Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Så slutar du vara en ja‑sägare – psykologens bästa råd

Känner du dig ofta överkörd, fast du ler och hjälper till ändå? Du är långt ifrån ensam. Psykologen Jonas Arnqvist möter många som lider av översnällhet – och har tagit fram en kurs för att lära dem att säga nej utan dåligt samvete.
Publicerad
En person håller upp händerna i en stoppande gest, som en symbol för att våga säga nej och sätta gränser på jobbet.
Att be om betänketid gör det lättare att säga nej och hjälper dig att sätta tydligare gränser på jobbet. Foto: Colourbox

Du har knappt sovit en blund. Punktlistor med arbetsuppgifter maler sönder din trötta hjärna. Morgonen därpå skyndar du till jobbet för att checka av din attgöra-lista. Men du hinner knappt bocka av den första punkten innan kollegan ber dig om avlastning.

Du vet vad du borde säga, men ditt svar blir i stället ett hurtigt ”javisst”. Som om en okänd röst svarat i ditt ställe, en röst du inte vill kännas vid.

Det bränner till i magtrakten, du rotar fram en Novalucol. Kollegan hinner knappt lämna innan chefen kommer fram med ytterligare en arbetsuppgift.

Återigen svarar den okända rösten ”ja”, fast din hjärna skriker ”NEJ! Jag kan inte! Jag orkar inte! Jag måste bli klar med mitt eget först!” Du rotar fram ytterligare en Novalucol, biter ihop och sätter i gång.

Känner du igen dig?

Varför det är så svårt att säga nej

Ja-sägare finns på varje arbetsplats. Hyggliga, lojala personer som aldrig vågar säga ifrån. Vissa kallar dem för fegisar. Psykologen Jonas Arnqvist kallar dem i stället för ”översnälla”.

Kursen som lär översnälla att säga nej

Det var när Jonas Arnqvist arbetade inom vården som han upptäckte att många av hans patienter med psykisk ohälsa hade en sak gemensamt: de led av översnällhet – oftast både på jobbet och i privatlivet. Även om huvudorsaken till ohälsan kunde vara något annat.

Jonas Arnqvist

Det var så han fick idén till att skapa en kurs i att stå upp för sig själv och våga säga nej. En kurs som också skulle tjäna ett förebyggande syfte. För Jonas Arnqvist betonar att flertalet översnälla aldrig blir allvarligt sjuka, men ändå mår så pass dåligt att det påverkar hela deras vardag.

För mer än ett halvår sedan startade han därför sin ”bitchkurs”, som han skämtsamt men ändå med visst allvar kallar den. Från början i liten skala. Men intresset visade sig vara stort.

– Bitchkursen är ju inte psykoterapi, inte sjukvård, utan just friskvård, säger han och berättar att alla deltagare har problem med att de sätter andras önskemål framför sina egna, så pass att det blir destruktivt.

Och det är inte bara medarbetare det handlar om.

– Jag har även chefer som vill bli bättre på att vara tydliga med vad de förväntar sig av sina medarbetare. En del deltagare har problem med att de fokuserar så mycket på andras behov att de har svårt att ens veta vad de själva vill. En del vet precis vad de vill men vågar inte. Ytterligare en grupp vill och vågar, men vet inte hur, och vill mest lära sig rena bitchmetoder.

Jonas Arnqvist menar att en effektiv sådan metod är att försöka efterapa personer som man tycker vågar stå på sig och har förmågan att säga nej. Ett annat tips är att inte försöka vara trevligare än vad man faktiskt känner för.

Ett tredje råd är att våga be om betänketid – då blir det lättare att säga nej nästa gång frågan dyker upp, samtidigt som man signalerar att det inte känns klockrent att hjälpa till.

Sluta spela trevlighetsteater på jobbet

Till bitchkurserna söker sig alla möjliga yrkeskategorier. Majoriteten är kvinnor, men det finns även män. Allt mellan 20 och 70 år.

– Många av mina deltagare känner sig rätt vilsna kring varför de beter sig som de gör och uppskattar att få möjliga förklaringar.

Efter avslutad kurs får varje deltagare ett diplom.

– De flesta som fullföljt kursen är väldigt tacksamma och konstaterar att de har börjat med någon form av bitchighet. Det kan vara allt från att spela mindre ”trevlighetsteater” eller att oftare våga säga ifrån, till att markera hårt mot någon som beter sig illa.

För Jonas Arnqvist är det viktigt att bitchkursen inte misstolkas och låter som något egoistiskt och egocentriskt. Han förklarar att man under kursen även berör värdet av gemenskap, omtanke, empati, hänsyn och respekt.

– Min förhoppning efter avslutad kurs är att mina deltagare har blivit lagom egoistiska, ser sina behov som lika viktiga som andras, och lyckas omsätta det i handling.

/Katarina Markiewicz 

5 sätt att bli bättre på att säga nej

1. Glöm inte ditt eget värde. Var medveten om att dina egna behov och önskemål är minst lika viktiga som alla andras.

2. Välj några bitchidoler, från din arbetsplats eller andra som du tycker vågar stå upp för sig själva. Studera dem och testa att göra på liknande sätt. Börja med att ”småbitcha” försiktigt och öka efterhand tills du känner dig varm i kläderna.

3. Tänk på att de som verkligen bryr sig om dig blir glada när du står upp för dig själv.

4. Låtsas inte vara trevligare än vad du faktiskt vill och känner för. Men låtsas gärna vara otrevligare än du känner för, när du tycker att det behövs.

