Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Det var inom ramen för nätverket Vidga normen, en samverkanskampanj initierad av bemanningsföretaget Proffice, Afrosvenskarnas Riksförbund, We Link Sweden, Länsstyrelsen Stockholm, Stockholms län och Unionen Stockholm, som Ylva Johansson bjudits in.
Startskottet för nätverket var den rapport om afrofobi som regeringens utredare presenterade i fjol och som visade att afrosvenskar är den grupp som diskrimineras mest på svensk arbetsmarknad. Även efter akademisk examen ligger arbetslösheten bland afrosvenskar på 9,1 procent, jämfört med 2,1 procent i resten av befolkningen och många har anställningar som inte motsvarar deras kompetens.
Afrosvenskars situation på arbetsmarknaden har därför hamnat i fokus för Vidga normen vars målsättning är att öka anställningsgraden bland afrosvenskar, höja andelen som får en anställning i nivå med deras kompetens och öka antalet afrosvenskar i chefsbefattningar – även om syftet i förlängningen är att vidga normen åt alla håll och motverka all slags diskriminering på arbetsmarknaden.
Den svenska modellen 2.0 kommer att handla om integration. Det menade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson som talade på Vidga normen-seminariet. För att ändra på normer och fördomar måste det bedrivas ett aktivt, systematiskt arbete på varje företag, menar hon.
- Om man inte har ett systematiskt arbete mot diskriminering är man medskyldig när det sker, sa arbetsmarknadsministern.
Inom kort kommer regeringen att presentera en proposition om krav på systematiskt arbete för att motverka diskriminering på arbetsplatserna, något Ylva Johansson egentligen hellre hade sett att parterna tagit sig an.
- Men kommer inte parterna tillräckligt långt får vi gå in och lagstifta.
Ylva Johansson passade också på att ge en lätt känga åt arbetsmarknadens parter för att man inte satt tillräckligt fokus på integration i avtalsrörelsen.
- När arbetsmarknadens parter tar sig an en fråga, då är det den starkaste kraften vi har. Det är de som har företrädare på arbetsplatserna som är bärare av värderingar och regelverk. Det är där det systematiska arbetet för integration måste ske. Men än har inte integration och mångfaldsfrågor hamnat högst upp i avtalsrörelsen, sa hon.
Är du besviken på parterna?
- Nja, det ligger runt hörnet som uppgift för parterna. Jag tror verkligen att den svenska modellen 2.0 handlar om integration. Och jag tror att parterna vill ta sig an frågan, jag har till exempel märkt av ett stort engagemang kring snabbspåren, men man har inte kommit dit än. Så nej, jag är inte besviken, men förväntansfull.
Anki Elken är projektledare för kampanjen Vidga Normen och ansvarig för public affairs på Proffice. Hon delar Ylva Johanssons rastlösa inställning till arbetsmarknadens tröghet vad gäller integration och systematiskt mångfaldsarbete.
- Vi går miste om så mycket innovation och kunskap genom att inte ta tillvara på den kompetens som finns här.
Du har lovat att ”fortsätta puffa på Unionen” när ni upplever att de arbetsgivare ni möter inte håller måttet. Det är lite ovanligt att en projektledare från ett börsnoterat bolag försöker driva på ett fackförbund vad gäller mänskliga rättigheter i arbetslivet. Varför behövs det?
- Facken har mycket makt. Men jag ser att de inte använder sin makt för att förändra samhället vad gäller integration och diskriminering på arbetsmarknaden.
Vad borde facken göra?
- På klubbnivå borde facken ställa krav tidigt i processerna vid upphandlingar och rekryteringar. Man bör vara med att ta fram målsättningar och värdegrunder i de egna organisationerna. Om förbundens fortroendevalda får bättre kunskaper i de här frågorna berikar det arbetsgivaren. Men det behövs också krav på att jobba systematiskt, att mäta nyckeltal till exempel.
- Sedan tycker jag att det hade varit roligt om facken blev mer av en konsumentrörelse. I dag är det privata företag som tar fram tjänster som att mäta och jämföra företagens värderingar och visa var man vill jobba. Det vore sundare om facken gjorde det.
