”Ingen kommer vilja anställa dig Annica ” Ledsen att hänga ut dig mamma, men så här sa du faktiskt till mig när jag var 17 år och ville tatuera mig för första gången. Jag kan i dag hålla med om att det kanske inte var det mest genomtänkta motiv jag valde när jag tatuerade en tribal i svanken, men den har tack och lov ingen i mitt arbetsliv behövt se. 

Detta ämne har diskuterats på några av de arbetsplatser jag har varit anställd på, och beroende på vilket jobb jag har haft så har man tyckt olika om synliga tatueringar. Kan det vara så att det spelar roll i vilken bransch vi jobbar, att man har olika syn på hur man ”bör” se ut?  

Enligt min mamma så kan man inte ha synliga tatueringar om man ska jobba på bank. Tatueringar bör kunna gömmas under en skjorta för att man inte ska dömas utifrån detta. Nu har jag aldrig jobbat på bank vill jag tillägga, men jag hoppas verkligen att jag inte skulle bli dömd efter mitt val av konst på min kropp.  Jag vill bedömas efter mina meriter, min personlighet och mina ord.

I dag har cirka 20 procent av svenska befolkningen tatueringar på sin kropp. Det är rätt många som uppskattar denna konstform som man kan spåra 5 000 år tillbaka i tiden. I den antika världen användes tatueringar för att märka slavar och fångar. Detta minskade sedan när kristendomen infördes. Men man lyckades tyvärr inte hela vägen då man än i dag kan läsa i gamla testamentet att det är syndigt med kroppssmyckning. 

På ett av mina tidigare jobb så skulle jag och en kollega in på förhandling. Dagen innan planerade jag mitt val av kläder. Jag tog fram en vit skjorta med långa ärmar, svarta kostymbyxor och kavaj. För mig handlar det om att vara rätt klädd för varje möte och vid detta tillfälle kändes valet lätt. Har jag uppkavlad ärm tycker jag att skjorta är riktigt skönt att ha på sig, dessutom så var kavajen jag valde rynkad i ärmen, så det skulle inte passa sig att ha skjortan på ett annat sätt. Men har jag uppkavlad ärm så syns tatueringarna på min vänstra arm.

Det slog mig för en sekund att någon kan störa sig på att jag har tatueringar, men i nästa sekund så ställde jag mig frågan ” vill jag göra affärer med den typ av människor som dömer mig efter mitt utseende?” svaret var enkelt, så uppkavlat fick det bli.

När min kollega hämtade upp mig så tittade han på mig och sa ”jaha, du valde att visa upp dina tatueringar, just i dag?” som om det vore fel av mig. Jag svarade ”ja” i all enkelhet och klev in i bilen. Efter en timmes möte där jag presenterat vårt företag och offerten som jag tagit fram så reste sig vd:n på företaget som vi förhandlade med upp och sträckte ut sin hand mot mig och sa ”jag är sjukt imponerad Annica, du är en vass förhandlare och detta kommer bli ett fint samarbete”.

Det kändes som en vinst i dubbel bemärkelse, även om de bara var jag som visste om det.

De är få som har bemött mig med annat än positivt vad det gäller mina tatueringar. De väcker intresse och jag får ofta frågor om vad det ligger för historia bakom och vem som gjort dem. 

Jag har ett långt cv, allt ifrån trafiklärare där jag haft körlektioner med några hundra elever, till driftchef och ansvarig för drift, personal och ekonomi, så uppenbarligen är jag inte så svåranställd. Att jag har nått dit där jag är i dag har inte med hur jag ser ut eller mina tatueringar att göra, utan ett rejält pannben och ett driv. Så jag uppmanar alla att vara den de är, för din resa är din och ingen annans oavsett hur du ser ut. 

/Annica Jansdotter, regionsäljare