5. Be om betänketid. Redan då signalerar du att du kanske inte har tid, sedan blir det lättare att säja nej.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Carpaccio bredvid veganen – när matkulturer möts på jobbet

Vad får man säga om kollegans mat? Finns det förbjudna samtalsämnen och hur reagerar man på ovana maträtter? Kollega slog sig ner vid lunchbordet på Ericsson i Kista.
Elisabeth Brising Publicerad 11 november 2026, kl 06:00
En kvinna med en matbricka, en skylt om disk och en man med en mjukglass.
Kollega snackar lunchkultur i matsalen hos Ericsson i Kista. På bilden syns Na "Hanna" Han och Mark Flannagan. Foto Elisabeth Brising

På Ericssons kontor i Kista ryms ett hav av sittplatser i matsalen, en lunchrestaurang, ett café och ett mikrorum för alla som har matlåda. Lunchen på Ericsson präglas av den internationella företagsmiljön med anställda från många olika länder.

Många här jobbar digitalt med kollegor och chefer i hela världen. Kollega satte sig ner över några lunchtallrikar. 

1. Finns det några oskrivna regler, som att inte mikra fisk?

Anastasia Kristiansson
Anastasia Kristiansson. Foto: Privat

– Inte här där så många nationaliteter jobbar, säger Anastasia Kristiansson, contract adherence manager. 
Hon önskar att de hade ett extra neutralt mikrorum, utan starka dofter,  eftersom de stör henne. 
– Men jag löser det genom att köpa lunch eller äta hemma. Jag tycker det blir en crazy blandning i mikrorummet. Men jag respekterar andra, säger hon. 

Hon är av fem anställda unionare som satt sig till bords med Kollega för att snacka lunchetikett på jobbet i Sverige. Flera av dem har bakgrund i andra länder.  

Mark Flanagan
Mark Flanagan.

– Jag uppskattar verkligen den svenska lunchkulturen. I andra länder har man inte lika ofta rast och det är mer utbrett att äta lunch vid datorn, säger Mark Flanagan, strategic distribution manager, som mumsar på en buffé från restaurangen. 

Det visar sig dock efter en stund att det faktiskt finns en oskriven regel här på Ericsson – att inte äta vid datorn i kontorslandskap. 
– Möjligen en sallad, säger Na Han, Commercial manager, på företaget. 

2. Vad är det äckligaste en kollega ätit? 

Per Östberg
Per Östberg. Foto: Elisabeth Brising

– Tillagad kål, som kokt blomkål, kåldolmar, brynt eller stekt kål. Jag mår nästan illa när någon bredvid äter det. Men jag har hög tolerans och överseende med det mesta, säger Per Östberg, verksamhetsutvecklare på Ericsson och klubbordförande för Unionen på företaget.   

Kollegan Yvonne mittemot minns ett extra stinkande lunchtillfälle: 

Yvonne Henriksson
Yvonne Henriksson. Foto: Elisabeth Brising

– Inlagd strömming är nog det värsta jag varit med om, den fick surströmming att lukta gott i jämförelse. Det var unga killar som tog med hemifrån och jag misstänker att strömmingen hade stått framme lite för länge, säger Yvonne Henriksson, kanslist för Unionenklubben, som har över 3000 medlemmar bland de anställda. 

3. Får man kommentera kollegors lunchmat?  

– På ett tidigare jobb skulle alla berätta om sin matlåda varje dag. Jag tyckte det var jobbigt att visa upp för andra vad man äter. Men man kan ju säga att något ser spännande ut och att man vill ha receptet, säger Anastasia Kristiansson.

– Jag får kommentera andras mat och de min, jag är hämningslös, haha. Men det blir ibland lite som en tävling om vem som har bäst mat, säger Per Östberg. 

– Det beror på. Ibland ser andras lunchrätter spännande ut, men när jag frågar vad det är och kollegan berättar att det är typ friterade gräshoppor känner jag att det börjar krypa i kroppen, säger Yvonne Henriksson, som tycker det är svårt att veta vad hon ska säga då. 

4. Finns det någon mat som är tabu här? 

Mark Flanagan:  

– Inget är tabu i dag, men när jag äter kött bredvid en kollega som är vegan så känner jag mig alltid lite generad, haha. 

Na Han
Na "Hanna" Han.

Na "Hanna" Han har en liknande erfarenhet: 

–  En gång åt jag carpaccio (rå oxfilé) till lunch och då frågade en indisk kollega vad jag åt. När jag förklarade att det var rått kokött (ett heligt djur i hinduisk kultur reds. anm.) såg jag att han blev chockad, men vi fortsatte prata om annat. Vi har en bra arbetsrelation, säger hon.

Alla runt bordet tycker att svenska arbetsplatser blivit mer toleranta när det gäller människors olika kostvanor senaste tio åren. Glutenfritt, proteindieter, vegetariskt eller religiösa kostval är inget ovanligt. 

5. Får man prata om vad som helst vid lunchen?  

– Nej. Undvik politik, religion och jobbfrågor. Prata om familj, semester och resmål i stället, säger Anastasia Kristiansson bestämt. 

– Det beror helt på vilken relation man har. Om vi jobbat ihop 25 år behöver jag inte ens prata för att veta vad den andra tycker. Då kan man även diskutera känsliga saker, säger Yvonne Henriksson. 

6. Vad lagar ni helst för mat själva?

– Aldrig exakt samma recept två gånger och mycket på känsla. En favorit är att koka en hel fisk, som röding, med soja och chili, säger Na Han. 

– Jag är mer för bakning än matlagning. Jag har bjudit mina kollegor på cheesecake med handplockade blåbär och björnbär. Nu ska jag ta mjukglass till efterrätt. Vill du ha? undrar Mark Flanagan.