I årets avtalsrörelse driver Unionen framför allt krav på flexpension och systematiskt jämställdhetsarbete. Saknar du fokus på mångfald och integration?
- Att ställa jämställdhet mot mångfald… Det är nog ändå en klok prioritering. Har man inte genusperspektivet kommer man nog inte vidare, men vinner man mark på jämställdhetsområdet kan det leda till att medvetandegöra också andra perspektiv.
Vad gör din arbetsgivare?
- Sedan rapporten om afrofobi presenterades har inte Proffice varit detsamma. I dag är det obligatoriskt att gå en mångfaldsutbildning för att få jobba här. Våra säljare gör 400 kundbesök i veckan och ställer då frågor om hur vi kan bidra till att öka mångfalden och hållbarheten på kundföretagen och då lämnar vi också över afrofobirapporten.
Många, framför allt vita svenskar, känner sig obekväma med att prata om hudfärg eftersom det finns en oro att man då gör sig skyldig till en rasistisk handling.
Men ska vi kunna synliggöra diskriminering och orättvisor kopplade till hudfärg behöver vi prata om just det. Och ju rikare ordförråd vi har, desto enklare blir det att närma sig det som är svårt. Det anser statsvetaren och föreläsaren Barakat Ghebrehawariat, aktuell med boken Får man säga svart?
Du påstår att många i dag lider av en ”teoretisk ångest” när det kommer till att prata hudfärg. Vad menar du med det?
– Det är ingen diagnos utan mer en metafor för ett samhällstillstånd där det finns en ängslighet att prata om hudfärg. Jag tänker att avsikten oftast är god. Människor är oroliga för att säga något rasistiskt. Då hamnar man lätt i tankevurpan att man föreställer sig att det per automatik är rasistiskt att använda hudfärgsbenämningar. Med boken vill jag utmana den idén och avdramatisera samtalet. Men det här är inte enkla saker, det är minerad mark, det har jag respekt för att många tycker.
Är det okej att säga svart?
– Man får säga vad man vill, jag vill resonera kring vad man kan säga. Ibland måste vi nämna hudfärg för att belysa förekomsten av diskriminering baserad på hudfärg, på samma sätt som vi pratar kön för att synliggöra makt och orättvisor kopplade till stereotypa könsnormer.
Det är populärt att kalla sig själv färgblind, i betydelsen att man inte ser skillnad på människor. Varför tycker du att det är dåligt?
– För att det är fel och att verkligheten är en annan. Samlad forskning visar att vi inte bara ser hudfärg utan att vi faktiskt också gör stereotypa antagande kopplade till hudfärg och det driver våra beteenden. Ta till exempel människor med Mellanösternutseenden som stereotypiseras som icke jämställda och mindre empatiska. Vem vill anställa en person som inte är jämställd eller empatisk?
– När man säger att man inte ”ser” hudfärg är det i bästa fall en antirasistisk ambition, men i värsta fall en antirasistisk björntjänst. Säger du att du inte ser hudfärg minskar dessutom sannolikheten för att du ska engagera dig mot rasism. Varför engagera sig i något som du inte kan se som ett problem?
När är det relevant att nämna hudfärg till exempel på jobbet?
– Om du går in på ett styrelsemöte där det bara sitter vita män i ledningsgruppen så är det relevant att fråga var alla afrosvenskar är. Att ställa frågan varför vi har en helvit ledningsgrupp kan generera en bra spänst i konversationen, men också leda till att det blir obekvämt. Men vi behöver bli bekväma i det obekväma.
– Som organisation eller företag bör man bereda utrymme för sådana röster om man på riktigt vill arbeta mot rasism. Ingen ska bli bestraffad för att du ifrågasätter diskriminerande strukturer.
Hur gör man det då utan att diskriminera?
– Jag brukar prata om RR-regeln – relevans och rättvisa. Är det rättvist och relevant att nämna hudfärg eller etnicitet? Eller att benämna någon som ”invandrare” slentrianmässigt? Om du vill prata om hur svarta diskrimineras på arbetsmarknaden är det både relevant och rättvist. Inom feminismen pratar vi om genusglasögon. På samma vis kan vi sätta på oss våra hudfärgsglasögon och till exempel fråga oss varför det finns fler vita än svarta chefer på jobbet.
