Ständigt stressad och kalenderpressad? Du är inte ensam i så fall. Allt fler av oss brottas med en känsla av tidsbrist. Trots att vi i Sverige egentligen har mer fri tid än någonsin tidigare. Men det finns en lösning på den förbryllande paradoxen.

– Det går att ta makten över din tid genom att öka förståelsen för hur du tänker kring den. Jag vill inspirera människor att reflektera och välja hur de handskas med tiden. För mig är det den mest värdefulla resurs vi har, säger Jonas Hjalmar Blom, psykolog, föreläsare och författare, som skrivit boken ”Du hinner! Ta makten över din tid”.

”Tid är inte pengar – pengar är tid”

Med hjälp av forskning i psykologi, neurovetenskap, ekonomi och antropologi djupdyker han i hur vi uppfattar, använder och värderar vår tid.

Framför allt sticker Jonas Hjalmar Blom hål på den seglivade myten att tid är pengar. Frasen myntades redan 1748, av vetenskapsmannen och filosofen Benjamin Franklin (som för övrigt pryder den amerikanska 100-dollarssedeln), och har sedan dess präglat vår tidsuppfattning. Lite kortfattat betyder talesättet att vi inte ska slösa tiden utan använda den till att tjäna pengar.

Ett synsätt som Jonas Hjalmar Blom går på tvärs emot.

– Tid är inte pengar. Pengar är tid. Genom att arbeta säljer du ju din tid till en arbetsgivare. Pengar är sedan det du får för att kunna göra roliga och värdefulla saker på fritiden. Det utesluter förstås inte att arbetet kan vara något meningsfullt i livet, säger han.

Mindre jobb – mer välbefinnande

Pengar triggar ofta ett begär efter ännu mer pengar. Fokus på tid leder däremot till ett emotionellt värde där vi prioriterar andra saker än status och pengar. Var vi väljer att lägga fokus styr sedan våra tankar, beteenden och känslor kring tid, enligt Jonas Hjalmar Blom.

– Enligt studier skulle de flesta människor nå högre välbefinnande genom att arbeta mindre. Att ha fritid har en avgörande betydelse för att vi ska må bra, konstaterar han.

Men de flesta av oss måste, vare sig vi vill eller inte, ändå ägna en stor del av våra liv till att jobba.

Finns det då något knep för att uppleva att vi har mer tid när mejlboxen svämmar över och att-göra-listan blir allt längre?

– Ja – att välja bort, subtrahera i stället för att addera. Men det är lättare sagt än gjort. Ju större tidsbrist vi upplever, desto mer vill vi lägga till och effektivisera i stället för att prioritera. När vi är stressade gör vi ofta mer i stället för att göra bättre, förklarar han.

Multitasking och ”många bollar i luften”

Att ha koll på tidsfällor är också en nyckel till att ta makten över tiden och undvika stress. Multitasking och ”att ha många bollar i luften” leder inte bara till mindre effektivitet utan inte sällan också till stress och sjukdom.

Det är också en förrädisk fallgrop att tro att en lång arbetstid hänger samman med prestation, förklarar han.

– Forskning visar att ju fler timmar en person arbetar, desto mindre effektiv blir den per timme. Själv kan jag bara arbeta fokuserat i tre timmar, sedan behöver jag en rejäl paus, gärna med något fysiskt, berättar Jonas Hjalmar Blom.

En annan stor tidsfälla är tidsoptimism. Det innebär att vi underskattar hur lång tid saker och ting ska ta, i stort som smått. En förklaring är att om vi planerar för att allt ska gå så smidigt som möjligt så väljer vi ofta den snabbaste vägen.

Tidsoptimism – en osynlig stressfälla

Att vara tidsoptimist är nämligen mindre energikrävande än att vara realist och kalkylera med hinder och ett myller av olika möjligheter. Mot alla odds tror vi att vi ska få mer tid i framtiden. En framtid som troligen inte infinner sig.

– Men tidsoptimism leder till onödig stress och besvikelse när det visar sig att verkligheten inte möter våra förväntningar. Det påverkar vår förmåga att planera effektivt och hantera våra uppgifter. Och det kan sedan resultera i personliga och professionella misslyckanden.

En metod för att få bukt med tidsoptimism är att skapa tre scenarier: ett optimistisk, ett realistiskt och ett pessimistiskt.

– Välj sedan den gyllene medelvägen och ta den realistiska, uppmanar Jonas Hjalmar Blom.

Tänk på döden – och lev mer i nuet

Han tipsar även om tre övergripande och enkla tekniker för att få saker gjorda utan att känna stress: schemalägga, sätta deadliner och bortprioritera (se ruta).

Det kan låta tungt och deppigt, men han menar att det kan vara hjälpsamt att tänka på döden för att få perspektiv på hur vi använder vår tid.

– Döden och vetskapen att vi alla ska dö är den yttersta formen av tidsbrist. Känslan av att något kan försvinna kan hjälpa oss att välja vilket liv vi vill leva och därmed också ta makten över den tid vi har, säger Jonas Hjalmar Blom. 

Text: GERTRUD DAHLBERG

 Det finns en idé om att ökat samarbete mellan arbetsgivarna och andra aktörer underlättar en återgång till arbetslivet för en person som varit sjukskriven för psykisk ohälsa.

Men verkligheten är ofta en annan, framgår av en studie vid Göteborgs universitet.

– Vår analys visar att även om man skulle ha metoder för att få till ett perfekt samarbete så saknar detta betydelse om aktörerna inte har samma målsättning, säger Thomas Hartvigsson, forskare i praktisk filosofi med inriktning mot medicinsk etik och patienträtt.

