Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Var tredje chef får inte utvecklingssamtal

Utvecklingssamtal kan ha avgörande betydelse för den som är chef. Trots det blir var tredje utan. Att strunta i samtalen är ett brott mot flera av Unionens kollektivavtal – och kan leda till skadestånd.
David Österberg, Ola Rennstam Publicerad
21 procent fick inte konstruktiv feedback av sin chef under sitt senaste utvecklingssamtal, visar en Novusundersökning som Chef & Karriär har beställt.

Alla chefer borde ha regelbundna utvecklingssamtal med sin chef. Samtalen är ett av de viktigaste instrumenten en arbetsplats har – och därför behöver de tas på allvar. Det anser i alla fall Kerstin Ljungström, organisationskonsult som också skrivit en bok om samtal.

– Det är en chans att förmedla förväntningar och företagets mål. Men också om att få veta mer om medarbetarnas behov, utveckling och motivation. Hur uppfattar de sin arbetssituation? Hur ser de på framtiden för företaget? Det är också ett tillfälle att få veta mer om medarbetarnas livssituation och om det är något man behöver ta hänsyn till i förhållande till vilka krav man kan ställa, säger hon.

"Dessa företag gör misstag"

Men trots vikten av bra utvecklingssamtal är det långt ifrån alla chefer som får några. Enligt en Novusundersökning som Chef & Karriär har beställt har tre chefer av tio inte haft utvecklingssamtal med sin chef det senaste året.

Den uppgiften bekymrar Sara Hedman Hallonstén, avtalsspecialist på Unionen.

– Det ligger både i individens och företagets intresse att hålla samtal om medarbetarnas utveckling i bolaget, och det gäller i synnerhet cheferna som ska föregå med gott exempel. Dessa företag gör ett misstag som inte tar chansen att nå sina chefer, säger hon.

Kerstin Ljungström håller med.

– Många har bilden av att chefer ska vara självförsörjande, men de är också människor. De behöver också höra om deras tolkning av vad de gör och vart verksamheten är på väg stämmer. Om ledningen inser att den har mycket att hämta genom att få veta vad mellancheferna har sett och upplevt tror jag att det skulle se annorlunda ut.

"Det känns ruttet"

En som vet hur det är att gå miste om utvecklingssamtal är Hans. Han har jobbat tre år som mellanchef på ett startupbolag i Sydsverige. Till skillnad från tidigare arbetsplatser har han inte fått något utvecklingssamtal under sin tid i företaget.

– Ledningen tycker inte att det är viktigt. Jag har frågat varför men det har inte landat väl – det har slagit tillbaka i form av repressalier, man börjar leta fel, vilket är en ganska barnslig reaktion, säger han.

Att få ett årligt medarbetarsamtal skulle betyda mycket för Hans i rollen som chef.

– Nu får man inte en gemensam diskussion om hur det har det gått, vad som är viktigt, vad ska jag prioritera bort och hur vi ska vi jobba framöver. Det känns ruttet, för jag är inte bara en utförare utan har något att tillföra.

Han beskriver bolagets attityd till medarbetarna som omodern. Det är lågt i tak och ledningen vet alltid bäst.

– De tycker att man ska vara tacksam för att få jobba här och ser inte personalen som viktig resurs. Det är en farlig utveckling när cheferna inte får utvecklingssamtal, vi är ju den förlängda armen ut i organisationen.

Brott mot kollektivavtalen

Att inte se till att chefer får utvecklingssamtal riskerar att påverka både företaget och de anställda negativt. Men det är dessutom ett brott mot flera av Unionens kollektivavtal, enligt Sara Hedman Hallonstén.

– Att inte följa skrivningarna i kollektivavtalet är ett brott som Unionen kan driva för att få skadestånd. Risken med en utveckling där kollektivavtalen inte följs är i långa loppet är att hela avtalsmodellen kan sluta fungera, säger hon.

Den som blir snuvad på sitt utvecklingssamtal får, enligt Sara Hedman Hallonstén, sämre koll på vilka grunder ens lön sätts och vilka mål man har i sitt arbete.

– På ett utvecklingssamtal av bra kvalitet ska man få en uppfattning om hur man kan höja sin lön. Det är då man stämmer av att man jobbar på rätt sätt, driver frågorna i linje med företagets målbild och vad arbetsgivaren förväntar sig av dig som anställd.

