En vacker sensommardag 2015 stod David Kvart barfota på en nysådd gräsmatta på ön Enskär i Stockholms norra ytterskärgård, där han tillbringat somrarna sedan barndomen. Från gräsmattan plockade han upp en elkabel utan jordfelsbrytare – och såg inte tåtarna som stack ut.

– Jag fastnade i kabeln, föll omkull och fick så mycket ström i mig att hela kroppen krampade. Jag kunde inte andas, kunde inte göra något. Jag har fortfarande ett ärr här, säger David och visar upp vänsterhanden.

Krampen gjorde att han först inte kunde släppa kabeln som brände i handen.

– Jag låg och skakade och såg hur fötterna hoppade upp och ner. Men till slut lyckades jag slita loss kabeln och kastade i väg den tio meter. Det var som att jag fått kraft för att överleva.

David genomströmmades av 240 volt, 50 gånger per sekund, och allt var över på 10–12 sekunder.

– Får man i sig så mycket ström att hela systemet krampar mer än 15 sekunder lägger oftast hjärtat av, så det var antagligen på håret. Men det var en besvikelse för att vara en nära döden-upplevelse – jag såg inte livet passera revy. Det kändes som att jag inte tänkte en enda tanke.

Efter några veckor, när det hade sjunkit in att han faktiskt hade varit riktigt nära att dö, paddlade han ut till en kobbe. Där tog han några livsavgörande beslut.

– Jag insåg att jag ville göra det bästa av varje dag – och kom fram till att jag skulle fria när jag kom i land, att vi borde skaffa barn och att jag ville jobba i skärgården. Jag insåg också att jag ville arbeta med människor som bryr sig om sådant som gör att de mår bra, snarare än att sälja saker. Det mesta som har med karriär att göra handlar ju om att sälja. Och vem blir lycklig av det?

David är i botten filmare och tv-producent. Han är utbildad vid Institutet för högre tv-utbildning i Göteborg och har vunnit priser för sina produktioner.

Det mesta som har med karriär att göra handlar om att sälja – vem blir lycklig av det?

Två och ett halvt år före olyckan anställdes han som tv-chef på en av Nordens största byråer, som bland annat hjälper företag att marknadsföra sig genom rörlig bild.

– Det var ett karriärjobb inom media. Tidigare hade jag mest jobbat dokumentärt, så det kändes konstigt att hela tiden kompromissa för att sälja saker. Men jag jobbade supermycket och det slet.

Till slut blev det för mycket och David förlorade närminnet från en dag till en annan.

– Plötsligt mindes jag inte pinkoderna till telefonen och bankkortet. Jag kunde vakna upp i vardagsrummet med en sked i handen utan att ha en aning om vad jag höll på med. Nästa gång kunde jag stå jag i köket vid diskbänken och undra vad jag gjorde där. Det var helt surrealistiskt.

Det var inte första gången. Tjugo år tidigare, som 22-årig nyutbildad och ambitiös tv-producent, gick David också in i väggen.

– Jag har alltid velat göra allt så bra som möjligt, utan att tänka på vad det leder till, säger han.

David Kvart bor nu vintertid i Norrtälje och på ön Enskär under sommarhalvåret med sin familj.

Genom sin senaste arbetsgivare fick David kontakt med ett stresscenter, där han träffade andra som också blivit utbrända.

– Men jag kunde inte identifiera mig med dem. De berättade hur de blev stressade av sina chefer, medan jag mådde dåligt av att göra samma saker inne på ett kontor varje dag från nio till fem. Och det gjorde att jag längtade bort tid. Jag längtade till helgen eller till semestern – då skulle jag leva som jag ville.

Men det krävdes alltså en elolycka för att David skulle ta tag i sitt liv. Några månader efter olyckan kontaktade han kajakuthyrningen på ön Fejan, den utomhusverksamhet som låg närmast hans sommarhus på Enskär. Då fick han veta att den ena delägaren i uthyrningsföretaget skulle sluta och blev samtidigt erbjuden att hyra ut kajaker under sommaren.

– Det lät inte superkul. Jag är entreprenör och vill skapa, så jag föreslog att jag skulle bli delägare i stället.

