I den första av bokens två essäer skildrar Göran Ramberg Edvard IIs regering 1307 - 1327, en av de mera odugliga monarker som suttit på Englands tron. Han var svag, utan ambitioner och hans homosexualitet förstärkte oppositionen mot honom. Edward II utvecklade ett gunstligsvälde och lät sina favoriter utöva den kungliga makten. Det var hans kraftfulla drottning Isabella av Frankrike som till slut avsatte honom.
Den andra essän handlar om Rosornas krig, en serie inbördeskrig 1455 - 1485. Namnet kommer sig av att de rivaliserande familjerna hade rosor av olika färger i sin vapensköldar, röd för Lancaster och vit för York. Vad striden handlade om var att olika grenar av kungafamiljen, ätten Plantagenet, kämpade om vilken gren som skulle anses mest legitim att sitta på Englands tron. I det virrvarr av allianser och inbördes strider som följde segrade Henrik Tudor, med släktskap med huset Lancaster. Han gifte sig med Elisabet av York och förenade därmed de båda rivaliserande grenarna av kungafamiljen och grundade dynastin Tudor med en rödvit ros i vapnet. Han blev kung under namnet Henrik VII och bevisar egentligen åter att den legitimitet som blodet skapar bara gäller i viss mån. Avgörande är vad man åstadkommer på slagfältet.
Det är mycket spännande och färgrika skeden som Ramberg valt att skildra. Han är inte bedrivit någon egen forskning, utan sammanfattar vad historikerna har kommit fram till. Tyvärr blir resultatet pladdrigt och okoncentrerat. Till detta kommer att författaren då och då tar till orda med ofta illa funna paralleller till den svenska historien eller reflektioner över egna erfarenheter. Det blir lite som när man sitter på teatern och pjäsens författare helt plötsligt träder fram på scenen och berättar vad han eller hon tänkte på när vederbörande skrev just det här stycket i pjäsen. Till nästa bok krävs en förlagsredaktör med hårda nypor som kan få fason på texten.
Ett eget litet avsnitt i boken har ägnats åt Debrett, den engelska adelskalendern. För oss alla som blivit förbryllade över titulaturen i Downton Abbey lättar Ramberg på en hel del slöjor.
