I rummet på TCO-kansliet på Östermalm där Therese Svanström intervjuas hänger oljemålningar av gamla ordföranden på väggarna. Som Sture Nordh. Och Björn Rosengren, avbildad av Slas. Numera finns inga chefsrum på det aktivitetsbaserade kontoret, inga cigarrer i mungipan eller hattar på huvudet. Tjänstemännens centralorganisation leds av en kvinna (det tog 50 år innan den första valdes).
Halva huset hyrs ut och tjänstemännen jobbar digitalt och delvis på distans. TCO-ledaren 2024 bär knalliga kostymer, mönstrade klänningar och skinnjacka.
– Jag blir inspirerad av färg och form. Det tar sig uttryck i att jag köper blommor och färggranna kläder, säger Therese Svanström.
Hon älskar växter och skrattar högt, använder ofta verbet ”älskar” och adjektivet ”glad”.
Precis som många fackliga ledare har hon gjort en klassresa och jobbat sig upp genom utbildning. Therese Svanström växte upp i en kärnfamilj i lilla Vad i Dalarna. Mamman var hemmafru tills barnen blev tonåringar och jobbade annars i omsorgen. Pappan var brevbärare.
– Det var jättetryggt, en liten by med 100 invånare. Alla känner alla, men det är också allas ögon på en, väggarna är nära. Jag har fått en stabil bottenplatta, säger Therese Svanström.
Som liten flicka tog hon sin tillflykt till biblioteket där världen blev större mellan boksidorna.
– Jag älskade att läsa, men hemma hade vi få böcker.
Hon hade ett driv och en nyfikenhet som med tiden skulle ta henne till höga chefsposter. I skolan var hon ”den duktiga flickan” och på fritiden spelade hon bandy. I gymnasiet väcktes samhällsintresset, hon diskuterade till höger och vänster med killarna på ekonomisk linje. De är fortfarande vänner, även om de tyckte olika. Therese Svanström jobbade extra på Ica, fick koll på facket och förhandlade upp lönen. När hon ville plugga vidare efter gymnasiet var föräldrarna tveksamma. Att ta studielån sågs som en osäker framtid.
– Nu är de nog jättestolta, men det har varit en resa. De byggde mycket trygghet, men när jag ville kliva ur den ram som fanns och börja plugga var det inte okomplicerat.
I grunden handlade det om omtanke, kan hon se nu.
– Ta inte för stora steg som du inte klarar av. Att flytta från Vad och plugga något ovisst när man kommer från arbetarklass, det var inte vad de hade tänkt sig.
Tränat bort jantelagen
Hon kan fortfarande känna av en attityd från barndomen att man inte ska förhäva sig. Sin jantelag har hon fått träna bort.
– Att kliva fram som chef och ledare och stå på scen har i perioder varit jättejobbigt, jag har haft scenskräck. Men det är bara att göra det.
Solidaritet, hövlighet och arbetsdisciplin bär hon också med sig från föräldrahemmet.
– Det här att man ska göra rätt för sig och bidra till det gemensammas bästa.
Therese Svanström vågade inte säga att hon kom in på kulturvetarlinjen. Det var flum. Men i slutänden blev det en examen i statsvetenskap och kommunikation.
– Jag fick kämpa lite i motvind och har efter det känt att det är dumt att inte testa saker. Man ska våga prova även om det finns skepsis från andra, säger hon.
Under studietiden blev hon studentpolitiskt aktiv och fick efter examen jobb som förbundssekreterare i Socialdemokratiska studentförbundet.
– Jag har alltid varit samhällsintresserad, jag ville få vara med och påverka och göra skillnad.
– Jag hade ju aldrig tagit de här stegen själv i livet utan en gratis utbildning och förmånliga studielån.
Chef efter föräldraledighet
Några år senare fick Therese Svanström jobb som pressansvarig på fackförbundet SKTF, som nu heter Vision. En arbetsplats hon skulle återkomma till och arbeta på länge. Att hon också fick sitt första chefsjobb där beror enligt henne själv på att hon bad tydligt om det när hon skulle komma tillbaka från en föräldraledighet.
– Jag sa till min chef: ”Jag kan tänka mig att bli chef.” ”Jaha, vill du det”, sa han.
Sedan fick hon jobbet som stabschef för tio personer på fackförbundet.
I början trodde hon att hon måste ha alla svar som ledare och tysta skeptiker.
– Jag gjorde alla klassiska chefsmisstag, som att tro att jag måste kunna allt. Men chefens roll är att coacha gänget, att peka ut färdriktningen.
Det hände att hon hittade på snabba svar för att hon kände krav på sig som ny chef.
– Det är jättedåligt för det sätter dig själv i ett skitläge.