Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Arbetsrelaterad stress skördar årligen runt 500 liv, långt fler än vad arbetsplatsolyckorna gör, larmade Arbetsmiljöverket i slutet av maj. Enligt Kollegas nya Novusundersökning svarar 74 procent av de tillfrågade att de fått mer att göra på jobbet under de senaste fem åren.
– I princip allt administrativt stöd har rationaliserats bort. Var och en förutsätts sköta sin egen administration, från lokalbokningar till resebokningar, utvärderingar och uppföljningar, utskrifter och så vidare. Denna egenadministration har inte kompenserats i färre ordinarie arbetsuppgifter, vilket naturligtvis gör att det alltid är något som släpar efter eller faller mellan stolarna. För mig är det oerhört stressande och som jag tror en bidragande orsak till min utmattning, skriver en av de svarande.
Det saknas vikarier, det saknas backup, kollegor som kan avlasta. Saknas tid för jobbet, återhämtningstid, tid till eftertanke. Stor arbetsbörda, stort tryck, stora krav, ständigt på. Hinner inte. Mycket arbete ska göras av för få personer. De öppna svaren pekar i samma riktning – färre personer ska utföra mer än tidigare.
Alla får göra allt. En jävla röra
Ändå är det bara hälften av de tillfrågade som de facto anser att de jobbar i en slimmad organisation, visar undersökningen. När en liknande fråga ställdes för tre år sedan var det sju av tio som ansåg att bilden stämde. Har det blivit bättre?
Läs mer: När färre ska göra mer
– Nej, säger Daniel Gullstrand, arbetsmiljöexpert på PTK. Men det har inte heller blivit sämre.
Han tror inte att förbättringen beror på att föreskriften om organisatorisk och social arbetsmiljö, OSA, infördes efter att Kollegas förra undersökning gjordes.
Är alltid tillgänglig oavsett om det är semester eller utanför arbetstid
– OSA-föreskriften har varit bra för arbetsmiljöarbetet på många sätt, men när det handlar om arbetsbelastning är det fortfarande så att för mycket arbete och ansvar ligger på varje enskild anställd och att det inte finns någon buffert för arbetstoppar. Övertiden, som är en bra indikator på arbetstrycket, har inte minskat.
Åttio procent av arbetsmiljöombuden som i Unionens Arbetsmiljöbarometer svarat på vad som skapar stress på deras arbetsplatser, pekar ut hög arbetsbelastning som den främsta faktorn. Men vad som ligger bakom arbetsbelastningen är tydligen inte enbart slimmade organisationer och att färre ska göra mer.
Allt måste göras i panik utan eftertanke. Blir inte alltid bra gjort
– Högkonjunkturen och konsekvenser av införandet av ny teknik spelar in, men även management-trender om hur arbetet ska organiseras påverkar. Sammantaget leder det till alltför många omorganisationer som skapar mycket merjobb samtidigt som man förväntas göra sitt vanliga arbete under tiden.
– Utöver det riskerar den osäkerhet som följer av omorganisationer, påverka arbetsmiljön negativt, säger Daniel Gullstrand.
När han för något år sedan, för Unionens räkning, granskade omorganisationer på företagen i den privata sektorn, fann han att en tredjedel av arbetsplatserna drar igång en ny omorganisation en gång om året, trots att forskning visar att det tar minst tre år för en ny organisation att sätta sig.
– Det betyder ju att många arbetsplatser underpresterar. Men rapporten visade också att om man genomför omorganisationer bra, det vill säga har rutiner, gör riskbedömningar, är tydliga i sin kommunikation och framför allt samverkar, blir det färre negativa konsekvenser. Då kan det till och med leda till något positivt, säger Daniel Gullstrand.
Citaten i texten kommer från öppna svar i Kollegas undersökning.
Illustration: Bo Lundberg
Organisatorisk och social arbetsmiljö, OSA 2015:4, började gälla mars 2016 och förtydligar vad som ska göras inom det systematiska arbetsmiljöarbetet. Den reglerar även arbetsbelastning, arbetstid och kränkande särbehandling.
Med hinken full av verktyg tar underhållsingenjören Jonas Karlsson trapporna de 68 metrarna upp genom pannhuset inuti kraftvärmeverket i Värtahamnen i Stockholm. När han når ända upp visar pulsmätaren 160.
Budskapet går hem. Stockholm Exergis ledning inser att bolaget måste installera hissar i de två höga torn som kommer att resa sig nästan hundra meter mot skyn när den nya anläggningen för koldioxidinfångning är på plats.
– Säkerheten är a och o. Ingen skulle orka jobba efter att ha gått trapporna hela vägen, säger Unionenmedlemmen Jonas Karlsson när han beskriver det pedagogiska experiment han utförde för några månader sedan.
Tornen blir den mest synliga delen av anläggningen, som ska fånga in 800.000 ton koldioxid per år. Det är mer än vad Stockholms vägtrafik släpper ut under samma period. Samtidigt har tornen väckt en del protester från närboende.
I slutet på mars kom beskedet: Styrelsen för Stockholm Exergi beslutade att bygga en av världens största anläggningar för infångning och permanent lagring av koldioxid, så kallad bio-CCS. Bygget börjar omgående och målsättningen är att vara i drift under 2028.
Röken som i dag stiger ur kraftvärmeverkets skorsten ska då i stället ledas i ett rör över Lidingövägen och ner till koldioxidinfångningen i den nya anläggningen i Energihamnen, en del av Norra Djurgårdsstaden.
