Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Var tredje chef får inte utvecklingssamtal

Utvecklingssamtal kan ha avgörande betydelse för den som är chef. Trots det blir var tredje utan. Att strunta i samtalen är ett brott mot flera av Unionens kollektivavtal – och kan leda till skadestånd.
David Österberg, Ola Rennstam Publicerad
21 procent fick inte konstruktiv feedback av sin chef under sitt senaste utvecklingssamtal, visar en Novusundersökning som Chef & Karriär har beställt.

Alla chefer borde ha regelbundna utvecklingssamtal med sin chef. Samtalen är ett av de viktigaste instrumenten en arbetsplats har – och därför behöver de tas på allvar. Det anser i alla fall Kerstin Ljungström, organisationskonsult som också skrivit en bok om samtal.

– Det är en chans att förmedla förväntningar och företagets mål. Men också om att få veta mer om medarbetarnas behov, utveckling och motivation. Hur uppfattar de sin arbetssituation? Hur ser de på framtiden för företaget? Det är också ett tillfälle att få veta mer om medarbetarnas livssituation och om det är något man behöver ta hänsyn till i förhållande till vilka krav man kan ställa, säger hon.

"Dessa företag gör misstag"

Men trots vikten av bra utvecklingssamtal är det långt ifrån alla chefer som får några. Enligt en Novusundersökning som Chef & Karriär har beställt har tre chefer av tio inte haft utvecklingssamtal med sin chef det senaste året.

Den uppgiften bekymrar Sara Hedman Hallonstén, avtalsspecialist på Unionen.

– Det ligger både i individens och företagets intresse att hålla samtal om medarbetarnas utveckling i bolaget, och det gäller i synnerhet cheferna som ska föregå med gott exempel. Dessa företag gör ett misstag som inte tar chansen att nå sina chefer, säger hon.

Kerstin Ljungström håller med.

– Många har bilden av att chefer ska vara självförsörjande, men de är också människor. De behöver också höra om deras tolkning av vad de gör och vart verksamheten är på väg stämmer. Om ledningen inser att den har mycket att hämta genom att få veta vad mellancheferna har sett och upplevt tror jag att det skulle se annorlunda ut.

"Det känns ruttet"

En som vet hur det är att gå miste om utvecklingssamtal är Hans. Han har jobbat tre år som mellanchef på ett startupbolag i Sydsverige. Till skillnad från tidigare arbetsplatser har han inte fått något utvecklingssamtal under sin tid i företaget.

– Ledningen tycker inte att det är viktigt. Jag har frågat varför men det har inte landat väl – det har slagit tillbaka i form av repressalier, man börjar leta fel, vilket är en ganska barnslig reaktion, säger han.

Att få ett årligt medarbetarsamtal skulle betyda mycket för Hans i rollen som chef.

– Nu får man inte en gemensam diskussion om hur det har det gått, vad som är viktigt, vad ska jag prioritera bort och hur vi ska vi jobba framöver. Det känns ruttet, för jag är inte bara en utförare utan har något att tillföra.

Han beskriver bolagets attityd till medarbetarna som omodern. Det är lågt i tak och ledningen vet alltid bäst.

– De tycker att man ska vara tacksam för att få jobba här och ser inte personalen som viktig resurs. Det är en farlig utveckling när cheferna inte får utvecklingssamtal, vi är ju den förlängda armen ut i organisationen.

Brott mot kollektivavtalen

Att inte se till att chefer får utvecklingssamtal riskerar att påverka både företaget och de anställda negativt. Men det är dessutom ett brott mot flera av Unionens kollektivavtal, enligt Sara Hedman Hallonstén.

– Att inte följa skrivningarna i kollektivavtalet är ett brott som Unionen kan driva för att få skadestånd. Risken med en utveckling där kollektivavtalen inte följs är i långa loppet är att hela avtalsmodellen kan sluta fungera, säger hon.

Den som blir snuvad på sitt utvecklingssamtal får, enligt Sara Hedman Hallonstén, sämre koll på vilka grunder ens lön sätts och vilka mål man har i sitt arbete.

– På ett utvecklingssamtal av bra kvalitet ska man få en uppfattning om hur man kan höja sin lön. Det är då man stämmer av att man jobbar på rätt sätt, driver frågorna i linje med företagets målbild och vad arbetsgivaren förväntar sig av dig som anställd.

Av dem som får utvecklingssamtal är de flesta – 65 procent – nöjda med samtalet, enligt vår undersökning. Men relativt många, 26 procent, svarar ”varken eller” på frågan och fyra av tio skulle inte sakna att inte ha samtal.

Andreas Högström har arbetat i butiksbranschen i 20 år, flera av dem som chef. Han anser att de högre cheferna alltför sällan tar samtalen på allvar.

– Min erfarenhet är att chefer inte har tillräcklig tid att lägga på dem, att de ofta är dåligt förberedda och att samtalen saknar konkret information eller feedback. Dessutom saknas återkopplingen efter samtalet vid behov. Om man tar upp saker som inte fungerar på arbetsplatsen vill man ha någon slags återkoppling, men oftast händer ingenting, säger han.

Som chef har han inte heller fått utbildning i hur han ska hålla samtal – utan har fått söka den kunskapen själv. Nu, efter flera års erfarenhet och samtal med medarbetare, har han fått till samtal som fungerar och ger resultat.

Sätt gräns på två timmar

Även Kerstin Ljungström betonar vikten av verkligen lägga tid och energi på utvecklingssamtalen. Varje samtal bör ta ungefär två timmar och det måste också finnas tid till förberedelse och analys.

– Jag tycker att man ska sätta en gräns på två timmar. Om man inte är färdig då får man ha ytterligare ett samtal. Längre än så orkar man inte hålla fokus. Har man kortare samtal än så finns risken att man inte kommer ner på djupet. Då smiter man kanske undan det som är känsligt eller de utmaningar som man behöver hantera.

Vad ska samtalet innehålla?

– Det finns tre frågor som är bra att utgå från: ”Vad får du av mig och ditt jobb som du behöver?” ”Vad får du av mig och ditt jobb som du inte behöver?” och ”Vad behöver du av mig och ditt jobb som du inte får?”. Utifrån dem kan man prata om allt från arbetssituation till relationer. Men viktigast är att chefen är nyfiken. Ett utvecklingssamtal ska inte vara något man bara betar av utan ett roligt samtal att se fram emot.

Läs mer: 11 tips till dig som är ny som chef

En av fem fick inte konstruktiv feedback

Har du haft utvecklingssamtal med din chef det senaste året?

Ja: 70 %

Nej: 30 %
 

Hur nöjd var du med ditt utvecklingssamtal?

Nöjd: 65 %

Missnöjd: 9 %

Varken eller: 26 %

 

63 % anser att utvecklingssamtalen är viktiga för den yrkesmässiga utvecklingen

 

61 % skulle sakna att inte ha utvecklingssamtal

 

21 % fick inte konstruktiv feedback av sin chef under utvecklingssamtalet

 

Har du själv hållit utvecklingssamtal för din personal det senaste året?

Ja: 79 %

Nej: 21 %

Cirka 650 chefsmedlemmar i Unionen besvarade vår enkät, som utfördes av Novus.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Läkare utan gränser: Vi har ansvar för kollegorna i Gaza

Två år av hat och hot och hemska vittnesmål. Anställda på Läkare utan gränser i Sverige har aldrig tidigare haft det så tufft som under katastrofen i Gaza. Samtidigt dör deras kollegor i Gaza.
Johanna Rovira Publicerad 4 november 2025, kl 06:01
Tre medarbetare på Läkare utan gränser
Jonathan Bryskhe, Mia Hejdenberg och Linnea Carlsson Pettersson på Läkare utan gränser Sverige vittnar om två supertuffa år på grund av katastrofen i Gaza. Foto: Anders G Warne

En morgon i början av oktober stod ett gäng anställda vid Läkare utan gränser och väntade på bussen i en zon i Gaza som av Israel pekats ut som säker. Samtliga bar västar som visade att de var humanitär medicinsk personal. Trots det blev de beskjutna av israeliska styrkor. En dog omedelbart, en annan några dagar senare. Flera andra skadades allvarligt. 

– Det var vår fjortonde och vår femtonde kollega som fått sätta livet till i Gaza, säger Linnea Carlsson Pettersson, sociala mediespecialist på Läkare utan gränser Stockholm, men också huvudskyddsombud. 

– De var på väg till jobbet för att rädda liv och blev av med sina egna. 

Ett annat gäng anställda har samlats i en betydligt tryggare del av världen, konferensrummet Islamabad på Läkare utan gränsers kontor i Liljeholmen. De är här för att summera de senaste två åren och berätta om sin arbetsmiljö. 

Förutom Linnea Carlsson Pettersson, som också är huvudskyddsombud är där klubbordföranden Mia Hejdenberg, medicinsk humanitär rådgivare och Jonathan Bryskhe, enhetschef på kommunikationsavdelningen. 

– Vi är vana att jobba med kriser, men Gaza har tagit saker till en annan nivå. Dels handlar det om intensiteten - det har pågått längre än någon annan katastrof. Men också den starka polariseringen i Palestinafrågan som saknar motstycke, säger Mia Hejdenberg.

Grova påhopp i Gaza-inlägg

Att sprida vittnesmål om det teamen på plats upplever hör till organisationens viktigaste arbetsuppgifter. Flertalet av Gaza-inläggen på sociala medier får hundratals kommentarer, majoriteten kritiska. Ofta grova påhopp. Inte sällan rasistiska. 

– Från dag ett har vi fått kritik från folk som anser vi är vidriga för att vi ger sjukvård till människor som inte har någonstans att ta vägen, säger Jonathan Bryskhe.   

– Vi tycker ju att alla i hela världen borde stötta oss, men man får tycka olika. Men när man börjar kränka folk, där går gränsen, säger Mia Hejdenberg. 

Hon har fått sin beskärda del kränkningar och hat. Eftersom journalister inte släpps in i Gaza har Läkare utan gränser hamnat i fokus. Mia Hejdenberg har i sin roll figurerat mycket på tv och reaktionerna efteråt låter inte vänta på sig. 

– Det har varit alltifrån beröm till ord som jag helst inte vill uttala. Mig veterligen har vi aldrig tagit emot direkta hot, säger Mia Hejdenberg, men citerar i nästa andetag ett meddelande hon fått som utförligt beskriver vad avsändaren anser om henne och ska göra med henne när han väl hittar henne.

Är inte det ett hot? 

– Jo, kanske, men det har kommit på mina privata kanaler, säger Mia Hejdenberg, till synes obekymrad.   

– Vi som jobbar här har blivit lite avtrubbade. Vi nås av så ofattbara vittnesmål att man knappt kan tro dem, säger Jonathan Bryskhe och Linnea Carlsson Pettersson håller med: 

– Jag kan faktiskt bli rädd för mig själv. Det som påverkade mig starkt i början har nästan blivit vardag. Det är en skrämmande insikt.  

Kollegor i Gaza dödas

Fast det är inte de horribla vittnesmålen eller den obevekliga kritiken som utgör den största påfrestningen för teamet, utan det faktum att deras kollegor på plats i Gaza lider och dödas. Den vetskapen finns det ingen chans att vifta bort. 

– Vi har ansvar för våra kollegor i Gaza, det är en otrolig psykisk press att veta hur de har det, säger Jonathan Bryskhe. 

– De kan inte ta sig därifrån. Vi har kollegor som ägnar dygnets lediga timmar med att jaga mat till sina barn.  Ett par kollegor har dött i samband med matleverenser, säger Mia Hejdenberg. 

Teamet i Gaza ständigt i centrum

Kollegorna i Gaza är ständigt i centrum för Läkare utan gränser Stockholm. Men det är kollegorna i teamet och lagandan som fått trion att inte gå sönder under de senaste två åren. 

– Hade jag varit ensam hade jag kraschat på en gång.  Men vi har ett starkt team, vi stöttar varandra till 100 procent, säger Jonathan Bryskhe. 

– Vi har en tillåtande miljö. Vi kan säga ”Jag orkar inte mer, jag måste ta ett steg tillbaka”. Alla respekterar det, säger Mia Hejdenberg. 

Det finns också tydliga regler och strikta gränser för hur mycket man får jobba och man har ändrat rutinerna för hur inläggen på sociala medier modereras. 

Personalen har fått psykosocialt stöd tidigare och nu sneglar man på brandkåren för att se om deras modell med kamratstöd för att bearbeta trauman kan vara något att ta efter. Allt kan bli bättre. Det finns flera förslag på önskelistan. 

”Önskar att Meta tog ansvar”

– Jag önskar att Meta tog ansvar. Jag är innerligt trött på att arbeta med en plattform som väljer att tillåta desinformation och påhopp bortom vad man skulle acceptera i ett offentligt samtal. Det driver på en utveckling i samhället som är otroligt farlig, säger Jonathan Bryskhe. 

– Min önskan är mer tid. Vi får otroligt många vittnesmål och vårt jobb är att få ut även rösterna från andra platser än Gaza. Vi arbetar trots allt i 74 andra länder, säger Linnea Carlsson Petterson. 

Fred står så klart också på önskelistan och knappt en vecka efter intervjun ser det ut som att det kanske, kanske finns en liten chans till det. 

– Vapenvilan ger naturligtvis andrum för människor som levt i ständig rädsla – men efter två år av krig är behoven i Gaza enorma, och vi måste snabbt få in mer humanitär hjälp för att lindra det värsta, säger Mia Hejdenberg. 

Vad är läkare utan gränser?

  • Médecins Sans Frontières, MSF grundades i Frankrike av en grupp journalister och läkare. MSF arbetar för närvarande i 75 länder.
     
  • Läkare utan gränser i Sverige jobbar med insamling, rekrytering,  kommunikation och visst stöd till den operativa verksamheten.
     
  • I Stockholm finns runt 100 anställda, varav 60 är medlemmar i Unionen. 
     
  • 1100 kollegor finns på plats i Gaza. Under de senaste två åren har de tagit emot över en miljon patientbesök.