Premiärminister Berlusconi är ingen pajas. Han är stenrik, styr ett affärs- och medieimperium och sitter på den politiska makten.
Och killen är helt klart uppskattad av massor av italienare. Det kan ju förefalla ganska obegripligt att, som filmaren Erik Gandini berättade i Svenska Dagbladet, hundratusentals romare demonstrerade till stöd för Berlusconi efter att han blivit avlyssnad i en polisutredning. "Ut över Piazza San Giovanni ropade Berlusconi: Vi är här för att försvara friheten, försvara vår rösträtt, försvara vår rätt att prata utan att bli avlyssnade!", skriver Gandini.
De här Berlusconifansen träffade inte jag på när jag var i Rom nyligen. Tvärtom. Ingen av dem jag pratade med hade något gott att säga om Il presidente som han föredrar att kalla sig. En "catastrofe", sa en man. Il piccolo Mussolino, sa en annan.
Det finns säkert goda anledningar att tycka illa om Berlusconi och hans sätt att härska. Men det finns också en lockelse i arrogansen, i själva pajaseriet. Berlusconi tillåter sig, och kan uppenbarligen tillåta sig, att säga saker som för de flesta andra hade lett raka vägen till undergången.
Han är plump, han är självgod, han är rasistisk, han är sexistisk, han är hjärtlös, han är smaklös, ja han är definitivt egenartad. Ibland är han till och med kul.
På wikiquote hittar man bland annat följande godbitar:
"By definition, as a Prime Minister I cannot be a liar."
"I know in Italy there is a producer, producing a film on Nazi concentraction camps. I will suggest you for the role of kapo. You would be perfect for that role (sagt till en tysk EU-parlamentariker)
"We must fight against tax evasion but also defend the rights of tax evaders, or companies that make mistakes."
Några andra exempel hittar man på SVT:s sajt:
"Vi skulle behöva lika många poliser som vackra flickor i Italien, och det tror jag aldrig att vi uppnår" (om problemen med att stoppa våldtäkter)
"Parma är synonymt med god matlagning. Finländare vet inte ens vad prosciutto är" (om förslaget att inrätta en EU-myndighet för matstandard i Finland i stället för i Parma)
Det här går hem hos vissa. I Italien vill säga. I Sverige hade uttalanden av det här slaget varit politiskt självmord.
Fast ibland skulle nog jag kunnat önska lite mer frispråkighet också hos svenska politiker. Inte så att jag menar att Fredrik Reinfeldt borde försvara skattesmiteri eller ursäkta våldtäkter. Nej, men kanske kunde han tala ur skägget. Samma råd som Il presidente gav fattiga arbetare i Italien skulle Reinfeldt kunna ge sjukskrivna och arbetslösa i Sverige: "gör som jag och tjäna mer pengar".
Bara en aning mer ärlighet och spontanitet med andra ord.