Han är en av forskarna bakom studien och ger några exempel på målkonflikter.

Arbetsgivare vill få ut så mycket som möjligt av sin personal. Men den ambitionen kan krocka med arbetsmiljöansvaret och uppdraget att försöka få tillbaka personen i arbete.

– Det kan finnas andra potentiella arbetstagare som är mer produktiva och då vill arbetsgivaren kanske hellre anlita någon av dem.

Försäkringskassan har inte koll på jobbet

Försäkringskassan har ett uttalat mål att få tillbaka den sjuke i arbete. Även här finns en inbyggd konflikt.

– Om arbetsplatsen är orsaken till sjukskrivning måste det ske på rätt sätt, annars är det risk att problemen återkommer eller förvärras, säger Thomas Hartvigsson.

Relationen mellan läkare och patient kan också prövas. Vårdgivaren strävar efter att ha en bra relation med patienten, men måste också säga sanningen för att Försäkringskassan ska kunna göra en korrekt bedömning.

– En hel del information som är relevant för bedömning av arbetsförmåga är känslig och kan vara av en sort som arbetstagaren inte vill berätta för sin arbetsgivare.

I andra studier har forskarna mött exempel där arbetsgivare driver på för att få tillbaka den sjukskrivne i arbete, samtidigt som den sjuke själv tycker att det går för snabbt.

– Annan forskning visar att det finns en hel del okunskap om psykisk ohälsa hos de olika aktörerna och dåliga kunskaper om vad de kan förvänta sig av varandra. Det finns arbetsgivare som inte vet vilka anpassningar de kan göra för att underlätta för den som återkommer från sjukskrivning, och det finns de som vill men inte har resurser.

Vilken roll kan facket spela?

– En viktig uppgift för facket är att se till att arbetsgivaren gör det den ska, att bedömningen är rättssäker och balanserad, och att medlemmarna inte far illa.

Försäkringskassan, å sin sida, är beroende av signaler från både arbetsgivare och vården om vilka personer som behöver omfattande stöd för att kunna börja jobba igen.

Men det är inte alltid de signalerna tränger fram.

– Vårt uppdrag är att se till att det påbörjas rehabiliterande åtgärder så snabbt som möjligt. Men det kommer alltid finnas tillfällen där vi inte fångar rätt signaler, säger Michael Boman, områdeschef på Försäkringskassan.

– Man ska också komma ihåg att de flesta som blir sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa kommer tillbaka i arbete utan att det behövs några särskilda aktiviteter från oss.

En omständighet som kan komplicera tillbakagången är att läkarintyget i inledningen av sjukskrivningen är fokuserat på att beskriva personens oförmåga att arbeta.

– Vi har dubbla uppdrag. Vi ska bedöma om personen har rätt till den sjukpenning den gör anspråk på. Men när vi ser att personen har nedsatt arbetsförmåga och skulle behöva rehabilitering för att komma tillbaka behöver vi växla fokus till vad personens möjliga förmåga är.

Försäkringskassan är beroende av den plan för återgång till jobbet som arbetsgivaren är skyldig att göra, men också av signaler från hälso- och sjukvården om att det finns behov av rehabiliterande insatser.

– Vårt perspektiv är att identifiera under vilka förutsättningar en person kan arbeta och lägga upp en planering tillsammans med insatsansvariga aktörer.

Hur kan en gemensam målsättning se ut?

– Den kan vara ett precisera i vilken omfattning vi tror att personen kan komma tillbaka i jobb. Kan det ske på hel- eller halvtid? Vad krävs det för anpassning eller rehabiliterande åtgärder – eller finns det ett annat jobb hos arbetsgivaren som personen kan klara av.

Lagen om koordineringsinsatser för sjukskrivna patienter infördes 2020. Den innebär att regionerna ska erbjuda koordineringsinsatser för att främja återgången till arbetslivet. En följd av lagen är att vården har anställt rehabkoordinatorer.

– De håller ihop insatserna på den vårdenhet där den sjukskrivne finns, men skickar också signaler till oss om när det är dags att samordna rehabiliterande åtgärder.

Samtidigt konstaterar Michael Boman att företagshälsovården och de rehabkoordinatorer som är knutna till den är en viktig resurs när det behöver vidtas åtgärder på arbetsplatsen.

– När de olika aktörerna diskuterar vad som behöver hända på arbetsplatsen kopplat till anpassning och rehabilitering är företagshälsovården arbetsgivarens viktigaste stöd, säger han.

Branschorganisationen Sveriges Företagshälsors vd Peter Munck af Rosenschöld är inte sen att hålla med:

– Vi tar reda på om det är något i arbetsmiljön som behöver fixas så att problemet inte uppstår igen. Det gör inte primärvården.

Han anser att det borde läggas mer vikt vid att det är just från sitt arbete man blir sjukskriven.

– Det betyder att arbetsplatsen är en oerhört viktig komponent när man ska gå tillbaka till jobbet. När man bedömer individens arbetsförmåga ska man titta på tre saker: motivationen, arbetsmiljön och individens funktionsförmåga.

Därför vänder han sig emot att se på sjukskrivning och rehabilitering ur en rent medicinsk synvinkel.

– Man bör fundera över om inte bedömningen av arbetsförmåga vid framför allt psykiska diagnoser ska flyttas från primärvården till företagshälsovården.

För att fylla i glappet mellan aktörerna pekar Peter Munck af Rosenschöld på två nödvändiga insatser: Klara ut vem som gör vad och se till att den enskilde får rätt stöd.

Vad kan ett gemensamt mål vara?

– De måste vara att så snart som möjligt få en sjukskriven person tillbaka i arbete — för arbete är bra, säger Peter Munck af Rosenschöld.