Vem är den här människan i spegeln som inte kan formulera ord, glömmer viktiga saker och inte kan koncentrera sig?

Vid långvarig stress reagerar både kroppen och knoppen – vi blir trötta trots att vi sovit, får humörsvängningar och har svårt att hålla en röd tråd. Symptom som är helt logiska, men också väldigt skrämmande.

– Det är naturligt att bli rädd om du hamnar i en situation du aldrig befunnit dig och dina vanliga resurser inte fungerar. Men det är också viktigt att inte låta känslorna ta över, för då startar en snöbollseffekt av tankar som leder ned i en negativ spiral, säger Giorgio Grossi, psykoterapeut vid Stressmottagningen och docent i medicinsk psykologi vid Karolinska institutet.

På mottagningen i Stockholm möter Giorgio Grossi människor som är sjukskrivna på grund av långvarig stress. Ibland är den orsakad av jobbet, ibland av hemsituationen och inte sällan en kombination av de två.

En person med en stöttande partner, förstående arbetsgivare och mildare ångestproblematik kan vara på banan ganska snabbt. Men för den som saknar en plats för återhämtning, har otydliga arbetsuppgifter och en oförstående chef kan stressen bli kronisk och vägen tillbaka lång och full av hinder.

För Anna Hildestam Jonsson sade kroppen ifrån efter en rad omständigheter som sammanträffade – en hektisk tid på jobbet med ett otryggt ledarskap, en nära anhörig som dog och födseln av sitt andra barn. Saker som var för sig var omvälvande, men tillsammans blev överväldigande.

– Jag golvades av hur kroppen reagerade. Jag orkade inte promenera, fick yrsel, tappade bort saker och hade svårt att reglera mina känslor. Samtidigt fylldes jag av skamkänslor av att inte orka och kände mig misslyckad både som mamma och människa.
 

Sorg och uppgivenhet att inte orka

Sjukskrivningen på grund av stress var ett faktum, trots att hon till en början hade svårt att acceptera läget. Hon var van att prestera och leverera, nu kunde hon inte göra någotdera.

– Till en början var det mycket sorg och uppgivenhet. Jag ville vara glad och orka med livet, men det gick inte, säger hon.

Vägen tillbaka kom i små steg, genom att träffa familj och vänner som fanns där trots att hon inte alltid orkade prata och genom att träffa andra som var i samma situation. De pratade om varför de hamnat där de hamnat och hur vägen dit såg ut.

– Jag fick förståelse för hur mina val och mitt agerande bidragit till utmattningen. Vi pratade om hur kroppen reagerar på stress och vikten av återhämtning. Hur de egenskaper som ofta är en styrka även kan föra oss närmare en utmattningsdiagnos. Att vara en person som vill prestera på topp och nå uppsatta mål är något bra, men beteendet kan bli skadligt om du inte sätter gränser.

Vid tillfrisknandet märkte Anna Hildestam Jonsson också att vägen tillbaka inte var spikrak. En dag av energi kunde följas av en ”aktivitetsbaksmälla” med trötthet. Hon märkte också att omgivningen hade svårt att se hur hon mådde och fick träna på att beskriva det med ord.

– Det är en ensam sjukdom som inte alltid syns. Det är lätt att tro att någon som ler och ser glad ut inte mår dåligt. Men det kan pågå något helt annat på insidan. Jag fick påminna framför allt mig själv, men även andra, om att jag inte var frisk bara för att jag hade en bättre period.

Randiga dagar bra för välmående

För psykoterapeuten Giorgio Grossi handlar mycket i tillfrisknandet av en utmattningsdiagnos om att kartlägga vanor och göra anpassningar. Hur ser livs- och arbetssituationen ut? Finns det möjlighet till återhämtning? Vad skapar stress och vad skapar återhämtning?

– Vi brukar prata om randiga dagar. Det är när aktivitet varvas med vila för att inte belasta kroppen och knoppen för mycket.

Vid insjuknandet kan det kännas långt bort att komma tillbaka till jobbet, men här är långsiktighet nyckeln. Du startar gradvis med anpassade uppgifter, gärna på en plats som är skyddad från intryck, tränar på att ta pauser och gå hem i tid. När du går upp i arbetstid är det bra om inga arbetsuppgifter läggs till i början, för det är en omställning varje gång en förändring sker.

– Omställningen är otroligt tröttande och kan leda till en tillfällig ökning av symptomen igen. Det är viktigt att tänka på att det inte är farligt utan förväntat. Ett sätt att underlätta för kroppen är att dra ner på andra aktiviteter under den här tiden du ökar på arbetstiden, säger han.

Att bakslag kommer att komma är inte en fråga om när, utan i vilken skepnad, menar Giorgio Grossi. Men i motgången finns mycket information att hämta.

– Försök att inte värdera händelsen utan se det som en lärdom. Vad var det som gjorde att du började må dåligt? Och tänk likadant när du mår bra – vad är det som får dig att fungera?

När Anna Hildestam Jonsson skulle ut i arbetslivet efter sin föräldraledighet hade hon omvärderat mycket kring vad hon tyckte var värdefullt i arbetslivet. Rätt kultur och ledarskap blev viktigare än specifika arbetsuppgifter. Redan i rekryteringsprocesser har hon varit tydlig med sina prioriteringar: familjen kommer först, hon jobbar bara sina arbetstider och när hon ser strukturer som inte är hälsosamma så tar hon upp det.

– Jag ser det inte som en svaghet att säga till om det blir för mycket eller att påpeka när något är fel. Jag upplever att arbetsgivare är tacksamma för att jag är transparent med det jag behöver. Men det har krävts övning för att våga vara det, säger hon.

Så när blir man frisk från en utmattningsdiagnos? Enligt Giorgio Grossi är det en knivig fråga. En lindrig krasch kan innebära att symptom försvinner ganska snabbt. Men hälsa ligger också i betraktarens öga.

– En person som känner av symptom vid överbelastning men ser dem som hjälpredor för att inte krascha igen kommer att leva ett gott liv och betrakta sig själv som rimligt frisk. En annan person med samma symtom kanske betraktar dessa som tecken på sjukdom, blir uppskrämd, går in i ältande av skuld och skam och mår därigenom väldigt dåligt.

– Att förlika sig med sakernas tillstånd och finna värden som ger livet mening efter kraschen är ett bra sätt att öka sin livskvalitet, säger han.

Även om Anna Hildestam Jonsson gärna hade fått sina erfarenheter på ett mindre smärtsamt sätt är hon tacksam för de lärdomar de gett. Att hon har blivit bättre på att sätta gränser, säga ifrån, vara tydlig och lyssna på kroppen. Om hon skulle möta sig själv i sin värsta period skulle hon lägga en tröstande hand på sin axel.

– Jag ser tillbaka på den personen med kärlek. Det var en människa som fick utstå mycket under kort tid och som inte hade verktyg att hantera det. Jag skulle säga att det inte är skamfyllt att vara där hon är och att det kommer att bli bättre.