Den koldioxid som fångas in från biokraftvärmeverket ska komprimeras till flytande form. Från kajen transporteras den sedan med fartyg till permanent lagring under havsbottnen utanför Bergen i Norge. Där mineraliseras koldioxiden och blir en del av berggrunden.
– Koldioxidinfångningen är ett tekniskt pilotprojekt, men även ett pilotprojekt i säkerhetstänk. Tekniken är ny och innebär nya risker, säger Jonas Karlsson när Kollega besöker forskningsanläggningen som varit i gång sedan 2019.
På kajen kommer det att stå åtta cylinderformade tankar på 2000 kubikmeter styck där den flytande koldioxiden kommer att förvaras i väntan på nästa fartyg. I miljötillståndet bedöms risken för läckage som liten men det kommer ändå finnas en skyddsbarriär för att skydda boende i området.
– Skulle det bli ett läckage trycks koldioxiden ut över havet. Den är tyngre än luft och lägger sig ovanpå vattenytan. Är det minsta lilla vind kommer koldioxiden att lösas upp, säger Jonas Karlsson.
Utanför kraftvärmeverket öppnar Fabian Levihn dörrarna till den containerstora forskningsanläggning som visar hur avskiljningen går till. Han är chef för forskning och utveckling på Stockholm Exergi och van vid att lägga orden så att de många besökare bolaget har förhoppningsvis ska förstå, från skolklasser till kungaparet och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.
Även forskningsanläggningen har två torn, men i betydligt mindre skala. Rökgasen komprimeras och förs in i det ena tornet som fylls upp med rökgas. Från toppen av tornet rinner sedan en vätska som består av kaliumkarbonat löst i vatten.
Efter en kemisk reaktion förs vätskan vidare till det andra tornet. När blandningen värms till 105 grader separeras koldioxiden från rökgaserna.
– Vi har gjort alla tester som krävs. Men det går att förbättra tekniken och vi kommer att fortsätta med det även efter 2028 när fullskaleanläggningen tas i bruk, säger Fabian Levihn, som i testerna samarbetar med KTH, där han är docent i energisystemens ekonomi och företagande.
Genom att skilja av koldioxid från bioeldad värmeproduktion likt den i Värtan skapas så kallade negativa utsläpp.
– De behövs eftersom det inte går att minska alla fossila utsläpp. För att vi ska ha en chans att klara Parisavtalet behövs 600 anläggningar av den här typen i världen, säger Fabian Levihn.
Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket
Men satsningen får också kritik. Alexander Olsson, forskare vid Linköpings universitet, anser att försöket i Värtan görs utan tillräcklig diskussion om riskerna:
– Man använder en ny teknik och det finns alltid risker med det. Samtidigt finns det inte riktigt någon plan B. Vad händer om tekniken inte funkar som den ska, kommer målet att ändras i så fall?
Han är också bekymrad över att takten i det övriga miljöarbetet i Stockholmsområdet kan stanna av och att politikernas ambition att minska utsläppen från bland annat biltrafiken och sopförbränningen minskar.
– Politikerna förlitar sig på att koldioxidinfångningen räcker för att klara stadens klimatmål, säger Alexander Olsson.
Även när det gäller lagringen finns en del osäkerhet, menar han.
– Vi vet inte om tekniken fungerar säkert. Just i Stockholms fall är kanske inte lagringen något problem eftersom det är ganska små mängder det rör sig om. Det blir dock ett problem senare när många intressenter vill lagra koldioxid på ett begränsat utrymme.
Är det inte viktigt att någon går före?
– Absolut. Tekniken är av allt döma helt nödvändig, men vi tycker man ska ha en kritisk inställning och se hur koldioxidinfångningen kan påverka den övriga klimatpolitiken.
Stockholm Exergis VD Anders Egelrud tillbakavisar kritiken.
– Jag tycker att den har ett för snävt perspektiv. Det är ingen tvekan om att koldioxidinfångning kommer att krävas, men vi behöver också andra tekniker som motverkar klimatuppvärmningen, säger han.
Är det risk att man förlitar sig för mycket på koldioxidinfångningen?
– Stockholms stad har en väldigt ambitiös plan för trafiken och andra områden, men ska vi vara ärliga finns det inte en stad och inte ett företag med höga klimatmål som inte också kommer behöva köpa teknisk kolsänka för att nå sina mål, till exempel genom koldioxidinfångning.
Är du trygg med att det kommer finnas den lagringskapacitet ni behöver?
– Att lagra på det här sättet i porös berggrund med ett fast berglager ovanpå som blir tätslutande är otroligt säkert.
En gul liten dosa ligger på en avsats inne i forskningsanläggningen och påminner om risken för gasläckage, en av de främsta arbetsmiljöriskerna i den nya anläggningen.
– Dosan är ett gaslarm. Alla som jobbar i byggnaden ska ha en dosa på sig, framför allt för att ha koll på koldioxiden. Det kommer även finnas fasta gasvarnare, både inne i anläggningen och utanför, säger Jonas Karlsson.
Luften vi andas in innehåller 0,04 procent koldioxid. Är halten 10 procent blir du förgiftad på en minut (se ruta).
– Det är en riskfylld verksamhet och vi kommer att vara många på en liten yta under byggnationstiden. När vi bestämmer nivån på den personliga skyddsutrustningen tittar vi även på möjligheten att ha en liten lufttub i fickan på skyddskläderna. Ser du ett vitt moln är det koldioxid och då ska du stoppa tuben i munnen.
Bolagets devis är att jobba säkert eller inte alls.
– Alla har mandat att stoppa jobb om det skulle behövas av säkerhetsskäl, säger Jonas Karlsson.
Torbjörn Tenfält
Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket