Vad var det som drev Anders Eklund att döda ett barn? Hur kan vi förklara händelser som andra världskriget och förintelsen? Finns det genuint onda människor?
Etik- och teologidoktorn Ann Heberlein undersöker och ifrågasätter våra föreställningar om ondska i sin nya bok " En liten bok om ondska". Men hon ger också en del av svaren. Och de börjar med dig och mig. Vi, som är åskådare. Vi som står vid sidan av och väljer att se bort. För att det är enklast så.
- För att ondska ska kunna existera krävs alltid en passiv skara som tillåter att det händer. Som väljer att inte höra och inte se för att man tycker att man inte har med det att göra, säger Ann Heberlein.
I början av 2000-talet, och i samband med terrorattacken den 11 september hände något med den allmänna debatten kring ondska. Innan bombningen av World Trade Center ansågs det gammalmodigt och föga konstruktivt att tala om gott och ont. Man förklarade tragiska händelser och handlingar utifrån samhälleliga perspektiv: dålig barndom, fel umgängeskrets och ekonomisk misär. Efter bombningarna hördes andra tongångar. Attacken definierades utan omsvep som ond och terroristerna betraktades som ondskan inkarnerad. När Englamordet rullades upp återanvändes begreppet i Sverige och då historien om Joseph Fritzl uppdagades kunde medierna inte göra annat än deklarera att man uppenbarligen hade att göra med ett monster.
- När man talar om människor som onda avhumaniserar man dem för att skapa distans. De beskrivs som robotar, maskiner och monster. För tänk vad skrämmande det skulle vara om det visade sig att de är precis som du och jag, säger Ann Heberlein.
Men skiljer sig verkligen Joseph Fritzl och Anders Eklund från dig och mig? För drygt 40 år sedan utfördes ett experiment kallat "Stanford fängelseexperimentet". Forskaren Philip Zimbardo ville undersöka hur människan agerar i fångenskap och hur sociala roller påverkar vårt beteende. Deltagarna var studenter och de delades in i två grupper: fångvaktare och fångar. Det visade sig snart att deltagarna snabbt anpassade sig till sina givna roller, och experimentet som skulle pågå i två veckor fick avbrytas redan efter sex dagar då de utpekade fångvaktarna uppvisade så sadistiska egenskaper att undersökningen blev en fara för övriga deltagare.
- Liknande tendenser går att finna i andra världskrigets fångläger. Vanliga byråkrater, ingenjörer och lastbilschaufförer förvandlades genom sina roller till mördarmaskiner, med makt över liv och död, säger Ann Heberlein.
I fånglägret fanns också en annan viktig komponent - maskeringen. Det är, enligt Heberlein ingen slump att soldater kläs i samma kläder, har samma frisyr eller tilltalas med ett nummer eller efternamn istället för förnamn. Soldaterna blir en kollektiv massa och som ett kollektiv har man inget annat ansvar än att lyda auktoriteter.
- Vi vill så gärna ingå i ett sällskap, en gemenskap, ett kollektiv. Om vi är nära att uteslutas gör vi nästan vad som helst för att komma in igen.
Ett skrämmande exempel på kollektiv lydnad är massakern i Son My, även kallad My Lai. Under morgonen den 16 mars 1968, gick en pluton på 30 man från tredje amerikanska kompaniet in i byn Son My och dödade allt i sin väg - män, kvinnor, barn och djur. Någon fientlig eldgivning förekom inte, men när en journalist frågade varför man anfallit svarade en soldat: Vi följde en order, och ordern var att döda allt som andades.
I efterhand kom det fram att soldaterna varit rädda. De kom till Vietnam, utan att egentligen veta vad de skulle göra. Allt var nytt, naturen, värmen, människorna. Samtidigt följdes de av ett ständigt ogreppbart hot.
- Rädslan för det okända kan driva oss att göra de mest besynnerliga saker. Och rädslan har utnyttjats i alla tider, från Joseph Goebbels propaganda i nazityskland till dagens Sverigedemokrater.
En rädsla för att stå utanför gemenskapen kan enligt Heberlein, till viss del förklara ondskefulla handlingar. Men hur förklarar man en man som utan grupptryck och risk för utanförskap stänger in sin dotter i källaren och under flera år utsätter henne för våldtäkt och tortyr. Kanske är det så att ondskan i sin renaste form är obegriplig?
- Även om det kanske låter radikalt så skulle jag säga att det finns, och alltid kommer att finnas några få procent onda människor, där man helt enkelt inte kan förklara deras dåd utifrån samhälleliga eller socialpsykologiska aspekter, säger Ann Heberlein.
Men godheten då? Är det inte ett lika stort mysterium som ondskan? Jo svarar Ann, men det får bli nästa bok.
