Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Avgörande att satsa på de anställdas hälsa

Medarbetarnas hälsa är det viktigaste en verksamhet har. Ändå ligger arbetsgivares satsningar på deras välmående långt ner på agendan, skriver Nicholas Roman.
Publicerad
Colourbox
Hitta olika aktiviteter som passar hela personalstyrkan. Löpning och lopp för de redan aktiva och personlig coachning för dem som behöver inspiration att komma igång, skriver Nicholas Roman. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den mest frekventa anledningen jag stött på innan pandemin har handlat om tidsbrist. Hälsosatsningen skjuts fram eftersom andra projekt är brådskande. Plötsligt har det gått ett år utan att någonting hänt. Det kan kännas lättare att räkna på vad en marknadskampanj skulle ge än att se den ekonomiska vinningen ur ett hälsofrämjande initiativ framför sig.

Det är också vanligt att tiden rinner i väg på grund av försök till att hitta en aktivitet som tilltalar alla – en fin tanke som tyvärr många gånger är likställt med att försöka sig på det omöjliga.

Nu börjar följderna av pandemins isolering och hemarbete synas allt tydligare. Gemenskap har blivit viktigare än någonsin, likaså att hitta bättre ergonomiska förutsättningar. Många arbetsplatser har därmed sett till att genomföra någon typ av fysisk aktivitet.

Ett kliv i rätt riktning men inte alltid helt genomtänkt. För att vinna tid genomförs samma aktivitet som tidigare, en stegräkningstävling där resultatet mäts i antal deltagare eller om man lyckats gå till Paris. En central fråga kvarstår dock – vad gav det för organisationen, egentligen?

Hälsofrämjande initiativ ska sitta i väggarna, det ska vara en del av företagskulturen och måste byggas inifrån. Många missar just helheten, eftersom hälsosatsningen inte ingår i någon långsiktig plan med tydliga mål. Genomförs alltid samma aktivitet kommer arbetsgivare att nå de medarbetare som alltid är med på banan. Det är viktigt att hitta nycklar för att locka dem som inte deltar. Det är ju framför allt dem som borde fångas. Hitta på olika aktiviteter, exempelvis löpning och lopp för de redan aktiva som behöver utmanas och föreläsningar, kostrådgivning eller personlig coachning för de som behöver extra inspiration för att komma igång. På så sätt inkluderar ni alla i er hälsosatsning.

Mitt allra bästa råd? Börja och tänk på att även det lilla räknas. Varje aktivitet är en vinst i sig, det finns bara fördelar med att sätta medarbetarnas välmående i fokus. Forskning visar att för varje krona du satsar på fysisk aktivitet får du i snitt fem tillbaka i form av ökad frisknärvaro, kreativitet och produktivitet. Inte nog med det så främjar ni gemenskap och stärker ert employer brand genom att bygga en kultur där ni visar att ni bryr er. Att ha roligt på jobbet är ett av de viktigaste kriterierna för kandidater och anställda i val av arbetsgivare.

Ibland behöver vi hjälp av experter som har erfarenhet av de flesta utmaningar och vet hur de hanteras. Är det inte märkligt att det är en självklarhet för organisationer att ta hjälp av en it-konsult vid dataproblem eller en managementkonsult vid organisationsförändringar men att det inte är lika givet att ta hjälp när det kommer till hälsosatsningar?


/Nicholas Roman, vd och grundare av Challengize

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande