Hoppa till huvudinnehåll
Hälsa

”Jag är bra på att spela empatisk”

Återkommande byte av arbetsplats. Mängder med kraschade relationer. Claudia lider av narcissistiskt personlighetssyndrom (NPS), något som ständigt sätter käppar i hjulet för henne.
Publicerad
En illustration med bokstäverna NPS, narcissistisk personlighetssyndrom, en kvinna som vänder ryggen till, en teatermask och kontokort.
Personer med diagnosen NPS, narcissistiskt personlighetssyndrom, kan ha svårt att känna empati och har en svajig självkänsla. Illustration: Anna Skoog

It-utvecklaren Claudia har precis fått komma hem från en psykiatrisk klinik när Kollega pratar med henne. Hon blev inlagd i en vecka för att hon mådde så dåligt. Officiellt var hon sjuk i covid.

Inga kollegor känner till hennes psykiska ohälsa, inte heller hennes vänner eftersom hon knappt har några, berättar hon. De enda som vet är hennes mamma och äldsta son.

– Jag döljer det bra. Jag har två akademiska examen, ett välbetalt jobb, ett stort hus med utsikt mot vattnet, jag har en bil som en vanlig Svensson aldrig skulle ha råd med, har skötsamma barn och är väldigt mån om mitt yttre. Ingen vet hur jag mår inuti.

Det var under julledigheten som Claudia kraschade. Känslan av ångest och självhat blev så stark att hon inte ville leva längre.

– Barnen skulle vara hos sin pappa över julen och jag kände mig helt tom och väldigt ensam. Det var som ett djupt svart hål. Inga barn, inga vänner, inget jobb där jag betydde något.

Claudia har mått dåligt sedan skoltiden men sökte psykiatrisk hjälp första gången för ett år sedan, efter ett självmordsförsök.

– Jag var tvungen att få reda på vad som var fel. Mina främsta symptom var att när det går bra så är jag euforisk och stark, men vid minsta motgång, både privat och på jobbet, tappar jag det helt och upplever ett fruktansvärt självhat. Jag känner mig förorättad och bryter kontakten med folk eller säger upp mig.

Fick diagnosen narcissistiskt personlighetssyndrom (NPS)

Efter månader med individuell terapi fick hon till slut diagnoserna narcissistiskt personlighetssyndrom (NPS) och borderline. När diagnosen NPS kom slog förnekelsen till med all kraft.

– Jag, skulle jag, vara narcissist?! Jag som är så stark, smart, snäll, hjälpsam och har så dålig självkänsla. Jag tyckte diagnosen var helt absurd och tänkte att de som hade ställt den behövde hjälp själva.

Men trots det fortsatte hon ändå med den individuella terapin och insåg efter en tid att diagnosen stämde. Hon tackade därför ja till den nystartade gruppterapin.

Claudia vill inte avslöja sitt riktiga namn eftersom ”folk hatar narcissister”. Men berättar att hon är 42 år och har två tonårsbarn. Hon är med i Mensa, en förening för personer med högt IQ, och arbetar inom it på ett stort internationellt företag. Men hon är inte chef, tillägger hon.

– Nej, den chansen har jag sumpat flera gånger. Nu senast när jag sa upp mig alldeles för snabbt bara för att jag kände mig så misslyckad och kränkt. Det är så typiskt mig. Jag ställer otroligt höga krav på mig själv och även på andra. Och känner mig totalt värdelös när jag möter motgång.

Har sagt upp sig flera gånger

Hon förklarar att eftersom hon lider av det som kallas för sårbar narcissism i stället för grandios narcissism väljer hon oftast att säga upp sig i stället för att bli aggressiv, så som de som lider av den grandiosa varianten ofta kan bli.

När Claudia hamnar i konflikt med någon har hon svårt att släppa oförrätten och agerar irrationellt och manipulativt.

– Jag baktalar personen och har ett tydligt mål att även andra ska göra det. Har jag till exempel en konflikt med min chef har det hänt att jag hoppat över flera steg i organisationen och klagar hos högsta instans.

Beteendet skapar oro bland kollegor, tär på krafterna och är också en anledning till att hon aldrig stannat mer än tre år på en och samma arbetsplats.

Claudia berättar att hennes självvalda uppsägningar också på något sätt fått henne att känna att hon gått ”vinnande” ur striden. För själva vinsten betyder allt för henne.