Av dem som får utvecklingssamtal är de flesta – 65 procent – nöjda med samtalet, enligt vår undersökning. Men relativt många, 26 procent, svarar ”varken eller” på frågan och fyra av tio skulle inte sakna att inte ha samtal.

Andreas Högström har arbetat i butiksbranschen i 20 år, flera av dem som chef. Han anser att de högre cheferna alltför sällan tar samtalen på allvar.

– Min erfarenhet är att chefer inte har tillräcklig tid att lägga på dem, att de ofta är dåligt förberedda och att samtalen saknar konkret information eller feedback. Dessutom saknas återkopplingen efter samtalet vid behov. Om man tar upp saker som inte fungerar på arbetsplatsen vill man ha någon slags återkoppling, men oftast händer ingenting, säger han.

Som chef har han inte heller fått utbildning i hur han ska hålla samtal – utan har fått söka den kunskapen själv. Nu, efter flera års erfarenhet och samtal med medarbetare, har han fått till samtal som fungerar och ger resultat.

Sätt gräns på två timmar

Även Kerstin Ljungström betonar vikten av verkligen lägga tid och energi på utvecklingssamtalen. Varje samtal bör ta ungefär två timmar och det måste också finnas tid till förberedelse och analys.

– Jag tycker att man ska sätta en gräns på två timmar. Om man inte är färdig då får man ha ytterligare ett samtal. Längre än så orkar man inte hålla fokus. Har man kortare samtal än så finns risken att man inte kommer ner på djupet. Då smiter man kanske undan det som är känsligt eller de utmaningar som man behöver hantera.

Vad ska samtalet innehålla?

– Det finns tre frågor som är bra att utgå från: ”Vad får du av mig och ditt jobb som du behöver?” ”Vad får du av mig och ditt jobb som du inte behöver?” och ”Vad behöver du av mig och ditt jobb som du inte får?”. Utifrån dem kan man prata om allt från arbetssituation till relationer. Men viktigast är att chefen är nyfiken. Ett utvecklingssamtal ska inte vara något man bara betar av utan ett roligt samtal att se fram emot.

Läs mer: 11 tips till dig som är ny som chef

En av fem fick inte konstruktiv feedback

Har du haft utvecklingssamtal med din chef det senaste året?

Ja: 70 %

Nej: 30 %
 

Hur nöjd var du med ditt utvecklingssamtal?

Nöjd: 65 %

Missnöjd: 9 %

Varken eller: 26 %

 

63 % anser att utvecklingssamtalen är viktiga för den yrkesmässiga utvecklingen

 

61 % skulle sakna att inte ha utvecklingssamtal

 

21 % fick inte konstruktiv feedback av sin chef under utvecklingssamtalet

 

Har du själv hållit utvecklingssamtal för din personal det senaste året?

Ja: 79 %

Nej: 21 %

Cirka 650 chefsmedlemmar i Unionen besvarade vår enkät, som utfördes av Novus.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Jeanettes barn är hemmasittare: ”Jag tänkte att arbetslivet var kört”

Föräldrar till hemmasittare hamnar i kläm mellan yrkeslivets krav och skolplikten. Jeanette Liljas kamp pågick i flera år. Det slutade med en krasch och flera års sjukskrivning.
Publicerad 20 maj 2026, kl 06:02
Hemmiljö med Jeanette Lilja i soffa och filt. Illustrerar situationen när barnet blir hemmasittare och vardagen stannar hemma.
Hemmasittande kan göra hemmet till en plats där skolan aldrig börjar. För Jeanette Lilja blev barnets skolfrånvaro en kamp som till slut slog hårt mot arbetslivet. Foto: Carolina Byrmo.

Där Jeanette Lilja sveper fram, där lyser kollegorna upp. Hon är medarbetaren som alltid kommer sprudlande in på sin arbetsplats med morgonens bredaste leende.

Hon har en magisterexamen i kognitionsvetenskap och har i ungefär 15 år lett projekt inom digital kundservice i telekombranschen. Hela tiden med en odiagnostiserad adhd. Det var delvis en professionell välsignelse, eftersom det var lätt för henne att se mönster och hitta de mest effektiva arbetssätten.