Ökar inte en rikare begreppsapparat ängsligheten hos dem som redan är vilsna bland de begrepp som finns?
– Vi måste ha en grundläggande acceptans för att språket är dynamiskt, flytande och föränderligt. Vi är nog alla överens om att en stol är en stol. Men ord eller fenomen av mer politisk natur kommer alltid att vara föremål för debatt. Det finns inga termer som funkar i alla lägen. Vissa av de begrepp som jag tar upp i boken kommer antagligen vara daterade om tio år.
Du skriver att vi måste våga exponera oss för samtal om hudfärg och rasism. Och att det kommer bli fel ibland. Vad gör man då?
– Ber om ursäkt. I regel svarar människor positivt på om man ger en ärlig, genuin ursäkt. Du kommer göra fel, det är mänskligt. Våga tåla lite kritik, ta ett hälsosamt ansvar och bli inte kränkt om du får motstånd. Jag har lärt mig massor av att säga fel, misstagen är våra bästa lärare. Och den bästa ursäkten är att omsätta den i handling.
➧ Träna på att bli bekväm i det obekväma. Exponera er för att prata om ojämlikheter och hudfärg. Backa inte när rasism förs på tal – träna upp den normkritiska muskeln.
➧ Det som mäts blir gjort. Gå inte på magkänsla utan på fakta och jobba mot tydligt uppsatta mål. I stället för att säga ”vi strävar efter etnisk mångfald”, säg ”år 2030 ska vår organisation ha x procent afrosvenskar i chefsposition”.
”Färgad” är ett mindre bra uttryck eftersom det historiskt har använts för att diskriminera svarta människor. Och alla har en färg, även vita.
Hur kom det sig att du anställer döva städare?
– Jag kan teckenspråket eftersom båda mina föräldrar är döva, dessutom är min låtsaspappa hörselskadad. När företaget skulle växa föll det sig naturligt att kontakta Arbetsförmedlingen och berätta att vi är öppna för att anställa döva personer.
– Trots att många döva är kompetenta kommer de inte in på arbetsmarknaden och det kändes bra att kunna ändra på det. Just nu är 7 av våra 38 anställda döva. Under min tid har vi haft 15 döva städare och några har gått vidare till andra jobb. Det har hänt att vi blivit språngbrädan till drömjobbet.
Hur är det att leda människor som inte hör?
– Det finns fördomar om att dövhet är detsamma som en intellektuell funktionsnedsättning. Så är det naturligtvis inte. Det är inte nödvändigt att kunna teckenspråket för att göra sig förstådd. Man kommer jättelångt med kroppsspråket. Jag har arbetsledare som gestikulerar, pekar och artikulerar i sin kontakt med de döva städarna. Det går utmärkt.
Allt handlar om att ge rätt förutsättningar
Vilka utmaningar finns?
– Det tar lite längre tid eftersom vi oftast kommunicerar skriftligen via mobil med våra döva medarbetare. Allt handlar om att ge rätt förutsättningar och vi har även tydliga riktlinjer och rutiner nedskrivna. Det gagnar dessutom alla anställda. Vid medarbetarsamtal och liknande går det också att boka tolk från Arbetsförmedlingen.
Vilka fördelar ser du?
– Att vara öppen för döv arbetskraft gör att rekryteringsmarknaden blir större. Många döva är supermotiverade och duktiga, men har inte tidigare fått chansen att visa vilket bra jobb de kan göra.
Vad säger kunderna?
– Av våra 300 kunder har någon enstaka varit lite skeptisk till en början. Men sedan har de insett att det inte finns något negativt med att få hjälp av en döv städare.
Skulle du råda chefer i även andra branscher att anställa döva?
– Ja, definitivt. Våga se döva som en tillgång!
Text: Gertrud Dahlberg.
Gör: Vd på Städarna i Örebro sedan tre år tillbaka.
Ålder: 29.
Bakgrund: Sommarjobb på McDonald's, blev kvar där i över tio år och slutade som restaurangchef.
Fritidsintressen: Spela fotboll och umgås med sambon.
Bästa städtipset: Håll efter och småstäda ofta så att det inte gror igen.