Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ingen borde behöva byta namn för att få jobb

Dörren in till arbetsmarknaden står vidöppen för Jan, medan den knappt står på glänt för Abdul. Men ett namnbyte ska inte vara vägen till jobb, skriver Mardin Baban och Nick Doggen.
Publicerad
Att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden är en utmaning för nysvenskar. Meriter och utbildningar värderas inte likvärdigt, man saknar nätverk och regelverket kring uppehållstillstånd är krångligt, skriver Mardin Baban och Nick Doggen. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Efter många år som arbetssökande bestämde Abdul Hamid sig för en drastisk ändring: han bytte namn till Jan Nilsson. Vad hände? Jo, Jan, eller egentligen Abdul, fick fyra anställningserbjudanden direkt. Abduls långt ifrån unika fall visar det skriande behovet av en bättre integration på en arbetsmarknad med arbetskraftsbrist.

Som nysvensk kan etableringen på arbetsmarknaden kännas som en häcklöpning. Hindren som man behöver ta sig förbi är både svåra och många. Nya svenskars yrkeskunskaper och kvalifikationer från hemlandet bedöms inte likvärdigt, vilket försvårar för arbetsgivare att uppskatta vad utländska utbildningsdokument faktiskt motsvarar i Sverige.

Även regelverket och handläggningstiderna för uppehållstillstånd riskerar att krångla till rekryteringen av nya svenskar. Långt ifrån alla arbetsgivare är medvetna om vilka intyg och avtal som krävs av myndigheterna. Förlorarna är de nya svenskar som alldeles för ofta hamnar i en ohållbar sits där en anställning är avgörande för att få eller bibehålla ett uppehållstillstånd.

Nya svenskars yrkeskunskaper bedöms inte likvärdigt

Ett annat hinder är att nya svenskar ofta saknar väletablerade sociala nätverk, speciellt om de vistats i Sverige under relativt kort tid. Det är ingen hemlighet att just kontakter är av stor betydelse för att få ett jobb: enligt Företagarna förmedlas hela 7 av 10 jobb i Sverige via kontakter. Avsaknaden av ett kontaktnät kan därför sätta käppar i hjulen för de som vill ta sitt första kliv in på arbetsmarknaden.

Ett sista hinder är diskrimineringen som förekommer både på arbetsplatser och i rekryteringsprocesser. Forskare vid Stockholms universitet har kunnat fastslå att arbetsgivare i mycket lägre utsträckning tenderar att kalla arbetssökande med utländskt klingande på intervju än de med svenska namn – trots identiska kvalifikationer. Dörren in till arbetsmarknaden verkar alltså stå vidöppen för Jan, medan den knappt står på glänt för Abdul.

Häcklöpningen gör etableringen på arbetsmarknaden till en förlustaffär, både för de nya svenskarna och samhället i stort. Det mest häpnadsväckande i detta sammanhang är att Sverige skriker efter arbetskraft inom ett flertal bristyrken. Enligt Arbetsförmedlingen är behovet särskilt högt inom bland annat vård och kollektivtrafik – yrken som inte kräver högskoleutbildning. Här borde politiken vara betydligt mer angelägen om att skapa förutsättningar som kan lösa arbetsbristen och underlätta etableringen på arbetsmarknaden, speciellt för nyanlända.

Enligt Ekonomifakta är det nämligen konkurrenssvaga grupper, däribland utomeuropeiskt födda, som har svårare att ta sig in på arbetsmarknaden jämfört med andra. De senaste tio åren har deras jobbchanser minskat, medan skillnaden med övriga arbetssökande dessutom har ökat.

Nyckeln är kompetenshöjande insatser och utökade sociala nätverk

Civilsamhället, med Nya Kompisbyrån i spetsen, har beprövade metoder som underlättar etableringen på arbetsmarknaden för nya svenskar. Nyckeln är kombinationen av kompetenshöjande insatser samtidigt som det sociala nätverket utökas. Vi har sett omfattande positiva resultat av denna kombination i två av våra arbetsmarknadsinriktade insatser där 48 procent av de arbetssökande har fått jobb, 49 procent har påbörjat en ny utbildning efter avslutat deltagande. En avgörande framgångsfaktor är att deltagarna i insatserna inte bara fått förbättra sina ansökningshandlingar eller träna inför arbetsintervjun, utan att de även fått en etablerad svensk som mentor som delat med sig av sina erfarenheter och sitt kontaktnät.

Politiken bör sänka, om inte helt undanröja hindren som allt för många nya svenskar möter på arbetsmarknaden. Hela samhället tjänar på att etableringen blir en sprint snarare än en häcklöpning. Civilsamhället vet vad som är möjligt och nödvändigt för att skapa en arbetsmarknad som är trygg, konkurrenskraftig och framtidssäkrad – och som ger plats åt både Abdul Hamid och Jan Nilsson.

/Mardin Baban, verksamhetschef, Nick Doggen, kommunikations- och opinionsansvarig Nya Kompisbyrån

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Lägg inte fler arbetsuppgifter på barnfria

Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Publicerad 1 april 2025, kl 06:00
pappersfigurer som föreställer en man, kvinna och barn
Att vilja bli förälder ses som norm. Att välja bort barn möts av frågor. Det är dags att sluta ifrågasätta varandras livsval, både på jobbet och i hemmet, skriver Fanny Widman. Foto: Shutterstock/Thron Ullberg
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dagens samhälle pratas det mycket om familj och barn, och för många är detta en central del av livet. Men för mig, och många andra, är valet att inte skaffa barn en lika giltig väg. Som 35-årig kvinna har jag kommit till insikten att min lycka inte är beroende av att ha barn. Jag har inte stängt dörren helt, men det jag har bestämt mig för är att inte låta huruvida jag ska skaffa barn eller inte styra de val jag gör i mitt liv.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn. Och jag är enormt trött på att den inställningen ofta väcker frågor och tankar om att mitt liv på något sätt inte skulle vara komplett. Därför tycker jag det är dags att vi omprövar hur vi diskuterar och behandlar detta val, inte minst i våra professionella miljöer.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn

Ofta möter jag frågor och kommentarer som antyder att mitt liv inte är fullständigt utan barn. När ska du träffa en partner och skaffa barn? eller Vem ska ta hand om dig när du blir gammal? Denna typ av frågor gör inte bara att man ständigt ifrågasätter sig själv och sina val; de skapar också en exkluderande kultur där barnfria val betraktas som avvikande. För hur ofta hör vi frågan: “Varför valde du att skaffa barn?” Den kanske rentav skulle ställas oftare.

Arbetsplatsen är en arena där detta ofta kommer till uttryck, särskilt under fikapauser och luncher där diskussionerna naturligt nog kretsar kring barn och familjeliv. För det är normen och det är lätt att glömma de som inte lever inom ramen för den. Men för dem som valt bort föräldraskap kan detta kännas främmande och isolerande. 

För dem av oss som det inte är en lika självklar väg för kan det ibland kännas som att man är en alien på ett utomjordiskt kaffemöte. Jag vill påpeka att medan barn är ett fantastiskt livsval för många, så är det inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Det är hög tid att vi breddar våra perspektiv och accepterar olika livsstilar och val.

Det tas för givet att vi utan barn har mer tid för extra arbetsuppgifter

Det är också värt att påpeka att det finns en antydan om att de som väljer att inte skaffa barn ofta förväntas ta på sig extra ansvar i arbetslivet. Många gånger tas det för givet att vi utan barn har mer tid att stanna kvar på jobbet längre eller ta på oss extra arbetsuppgifter. Denna förväntan kan leda till en ohälsosam arbetskultur där barnfria individer känner sig pressade och det i sin tur skapar en känsla av skuld eller otillräcklighet. 

Det skapar också känslan av att det vi väljer att prioritera inte är lika viktigt. Och låt oss inte glömma att just familjebildning är en av de största anledningarna till att kvinnors karriär och löneutveckling stannar av - så hade inte en kultur som är lika för alla varit gynnsam även för dem? 

Många kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till samhällsnormer kring föräldraskap. När jag pratar om dessa frågor i mina sociala kanaler så får jag mängder med meddelanden och kommentarer från kvinnor som vittnar om hur stressande det kan vara att ständigt få frågor och kommentarer om detta. 

För mig är essensen av frihet och jämställdhet är att kunna välja sin egen väg. För några innebär det att skaffa barn, medan andra finner lycka och mening i att fokusera på andra saker i livet. Vi pratar ofta om mångfald i företag men jag tror att vi kan bli bättre på att prata om hur vi också omfattar mångfalden av livsval. Det tror jag kommer att berika våra arbetsplatser och samhällen.

Kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till normer kring föräldraskap

Det är dags att vi som kultur ställer oss frågande till normerna kring familjefrågor och barn. Istället för att se barn som den enda vägen till lycka, bör vi fira alla former av liv och de val människor gör för sig själva. Genom att skapa en mer inkluderande dialog på våra arbetsplatser kan vi göra det möjligt för alla att känna sig respekterade, oavsett vilken väg vi väljer att gå. 

Slutligen, låt oss respektera varandras livsval. Att inte skaffa barn är inte ett misslyckande, utan en väg i livet som kan vara lika berikande och betydelsefull.  I en tid där individuell frihet alltmer värderas, är det viktigt att vi också ifrågasätter och breddar de traditionella föreställningarna om vad som gör livet värt att leva. Det handlar om att bejaka mångfald och att skapa en kultur där vi kan blomstra, oavsett om vi har barn eller inte.

Fanny Widman