Mary Juusela dricker varmt vatten blandat med en skvätt havremjölk. Hon kommer precis från en föreläsning och rösten är trött.

Varje vecka reser hon över hela Sverige, till arbetsplatser, skolor, föreningar. Hon föreläser, håller kurser, coachar. När Mary Juusela arbetar är hon i allas blickfång, pratar engagerat, tar plats.

Men vägen till självkänslan och självförtroendet har varit lång. Och stundtals plågsam.

Mary Juusela är adopterad från Bangalore i Indien. Hon växte upp i Bålsta och gick i skolan där och i Enköping.

– Jag var fem år när jag för första gången fick höra ett annat barn säga att han vägrade hålla en neger i handen. Hela min uppväxt präglades av rasism och utanförskap. Det formade mig totalt.

Smärtan syntes aldrig utanpå. Omgivningen såg en glad och positiv unge och när Mary var 19 tog hon studenten med toppbetyg. Men känslan av att stå utanför, att vara annorlunda och göra allt för att passa in men i andras ögon aldrig göra det, rev och slet i henne. Hon beskriver sig själv som ensam och otrygg. Olycklig.

En dag tog det stopp. Mary Juusela hade självmordstankar, var djupt deprimerad och bröt ihop fullständigt. Där någonstans började resan mot den hon är i dag och det hon gör.

Jag bestämde mig för att kasta masken, att vara mig själv, att sluta vara bara en färg.

Det låter kanske enkelt men var det inte. Mary Juusela läste journalistik och ekonomi och arbetade med internationellt bistånd. Dessutom bestämde hon sig för att intervjua och bo hemma hos andra adoptivfamiljer. Arbetet påbörjade hon 2003 och avslutade 2013. Då hade hon träffat 700 adoptivfamiljer och lärt sig massor om hur förlust, sorg och utanförskap påverkar människor, vår hälsa och potential.

– Men det handlade i första hand inte om förlusten av den biologiska familjen utan om förlusten av den egna identiteten när andra människor enbart betraktar dig som en färg eller som ditt biologiska ursprung.

Intervjuerna blev till studien ”Stolen identity” och lade dessutom grunden till de böcker som Mary Juusela skrivit om adoption. Men under arbetet lärde hon sig också att utanförskap inte bara handlar om hudfärg eller bara drabbar adopterade och invandrare.

– Vi bär alla på utanförskapet. Det spelar ingen roll varifrån det kommer. Vi upplever utanförskap av att vara överviktiga, av att ha vuxit upp med alkoholiserade föräldrar, av att ha en diagnos, en viss sexualitet, ålder. Vi är alla lika olika.

Mary Juusela förstod också varför människor betett sig så illa mot henne under uppväxten. Hon insåg att rädsla kan göra oss elaka.

– Människan är ett djur som är rädd för att vara ensam. Känslan är densamma i oss alla och oftast syns den inte. När vi blir rädda börjar vi leta efter likheter. Vi tyr oss till människor som är lika oss själva. Och när vi väl börjar se olikheter ser vi olikheter hos alla.

Ur insikten att vi alla bär på fördomar, att vi alla bär ett utanförskap – och att vi måste göra något för att öka toleransen – föddes metoden Lika Olika. 

Syftet med metoden är att minska intolerans och psykisk ohälsa hos individer, för att på så sätt stärka grupper och på sikt förändra hela samhället. Det handlar om att ge insikt, kunskap och konkreta verktyg.  

– Det är inte hjärnkirurgi. Det handlar om empati och sunt förnuft, egenskaper vi alla är födda med. När jag föreläser vill jag att det jag säger kommer nära, att det handlar om åhörarnas egen verklighet. Det räcker inte att läsa ett policydokument om värdegrunder och likabehandling. Först när vi har det i våra porer förstår vi det – och då kan också förändringen gå fort.

Hittills har Mary Juusela och hennes kollegor utbildat och coachat elever på över 80 grund- och gymnasieskolor och personal på 40 kommuner och 60 stora företag. Och hon tänker inte ge sig förrän hon har nått ut till alla i hela Sverige.

– Mitt mål är att förändra på individnivå och på så vis skapa förändringar på samhällsnivå. Jag ska ut till alla innan jag dör. Människor ska få vara glada, våga doppa tårna i det okända, få kramas. Vi har bara ett liv, vad vi vet. Jag ser det som ett kall. Min bakgrund gör att jag orkar mycket, för alla problem känns små i förhållande till det jag varit med om. Men det är klart att det kostar, att jag gör det jag gör innebär att jag i princip inte har något privatliv.