Inledningen till Kanada, där författaren avslöjar den kommande storyn på förhand, har jag sett citerad i flera artiklar om Ford och den nya boken: "Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare". Men, som jag läste att Ford själv påpekade någonstans, det är en sak att skriva några inledningsrader, en helt annan sak att skriva allt det som kommer därefter.
Mästerverk har boken kallats. Och hade Ford beslutat sig för att sätta punkt efter den första delen så hade jag instämt i omdömet. Så långt är det snudd på den perfekta romanen om någon sådan hade kunnat existera. Väldig mörk och märkligt gripande. Kanske är det just det som Ford beslutar sig sätta stopp för. När handlingen till slut hamnar på andra sidan gränsen försvinner också det magiska i den. Med ens blir det till en både krystad och, det gör ont att säga det, långtråkig historia om människor som är mer konstiga än intressanta. Den läsare som härdar ut får dock sin belöning. I den korta avslutande tredjedelen knyts trådarna ihop.
Ford är utan tvekan en av samtidens främsta författare. Men jag är inte säker på att han blir bättre med åren. I mina ögon framstår fortfarande Sportjournalisten och Självständighetsdagen som hans stora kraftprov.
