Är det rimligt att utgå från Riksbankens inflationsmål när man gör upp om lönehöjningarna?

Ja, tycker Konjunkturinstitutet i sin lönebildningsrapport där man konstaterar att inflationen är på väg upp.

I normalfallet bidrar en återhållsam löneökningstakt till högre sysselsättning, enligt den ekonomiska teorin. Högre efterfrågan på arbetskraft i kombination med en expansiv penningpolitik gör att företagen investerar och bygger ut produktionskapaciteten.

Men det ekonomiska läget med en negativ reporänta är inte normalt. Riksbanken har därför begränsade möjligheter att bedriva en mer expansiv penningpolitik, konstaterar KI, vars slutsats är att ”mycket låga löneökningar kan ge högre arbetslöshet”.

På den punkten får KI inte oväntat mothugg från Svenskt Näringslivs ekonomer. I en ny rapport pekar man på att sedan inflationsmålet på 2 procent infördes 1995 har inflationen i snitt legat på cirka 1,2 procent. Lönerna har ökat mer än vad inflationen och produktivitetstillväxten skapat utrymme för, enligt Svenskt Näringsliv. Det har i sin tur minskat företagens vinstmarginaler, minskat investeringsviljan och dessutom försämrat de svenska företagens konkurrensmöjligheter.

På sikt skulle sådana överskattningar kunna innebära cirka 70 000 färre jobb färre, enligt Svenskt Näringsliv. Lösningen på problemet skulle i stället vara att anpassa inflationsförväntningarna till inflationen, och låta löneökningarna utgå från en realistisk bedömning av inflationen.

Läs även: Låg inflation hotar löneökningar

Det finns dock löner som även KI anser är för höga i dag. Enligt KI är den svenska lönestrukturen sammanpressad. En ”anpassning” av lägstlönerna, tror man därför, skulle öka chanserna för dem med låg utbildning och liten relevant arbetslivserfarenhet att få jobb.