Hoppa till huvudinnehåll
Diskriminering

Tog inte i hand – förlorade vikariat

Antingen skakar du hand med alla eller så kan du inte arbeta här. Det beskedet fick en muslimsk lärarvikare av rektorn på en friskola. Nu har Unionen stämt företaget i Arbetsdomstolen och kräver 120 000 kronor i skadestånd för diskriminering.
Ola Rennstam Publicerad
Kvinna håller händerna för bröstet i en hälsning.
Lärarvikarien lade handen på hjärtat och bugade sig lätt i stället för att ta i hand. (Kvinnan på bilden har inget med ärendet att göra). Foto: Colourbox

Kvinnan, som är troende muslim, arbetade åt ett företag som hyr ut lärarvikarier. I augusti förra året började hon vikariera på en friskola i Helsingborg. Under arbetsdagen mötte hon en manlig skolvärd. När mannen sträckte ut handen besvarade hon hälsningen genom att placera ena handen på hjärtat och utföra en lätt bugning.

Senare på dagen blev kvinnan uppkallad till rektorns kontor som ville veta varför hon inte skakat hand med skolvärden. Kvinnan förklarade att det hade att göra med hennes religiösa övertygelse. Enligt Unionenmedlemmen gav rektorn henne ett ultimatum: Antingen börjar du skaka hand med alla eller så kan du inte vikariera på skolan vid fler tillfällen.

Kvinnan känner sig kränkt av rektorns agerande. Unionen har nu stämt friskolan i Arbetsdomstolen för diskriminering och kräver 120 000 kronor i skadestånd. Enligt förbundets stämningsansökan har kvinnan blivit diskriminerad på grund av sin religiösa tro, ett missgynnande som lett till att medlemmen inte kunnat utföra inplanerade vikarieinhopp. Skolan utredde heller aldrig vilken påverkan kvinnans inställning till att skaka hand skulle kunnat få på utförandet av arbetsuppgifterna som lärarvikarie.

De senaste åren har det förekommit flera uppmärksammade fall där personer med muslimsk tro inte tagit i hand. Hur utfallet i rätten blir den här gången vill David Hellman, förbundsjurist på Unionen och den som har hand om ärendet, inte spekulera i.

– Det har varit från fall till fall hur man bedömt det tidigare, säger han.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Diskriminering

Chefer och ålderism: ”Som tur är har min fru bra lön”

Även chefer drabbas av ålderism. Erik, som varit chef i 25 år, är en av dem. För 5 år sedan blev han uppsagd. Nu får han inga jobb. Inte ens mindre kvalificerade.
Publicerad 2 april 2025, kl 06:00
Chefer drabbas också av ålderism. En av dem är Erik, som vill vara anonym eftersom att han skäms inför familj, vänner och före detta kollegor.
Chefer drabbas också av ålderism. En av dem är Erik, som vill vara anonym eftersom att han skäms inför familj, vänner och före detta kollegor. Foto: Anders G Warne.

Erik är 59 år, har fru och tre barn och bor i Stockholms innerstad. För fem år sedan blev han arbetslös då bolaget han arbetade på blev uppköpt av ett utländskt bolag som valde att tillsätta sina egna chefer. Sedan dess har han sökt ett hundratal tjänster, men utan resultat. Han har ett imponerande cv med olika chefsbefattningar inom it, ekonomi och sälj, men det har inte hjälpt.

– Det som är jobbigast är att jag vet att det finns jobb i min bransch, men jag lyckas inte få dem, säger han.

Erik har haft chefspositioner de senaste 25 åren. Det var också sådana tjänster han sökte från början.

– Med facit i hand skulle jag agerat annorlunda precis när jag blev av med jobbet. Jag hade kunnat söka ännu mer aktivt, men då hade jag ett bra avgångsvederlag och en inkomstförsäkring. Jag hade jobbat hårt under många år och tyckte det var skönt att få fokusera på familjen ett tag. Smällen kom först när pengarna började sina.

– Som tur är har min fru bra lön, men det är klart att det inte känns bra att leva på henne.

Sällan svar på jobbansökan

Riktigt illa blev det i samband med covid då Erik knappt blev kallad på några intervjuer utan mest fick generella svar där man tackade för ansökan, men att de valt att gå vidare med andra kandidater. Och oftast fick han inget svar alls.

Eriks psykiska mående blev allt sämre. Han berättar att hans självkänsla sjönk i takt med varje uteblivet svar eller ”tack-för-ansökan-men-nej-tack”. Efter påtryckningar från familjen beslöt han sig till slut för att ta psykologhjälp.

– Men tyvärr gav det inte mycket. Jag fick ju bara höra saker som jag redan visste. Det som hjälpte mig en aning var medicinering. Men jag mådde fortfarande väldigt dåligt och insåg till slut att jag inte längre skulle klara en krävande chefsroll.

Får inte ens enklare jobb

Han beslöt sig då att söka mindre kvalificerade arbeten i hopp om att det skulle ge resultat. Han sökte administrativa tjänster, enklare ekonomjobb och även ett kundtjänstjobb.

– Men inte heller där fick jag några svar. Och de få som kallade mig på intervju frågade inte ens varför jag sökte så underkvalificerade tjänster. De konstaterade bara att jag med min kompetens säkert skulle tröttna på jobbet snart.

Medelålders man står med ryggen mot kameran.
Medicinering har hjälpt Erik att må aningen bättre, men psykologstöd gav ingen effekt. Foto: Anders G. Warne

Erik tycker att det är obegripligt hur arbetsgivare kan behandla arbetssökande på det viset, men han tror att det har med hans ålder att göra.

Han vill inte framträda med sitt riktiga namn och bild i tidningen. Han skäms inför sina före detta kollegor, vänner och familj. Isoleringen har blivit ett faktum.

– När jag stöter på en gammal kollega eller bekant på stan gör jag allt för att undvika att prata jobb. De vet ju inte att jag är arbetslös.

 
Chefer inte förskonade från ålderism

Men värst tycker han det känns inför familjen.
– Jag vill ju vara en förebild för mina barn, vill kunna visa dem att studier och hårt arbete lönar sig, men det är svårt när man mår så dåligt som jag gör just nu.

Hur framtiden kommer att te sig vet han inte.
– Jag har inget annat val än att ta dagen som den kommer. Jag söker jobb och hoppas få en arbetsplats att gå till innan jag behöver gå i pension. Det är bra att ålderismen uppmärksammas alltmer och att folk förstår att även vi chefer inte är förskonade. 

Text: Katarina Markiewicz