nya svenskar behövs, men i sammanhanget måste debatten breddas. 

Att vara arbetssökande kräver total närvaro

Tidigt under 1980-talet var Arbetsförmedlingen dels indelad i länsarbetsnämnder som hade visst självstyre, dels fanns olika enheter utifrån yrkesområden, som bygg, vård- och omsorg, administration och kontor. 

Det möjliggjorde för förmedlarna att ha en närvaro mot den lokala arbetsmarknaden och på det viset var det avsevärt lättare att bolla med sin förmedlare om vilka alternativ som var möjliga. När länsarbetsnämnderna upphörde blev likformigheten inom Arbetsförmedlingen över riket förstatligad och fullbordade enligt mig, att hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet. 

Under mitt eget examensår, 2002, var akademikerkrisen ett faktum. Jag älskade min utbildning i ekonomi och politik. Jag var fyllda 40 år och hade livs- och arbetslivserfarenhet. Nio år som redovisningskonsult med oerhört varierande arbetsuppgifter och väldigt blandade kunder. De svåraste landade på mitt bord och jag älskade utmaningen. 

Hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet

Aktiviteter som är självklara i dag, som att knyta nätverk långt före LinkedIn, var saker jag tidigt föreslog som en möjlighet när jag var aktivt inskriven på Arbetsförmedlingen. Jag önskade bygga nätverk med hjälp av anslagstavlorna för att hitta andra med högre akademiska meriter. Alla arbetssökande skulle placeras utifrån födelsedatum, inte kompetensområden som tidigare. Då kunde en samtala med andra i väntrummet, vi hade ju ungefär lika erfarenheter. Men se det gick inte an. 

En annan  faktor är att pengar är olika värda, framförallt på bostadsmarknaden. Att äga sitt boende, i Stockholm, och vara beredd att flytta och därmed få loss ett kapital gör kapitalet värdelöst för att få en hyreslägenhet. Låg a-kassa, som den blir vartefter åren går bestraffar oss ytterligare. 

Någon som aldrig varit utan arbete ofrivilligt, kan inte på villkors vis förstå den katastrof och riktigt ovärdiga behandling som många av oss utstår. Plötsligt en dag sitter vi i en ekonomisk misär och i ekonomiskt våld. 

Att vara arbetslös är sannerligen en grovt underskattad form av misshandel från makthavarna!

/Berit Ståhl