– Jag var jätteuppskattad, också de sista åren då jag var helt slut inombords. Det var ingen på min arbetsplats som visste hur jag mådde. Inte förrän jag en dag utmattad föll ned på en stol och storgrät.

När barnet blir hemmasittare

Det var med det andra barnet som sammanbrottet kom. Den yngsta dottern visade sig tidigt ha ärvt sin mammas svårigheter. Plus några till. Dottern är nu elva år och ett av de uppskattningsvis 19 000 barn i Sverige som inte klarar av att komma till skolan, det som brukas kalls hemmasittare.

En vanlig uppskattning – grundad i en undersökning från Karolinska institutet – är att tre fjärdedelar av de barnen har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF.

– Min dotter har ingen diagnos i dagsläget, men har drag av adhd, autism och kravkänslighet, berättar Jeanette Lilja.

Ärftligheten för NPF är stark, den ligger på omkring 80 procent. Av de barn som är hemmasittare har de flesta med andra ord en förälder med NPF, utredd eller ej. Det är en dubbel belastning som alltså är vanlig, och ofta dold.

Det höjer oddsen för att lyckas både på jobbet och hemma:

– Min dotter behöver kunna låna av mitt lugn. Men jag har ju själv ett nervsystem som är extremt lätt att trigga. Och ingen energi att hantera känslomässiga sammanbrott.

Hemmakontor med dator och inspelningsutrustning, videomöte på skärm. Kopplas till att arbeta flexibelt när barnet är hemmasittare.
Efter att ha lämnat sin anställning började Jeanette berätta öppet om sin situation – bland annat i en podd. Att kliva fram kändes riskfyllt, men hon orkade inte leva bakom en fasad. Foto: Carolina Byrmo.

Tillvaron som hemmasittarförälder inleddes för Jeanette Liljas del med flera års kamp för att få dottern i väg till förskolan, och sedan till skolan. De långa morgnarna av lirkande och mutande avtog så småningom – dottern gick inte längre över tröskeln.

– Hon har en extremt stark vilja, som orsakar låsningar i många olika situationer. Så var det redan i förskolan. I skolan kunde hon gömma sig under bänken och vägra komma fram. Det kunde vara kläder som skavde. Stressen gjorde alla mindre problem tusen gånger värre.

Hon beskriver stressen som extrem. Men ambitionen att vara sitt bästa jag både på jobbet och som förälder kunde Jeanette Lilja inte släppa. Gradvis blev situationen alltmer ohållbar.

Morgnarna som tog slut: lirkande, mutande – och till sist tvärstopp

– Jag räckte inte till, fick inte ihop pusslet. Jag gick helt och hållet på adrenalin. Jag ville förändra situationen, men förstod inte hur jag skulle göra, det kändes bara omöjligt. Läkaren sade: ”Det första du behöver göra på morgonen när du lämnat barnen är att vila.”

I stället tog hon ett djupt andetag och drog på peppande musik på högsta volym i bilen på väg till jobbet. För att boosta dopaminet, göra sig redo att sprudla.

– Professionellt stod jag alltid på kanten till en ravin. Jag satt hemma på kvällarna och grinade i panik, i total visshet om att jag inte kommer att klara det. Ändå levererade jag.

När hemmasittande påverkar jobbet: så mår föräldrarna

10 procent av alla skolelever i Sverige har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF. Riksförbundet Attentions skolrapport 2025 visar hur föräldrarnas arbetsliv och hälsa påverkas av skolsituationen. (Rapporten gäller alltså barn som har en NPF-diagnos och inte enbart hemmasittande barn.)

 

* 63 % uppger att den psykiska hälsan har påverkats.

* 55 % uppger att de är utmattade.

* 40 % uppger att den ekonomiska situationen har försämrats.

* 35 % har gått ned i arbetstid.

* 30 % är eller har varit sjukskrivna.

* 12 % har känt sig tvungna att byta arbete/arbetsplats.

* 8 % har slutat arbeta helt.

 

Hon var omtyckt, men hon kom sent och gick tidigt för att få livet att gå ihop. Ibland kunde kollegor fråga ”jobbar du halvtid?” eller ge andra kommentarer som sved. Men det tyngsta var skuldkänslorna, de åt upp henne inifrån.

