Minns ni för en tio, tjugo år sedan när hetsen mot lapplisor och p-nissar var som mest utbredd? Lapplisorna sågs som ett verktyg för förbudsstaten. Skulle man inte ens få ställa sin bil där man ville? I vissa kretsar, läs aggressiva bilburna män, sågs lapplisor som fritt villebråd.
A-kassehandläggarna kan inte ha det mycket lättare. De berättar nog inte gärna vad de jobbar med när de går på fest och träffar nya människor.
Sällan läser man något positivt om deras arbete. När jag slår i Kollegas arkiv hittar jag två typer av artiklar: dels de som handlar om yttre faktorer som avgifter och ersättningsnivåer, dels de om människor som råkat illa ut i kontakten med kassan.
A-kassan framstår som rena värstingen. Den struntar i att lämna besked, bråkar om blanketter och bestämmer sig ibland för att inte betala ut något alls. "Väldigt kränkande", "ingen medmänsklighet", "skandalöst", är några omdömen från människor som anser sig blivit illa behandlade.
Det är fullt begripligt att folk upprörs. De har blivit av med sina jobb och sin trygghet. De har betalat till en försäkring, ofta i massor med år, som de nu vill dra nytta av. Men vad händer? I stället för pengar får de höra att det saknas uppgifter och att ansökan måste kompletteras. Och när de ringer kassan möts de av beskedet att deras handläggare är upptagen.
Det är klart att de blir förbannade. Det är till och med en sund reaktion. Men det är knappast a-kassans anställda som ska ta stöten. Högst sannolikt gör de sina jobb efter bästa förmåga.
Snarare är det ett systemfel.
Det tar fyra veckor innan den som blivit arbetslös får sina pengar, vilket inte är mycket att säga om. Men alltför ofta tar det längre tid. Den rapport som Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen publicerade nyligen visar att medianväntetiden är 52 dagar. Och då pratar vi om alla landets a-kassor. Det finns alltså kassor med betydligt längre väntetider.
Det är inte rimligt. Är det några som inte ska råka ut för taskig behandling är det de som redan har det svårt.
A-kassorna ska ha resurser att ta hand om sina medlemmar. Blanketter ska vara så pass enkla att vem som helst ska kunna fylla i dem utan att göra fel. Risken att någon av misstag lämnar ofullständiga uppgifter ska vara minimal.