Förslaget gick hem och David och fick fria händer att utveckla verksamheten som han ville. På Fejan har han byggt upp en ny vardag under perioden maj till september, och det är här han tar emot oss en solig och blåsig sommardag. När vi anländer med passbåten från hamnen i Räfnäs sitter han med sina medarbetare och blickar ut över havet och planerar dagens aktiviteter. Med på jobbet är dottern Vilhelmina, 2,5 år, som har ledigt från förskolan.

Vi slår oss ner vid ladan där kajakerna förvaras och David berättar hur kajakverksamheten har vuxit till ett outdoor-center med så kallad glamping – lyxcamping i canvastält med riktiga golv, sängar och vedkamin. Och hur det var en ren tillfällighet.

Sommaren 2015 brann krogen på Fejan ner. I samband med det stängde vandrarhemmet.

– Jag tänkte att en förutsättning för att vi skulle få kajakgäster var att det fanns någonstans att sova. När jag undersökte vad som gick att bygga med kort varsel upptäckte jag att det fanns något som hette glamping och köpte två tält.

Eftersom restaurangen på ön brunnit ner tänkte David att det även borde finnas mat till kajakgästerna. Men han insåg samtidigt att det skulle bli svårt att på några veckor få tillstånd att laga mat.

– Däremot kan jag få tillstånd för att hålla råvaror kalla, tänkte jag. Så jag köpte en kyl och en frys. Konceptet blev att sova i tält och få ingredienser att själv tillaga. På så sätt kunde jag servera entrecote, men gästerna fick tillaga den.

Satsningen funkade och sommaren 2016 kom 142 gäster. I år väntar sig David 800 besökare.

– Det är helt makalöst att antalet besökare har femdubblats jämfört med första sommaren. Och i år var nästan allting förbokat redan på försommaren.

Tälten skapades som boende för kajakgästerna. Men det visade sig snart att nio av tio besökare inte var intresserade av att paddla.

– Det var människor som hade en längtan till naturen, som ville sova i tält – men inte på liggunderlag. Är man vuxen och aldrig har campat eller varit med i scouterna kan det kännas svårtillgängligt och jobbigt.

Här har jag skapat en plats där jag trivs med att tillbringa dagarna

David har knappt gått in med några egna pengar i företaget, därför har ekonomin inte varit något orosmoment.

– Gästerna betalar sina bokningar i förskott. Det gör att vi redan på våren har en kassa som används till investeringar i tält och annat, vi behöver inte ta några lån.

Han får ofta höra att han borde vinstmaximera, växa snabbare. Men David tänker inte alls på det sättet.

– Här har jag först och främst skapat en plats där jag trivs med att tillbringa dagarna, en miljö som jag vill dela med mig av. Visionen är att det ska vara som en fjällstation i skärgården, en mysig plats där alla är välkomna. Men allt behöver inte vara perfekt.

Vid sidan av kajakladan ligger gamla brädor, lådor och annat som skulle kunna vara bråte. Men det är byggmaterial, som David själv och grannar på öarna runtomkring bidrar med.

– Jag älskar att snickra och bygga med återanvända saker. Nu vet jag att det är Gunnar och Kurt på Enskär som har slagit spikarna i den gamla bryggan som vi använder som bordsskiva, och att de röda plankorna på loftet i ladan kommer från min farfars gamla bastu. Allt får en själ.

Det är snickrandet han tycker är allra roligast i sitt nya yrkesliv. Men många andra uppgifter ingår i rollen som centrets showrunner, som David skämtsamt kallar sig. Under de fyra timmar vi tillbringar på Fejan ringer telefonen ofta, kajakgäster får tips om fina turer, tältgäster checkar ut, David provsmakar nytillagad skagenröra och bestämmer priset på en vattentät packpåse. Trots aktiviteten är han inte orolig för att bli utbränd igen.

– Jag jobbar väldigt intensivt fram till midsommar med att bygga och snickra så att allt här funkar. Resten av sommaren har jag fantastisk personal som hjälper mig, då kan jag varva ner. Och det här känns inte riktigt som att jobba.

På vintern när outdoor-centret är stängt producerar David film i det egna företaget, men jobbar inte mer än nödvändigt.

– Nu är mitt liv mycket, mycket lugnare. Och jag längtar ingenstans!