– Jag måste vinna, oavsett vad det handlar om. Jag tror att det har att göra med min uppväxt där jag alltid skulle prestera på topp. Då fick jag beröm, det blev min bekräftelse och så är det än i dag.

Likadant har hon agerat i sina förhållanden.

– Barnens pappa har jag varit otrogen mot, ljugit för och manipulerat. Och när jag fick som jag ville lämnade jag honom.

Claudia menar att en positiv sida med diagnosen är att de flesta med NPS är väldigt drivna och målmedvetna.

Jag har bara två vänner

 

Ensamhet syndromets baksida

Men så finns det även en väldigt mörk sida.

– De flesta av oss är mycket ensamma, jag har bara två vänner. Jag umgås aldrig privat med mina kollegor. Undviker gemensamma luncher, after work-träffar och företagsfester. Fast det här är också dubbelt, eftersom det är mitt eget val. Jag gillar inte människor.

Claudia säger att hon tycker att de flesta personer är ointressanta och ointelligenta.

– Jag vet att det får mig att låta som ett monster, men det är så jag känner. Tycker jag att folk inte håller måttet så är de inte värda att umgås med. Men jag är inget monster, jag är bara jävligt skadad.

Jag är inget monster, jag är bara jävligt skadad.

 

Claudia berättar att hon har svårt med att känna empati. Hon ger ett exempel.

– Min ena väns man är svårt sjuk. Jag ringer henne regelbundet och frågar hur det är. Men det är inte för att jag bryr mig eller av medkänsla, utan för att jag lärt mig att det är så man ska göra. Jag har svårt att känna empati, speciellt när jag känner mig pressad, men jag är bra på att spela empatisk.

Hon förklarar att hon intar olika roller beroende på vem hon har framför sig.

– Det måste jag för hur skulle folk behandla mig om jag öppet visade vem jag var? Det här har ju till stor del med min usla självkänsla att göra. Att jag inte duger som jag är.

Claudia tror inte att narcissism någonsin kommer bli lika accepterat i samhället som andra psykiska sjukdomar.

– Men man vet aldrig. Det är terapins förtjänst att jag överhuvudtaget kan prata om det. Jag har lärt mig att se mina svårigheter ur ett annat perspektiv. Och det hade varit omöjligt för ett år sedan.

KATARINA MARKIEWICZ

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Hälsa

Dags för skärmtid för vuxna?

Skrollar du bort ditt liv? Hjärnforskaren Sissela Nutley har satt upp skärmtid för sig själv och tipsar om hur du tar kontroll över apparna.
Elisabeth Brising Publicerad 10 juni 2025, kl 06:01
Sissela Nutley mobil
Sissela Nutley är hjärnforskare och tipsar om hur vuxna och barn kan få mer kontroll över skärmtiden. Foto: Lina Eidenbeg Adamo/Shutterstock

Som att du ätit fem påsar chips och glömt borsta tänderna. Huvudvärk och trötthet. Uppvaknandet efter ett intensivt stirrande på skärm kan likna baksmälla. Hjärnforskaren Sissela Nutley, författare till boken Distraherad, vet hur digitala medier kan påverka hälsan, men också hur du tar kontroll över din skärmtid – om du vill det.

– Eftersom det finns hälsorelaterade bekymmer kopplade till vårt digitala liv är det bra att reflektera över hur det ser ut och påverkar vår hälsa, säger hon.

Hälsorisker med hög skärmtid

Det talas om hälsorisker med hög skärmanvändning för barn. De riskerna gäller även vuxna enligt Sissela Nutley. Skärmar tar tid från annat vi behöver, som sömn och motion. Forskning visar att hög skärmanvändning kan kopplas till sårbarhet för depression, spelberoende, sämre koncentrationsförmåga och svagare relationer.

Första steget för mer kontroll är att våga kolla i mobilen hur mycket skärmtid du faktiskt har – och fundera på om du vill använda timmarna i ditt liv till det.

– Vill jag det – fine. Men vill jag inte det – vad vill jag göra mer av? Läsa bok en timme per dag? Prata med vänner? Lära mig spela gitarr? säger Sissela Nutley.

