Hoppa till huvudinnehåll
Karriär

7 sätt att få toppjobbet

Drömmer du om ett chefsjobb med tyngd? Då är det viktigt att vara proaktiv, göra läxan ordentligt och våga visa upp brister. Här är rekryterarnas bästa råd för att lyckas nå hela vägen till toppen.
Publicerad
Tecknad illustration av en person som dricker kaffe, till vänster, och till höger en människa med ett förstoringsglas.
Från medarbetare till ledare. Att bli chef kräver hårt arbete, målmedvetenhet och en gnutta strategi. Här är sju konkreta tips från rekryterare som hjälper dig att nå hela vägen till toppen. Illustration: Mia Nilsson.

1.  ”UPPVAKTA” OCH MINGLA

Se till att äga din karriär. Var proaktiv och lär känna headhunter och potentiella arbetsgivare medan du är stark och fortfarande trivs på ditt jobb. Ha en uppdaterad karriärplan och nätverka regelbundet. Att visa intresse för en annan arbetsgivare är inte att vara illojal. En skicklig headhunter leder 10–20 uppdrag per år och i varje uppdrag söker hen efter en specifik kandidatprofil. Det är därför bra att så tidigt som möjligt börja bygga relationerna, mingla och försöka lära känna alla headhunter som kan tänkas passa.


2. GÖR LÄXAN

First impressions last. Du behöver förbereda dig innan du tar kontakt med en chefsrekryterare. Skapa en karriärplan. 

  • Bestäm dig för vad du vill, när, hur och varför. 
  • Inventera dina mest värdefulla styrkor, erfarenheter och kompetenser. 
  • Fila på din säljpitch: Varför ska arbetsgivaren välja just dig? 
  • Uppdatera och putsa ditt cv och din Linkedinprofil. 
  • Värm upp dina referenter. 
  • Lista intressanta roller och företag.
  • Kartlägg alla relevanta headhunter. 
  • Använd ditt nätverk och be om personliga intron.
  • Kontakta alla och följ upp.

 

3. MEJLA FÖRST

Skicka ett kortfattat mejl. Det ska tydligt förklara vem du är och varför du kontaktar den specifika headhuntern just nu. Inkludera inte cv. Bifoga din Linkedinprofil och föreslå att ses kort över en kaffe för att lära känna varandra.

 

4. TA EN ”FÖRUTSÄTTNINGSLÖS KAFFE” 

Tid är pengar. Om du inte har turen att få ett varmt personligt intro från en gemensam bekant så finns det egentligen bara tre skäl till varför en headhunter skulle gå med på att träffas ”förutsättningslöst”. 

  • Din cv-profil passar ett aktuellt rekryteringsuppdrag (ovanligt).
  • Din cv-profil passar hens rekryteringsnisch (vanligare). 
  • Din cv-profil kan ge headhuntern värdefull marknadsinfo (vanligast). 

Acceptera att headhuntern i mötet främst kanske är intresserad av att skvallra om marknaden för att kartlägga kandidater till sina aktuella uppdrag. Var i så fall generös – det lönar sig i längden. De bästa tänker långsiktigt och ser dig som potentiell källa, kandidat och kund i en och samma person. Glöm inte att följa upp skriftligt i ett mejl och tacka för mötet/kontakten. Sammanfatta kort ditt nuvarande karriärmål.

 

5. KOM IHÅG: HEADHUNTERN HAR ELEFANTMINNE

Stalka inte headhuntern. Kontakta igen bara om det finns ett konkret skäl – exempelvis för att meddela att du har bytt jobb, ändrat målinriktning eller liknande. Kontakta aldrig en headhunter bara för att fråga vad som händer i branschen (som många gör).

 

6. VAR TRANSPARENT

Våga visa brister. När allt är på plats – kompetenser och profilkrav – är det en bra idé att våga vara transparent och blotta riktiga svagheter. ”Jag kan vara lite sen med deadlines, men jag vet det och jobbar på det.” Försök inte låta påskina att du är perfekt. 


7. OM MÖTET INTE BLIR AV

Att misslyckas med att få till ett möte är inte kul. Men det är inte ett nederlag. Och ta det inte personligt – det betyder bara att du inte passar in på headhunterns radar just nu. Fråga om det finns någon annan headhunter som hen rekommenderar.

De flesta headhunter är specialiserade. Att söka sig till ”fel” headhunter är oftast slöseri med tid. Försök reda ut vilken konsult som bäst matchar dig på varje rekryteringsfirma innan du tar en första kontakt. Kontakta också bara en headhunter i taget.

Källa: Boken ”Allt du vill veta om headhunting men aldrig vågat fråga” av Carl Schander och Filip Strömbäck, som driver bolaget Exparang.

 

Text: Katarina Markiewicz

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Karriär

Hemmasittare blev elektroingenjör – Mamman: ”Jag grät av stolthet”

AnnSophie Forsells son var hemmasittare i fyra år och gick ut grundskolan med ett enda betyg. I dag är han utbildad elektroingenjör. Hon vet att det finns hopp om ett arbetsliv - både för dem som halkat efter och föräldrar som behöver avstå jobb.
Lina Björk Publicerad 9 november 2026, kl 06:00
Ann-Sophie Forsell
Ann-Sophie Forsell vet hur det är att ha ett barn som vägrar gå till skolan. Men numera vet hon också att arbetslivet inte är kört för det. Foto: Lina Björk

Hemmasittare – när barnets skolfrånvaro påverkar hela arbetslivet

När ett barn inte längre klarar att gå till skolan förändras ofta också föräldrarnas arbetsliv. Hur kombinerar man jobbet med ett barn som behöver vara hemma? Vilken rätt har man till vab, ledighet eller kortare arbetstid? Och vad händer när förståelsen på jobbet brister?


Du hittar artiklarna här

Sam gick ut nian med ett enda betyg, i engelska. Men för några veckor sedan tog han emot diplom och applåder i en stor aula, efter att ha klarat sin ingenjörsutbildning. Inte en enda omtenta och trebarnsfar under studierna. 

Men för tio år sedan såg det annorlunda ut. Mamma AnnSophie Forsell från Avesta märkte att någonting förändrades i fjärde klass. Sonen var som en tryckkokare, exploderade innanför tröskeln efter skolan. Sedan kom ångesten och den sociala fobin. 

Till slut vägrade han gå dit. 

– Kraven från skolan blev övermäktiga och ju mer han halkade efter desto tuffare blev det. Sedan fick han diagnoserna ADHD och Asperger. 

Samtidigt hade AnnSophie Forsell och hennes man jobb som krävde fysisk närvaro. Turligt nog kunde de dela upp dagarna så att hennes man jobbade dagtid och hon själv gick över till kvällspass. På så sätt fanns någon alltid hemma.

En förstående chef var en viktig pusselbit

Ann-Sophie Forsells chef visade förståelse när hon ansökte om omvårdnadsbidrag (en ekonomisk ersättning till föräldrar som har ett barn med en funktionsnedsättning) och gick ner i arbetstid. 

Men till slut räckte inte det heller. Hon sjukskrevs för utmattningsdepression och fick hjälp av en stressterapeut.

– Jag var hemma drygt ett år. Det var inte jobbet utan livet kring NPF som gjorde mig sjuk. Samtidigt var det skönt att min chef var så förstående, annars hade det varit ytterligare en stressfaktor.

Sam såg ingen framtid

När situationen var som svårast såg Sam ingen framtid och upplevde att vägen framför honom var fylld av hinder. Nästan hela högstadiet och det första året på gymnasiet hade han ofrivillig skolfrånvaro. 

Sedan kom några avgörande vägskäl.

Det första var när en lärare bad Ann-Sophie Forsell att anmäla skolan till utbildningsnämnden eftersom han inte kunde ge Sam det stöd han behövde. Resultatet blev en tillfällig undervisningslösning i en lagerlokal utanför skolområdet.

– Där fick Sam studera i lugn och ro. Först introducerades historia, sedan matematik.

Det andra vägskälet kom när Sam utvecklade ett intresse för reptiler.

– Jag tänkte: Här har vi något att bygga vidare på. Som mest hade vi 22 reptiler hemma eftersom han ville bli reptilskötare. Jag tänkte att detta var en väg ur depressionen och minimera risken för suicid. 

Skansen-Jonas sträckte ut en hjälpande hand

Ann-Sophie Forsell kontaktade Jonas Wahlström på Skansen-Akvariet och frågade om sonen kunde få praktisera där en dag. Svaret blev ja.

Jonas Wahlgren
Jonas Wahlgren Foto: Robert Eklund/TT

– Där kände jag att det kunde gå åt vilket håll som helst. Men det var också där jag insåg att människor faktiskt vill hjälpa till om man bara vågar fråga.

Ytterligare en hjälpande hand kom genom ett sommarjobb. Ann-Sophie Forsell lyckades ordna en praktikplats med lön, men få arbetsgivare var intresserade av att anställa en ung kille som bara hade kapacitet att arbeta två timmar om dagen.

Till slut nappade en chef på ett industriföretag. Han lärde upp Sam och gav honom ansvar.

Jag vill vara den man ringer 
när något inte fungerar.

När handledaren ringde efter ett par veckor höll Ann-Sophie på att sätta kaffet i halsen.

– Jag tänkte: Vad har hänt nu? Men han ville bara berätta att de hade låtit Sam sköta maskinen själv. En maskin värd åtta miljoner kronor. Det fick honom verkligen att växa.

Efter gymnasiet började Sam arbeta på ett lager. Han stod vid ett rullband som ständigt gick sönder. Varje gång det hände fick någon annan kallas in för att reparera det.

En dag kom han hem och sa:

– Jag vill vara den man ringer när något inte fungerar.

De orden blev starten på något nytt. Först Komvux, sedan en ingenjörsutbildning.

Examen som elektroingenjör

I oktober 2026 tog Sam emot sitt examensbevis som elektroingenjör.

– Jag grät av stolthet. För när han tog emot diplomet såg jag inte bara den vuxna Sam utan också den lilla pojken. Han som gick sönder av skolan, då hans behov inte tillgodosågs, han som inte trodde att det fanns en arbetsmarknad där han platsade.

Även Ann-Sophie Forsells liv har förändrats till det bättre. I dag föreläser hon om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, i hopp om att få skolor, kommuner, näringsliv och politiker att samarbeta för att färre barn ska falla mellan stolarna.

– När det var som värst tvivlade jag på att det någonsin skulle bli bättre. Men även små insatser kan få stor betydelse på sikt. Det vill jag skicka med till andra föräldrar som kämpar med att få ihop arbetsliv och en tuff vardag: Det kan verkligen bli bättre.

Fotnot: Sam heter egentligen något annat