Arbetslivet fortsatte – på adrenalin och skuld

– Jag kände mig som en dålig människa om jag arbetade hemma. Eller inte gjorde mina timmar. Det fanns ingen på arbetsplatsen som fattade – men det hade kanske ändå inte haft någon betydelse. Jag hade inte tagit emot särbehandling.

Det var inte Jeanette Lilja som förstod att det tagit stopp. Det var chefen. Han skickade hem henne till en sjukskrivning som i praktiken kom att pågå i sex år.

– Jag grät på jobbet, bröt ihop ofta. Var alltid stressad och trött. Jag klarade inte att föra processen framåt – och det var ju jag som var projektledare. Men jag pressade på och tänkte att så här är väl livet för alla.

De första två veckornas sjukskrivning grät hon. Kände sig misslyckad och det gjorde ont. Snart nog påbörjade hon en adhd-utredning och fick sedan all hjälp vården kunde ge.

– Men det visade sig vara svårt att reda ut vad som lett till utmattningen. Diagnosen, jobbet, föräldraskapet? Jag var högfungerande, men mådde ändå så dåligt. Det var överväldigande även för dem som skulle hjälpa mig.

Hon gick under de sex åren av och på med sjukskrivning, adhd-mediciner och återgång i arbete. Inget fungerade riktigt bra. Till sist fick Jeanette Lilja lämna sin anställning med nio månaders avgångsvederlag.

Jeanette Lilja i hemmiljö på golv med arbets-/pysselmaterial. Kopplar till flexibilitet och pauser i ett anpassat arbetsliv.
Föräldrar till hemmasittare tvingas ofta bygga om hela vardagen. Jeanette anpassade både arbetstider och upplägg för att orka och kunna vara hemma när det behövs. Foto: Carolina Byrmo.

Hon startade en adhd-podd tillsammans med en kompis, där hon berättade om sin tillvaro.

– Jag höll på att kräkas innan första avsnittet, jag tänkte att arbetslivet var kört, att jag aldrig skulle få ett jobb igen. Men jag var beredd att ta risken. Jag klarade inte att leva bakom en fasad längre.

Jobb fick hon ändå, flera stycken. Jeanette Lilja är lättrekryterad, som hon säger själv. Men alla anställningar slutade ganska snabbt i sjukskrivning.

Lösningen var att sluta kämpa och i stället känna efter när allt känns bra: då är miljön rätt. Där finns energi för henne.

– Jag började förstå att det handlar om dopamin och signalsubstanser. Min hjärna behöver roliga saker, att jag lär mig nytt.

Hon hittade sin plats när hon började använda sina egna erfarenheter till att hjälpa andra människor som har NPF. Sedan tre år tillbaka coachar hon klienter med adhd och autism att fungera bättre i livet.

Numera styr hon själv över timmarna hon arbetar.

– Jag har paus mellan klienterna och den sista tar jag emot klockan två. Jag finns tillgänglig för min dotter. Sedan händer det att det inte räcker, att jag får lov att omboka klienter. Men det fungerar för mitt barn.

Det egna nervsystemet mår numera också bättre.

– Jag behöver få arbeta när energin finns. På ett kontor är jag slut efter klockan två på eftermiddagarna.

Text: MARIKA SIVERTSSON.

Så många är hemmasittare i Sverige

Underrapportering. Det statistiska underlaget för hemmasittande barn är osäkert.

Skolorna rapporterar själva in frånvaro och redan där finns en underrapportering, enligt forskaren Sara Linderdahl vid Uppsala universitet.

* 19 000 hemmasittare är den siffra som oftast används. Den kommer från föräldranätverket Rätten till utbildning som 2025 samlade in uppgifter om runt 400 000 elever.

Av dem hade 19 000 en frånvaro på 50 procent eller mer.

* 25 procent av landets 100 000 skolbarn med NPF kan antas vara helt eller delvis frånvarande från skolan.

Uppskattningen bygger på en undersökning gjord av Riksförbundet Attention år 2025 (med svar från 2 700 föräldrar).

* 75 procent av de hemmasittande skolbarnen kan ha NPF, enligt en återkommande uppgift. Den kommer från ett tio år gammalt projekt som Kind (Center of Neurodevelopmental Disorders) vid Karolinska institutet hade i Salems kommun för att få elever tillbaka till skolan.