Mår du bra kanske det inte alls är ett problem, resonerar hjärnforskaren. Få inte dåligt samvete i onödan. Men Sissela Nutley har några fler rannsakande frågor:

– Upplever jag att det går ut över viktiga saker som sömn? Orkar jag inte röra på mig? Är det en blockerare av andra lustfyllda saker som jag vill men inte får till?

Får du en för ensidig bild av omvärlden?

Fundera även över hur innehållet i olika appar, spel och tv-serier får dig att må.

– Har jag kastat bort en och en halv timme av mitt liv, vad är eftersmaken?

Får nyheter dig att tro att världen bara är mörk, eller gör andras poster i sociala medier att du känner det som att de lever ett enklare liv, är snyggare och lyckligare?

– Om man jämför sig mycket och känner sig otillräcklig påverkar det våra tankar om oss själva, säger Sissela Nutley.

Skapar dopamin och begär efter mer

”Once you pop you can’t stop”, löd en gammal chipsreklam. Att det är lika svårt att begränsa sitt skärmbegär som att sluta snacksa beror på att det skapar aktivitet i hjärnans belöningscentrum. Algoritmerna är gjorda för att hålla oss kvar och ge mer av det vi redan gillat eller sett.

Redan innan vi tar upp mobilen får vi en kick av signalsubstansen dopamin.

– Det verkar som ett bränsle för begär, eller förväntad belöning.

Dopamin gör att vi känner sug efter att upprepa ett beteende som belönar hjärnan igen. Får vi inte samma styrka i belöningen ökar vi på beteendet och plockar upp mobilen igen, trots att vi nyss kollade.

Vill du lyckas minska på mobiltiden ska du sätta upp nåbara mål och ställa in skärmbegränsningar precis som för barn.

– Jag har skärmtid för mig själv när jag har varit en timme på Insta. Då kan jag ta ett beslut att fortsätta eller inte. Det medvetandegör, säger Sissela Nutley.

4 tips: Så stoppar du skärmsuget  

1. Kolla upp din skärmtid. Fundera på dina livsmål. Sätt ett görbart tidsmål. 

2. Ställ in skärmtiden på tidsslukande appar. Överkurs: Ge tidskoden till en kompis.

3. Stäng av notiser. 

4. Ställ in låst hemskärm med avskräckande bild. Skaffa greyscale - svart-vit skärm. 

Gör det svårare att öppna mobilen

Ju större beroende du upplever, desto mer stöd kan du behöva, understryker hon.

– Höj tröskeln för det du vill göra mindre av och sänk den för det du vill göra mer av.

Skapa en paus innan du öppnar telefonen. Genom att ha en låst skärmbild tar den någon extra sekund att låsa upp. Lägg in en stoppsignal som skärmbild och varför inte en röd skärm med texten: ”Ska du verkligen öppna mig nu?” Hjärnforskaren föreslår även inställningen gråskala som gör skärmen svartvit.

– Då blir det tråkigt!

Tar tid att sluta söka kickar

Den som lätt blir rastlös utan skärm kan behöva vänja popcornhjärnan vid att bara vara. Bara 40 minuter i naturen har visat sig göra stor skillnad för kreativitet, enligt en amerikansk studie.

– Hjärnan behöver tid för spontan aktivitet och inte alltid bearbeta information, säger Sissela Nutley.

Prova att promenera utan underhållning, strunta i podd när du transporterar dig. Klappa ett husdjur, skratta med en kompis, tomglo ut genom fönstret, basta, bada eller meditera, tipsar hon. Gör en sak i taget, sakta.

– Jag värnar alla stunder. Hänger jag tvätt gör jag bara det. ”Lean into it.”

Unga får dåligt mobilsamvete
Unga kvinnor får mer dåligt samvete än killar för att de använder mobilen mycket enligt en studie vid Göteborgs universitet. Kvinnor uppger mer oro än män även när de använder skärm mindre enligt Sissela Nutley. 

Killar blir oftare beroende av dataspel än kvinnor och allt fler söker hjälp. Dataspelsberoende är i dag det enda digitala användande som är en diagnos med vårdprogram för patienter. 

Det finns vissa hälsorisker för barn och unga med hög skärmanvändning och i höstas kom de första riktlinjerna för alla under 18 år.

Lästips: 

Distraherad. Hjärnan, skärmen och krafterna bakom, av hjärnforskaren Sissela Nutley. 

Skärmhjärnan. Hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda, av psykiatern Anders Hansen.