Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Tatueringar stoppar inte karriären

Att ha tatueringar på sin kropp ska inte påverka möjligheten att bli anställd, skriver Annica Jansdotter.
Publicerad
Annica Jansdotter
Kan tatueringar stå i vägen för karriären? Nej, menar Annica Jansdotter. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Ingen kommer vilja anställa dig Annica ” Ledsen att hänga ut dig mamma, men så här sa du faktiskt till mig när jag var 17 år och ville tatuera mig för första gången. Jag kan i dag hålla med om att det kanske inte var det mest genomtänkta motiv jag valde när jag tatuerade en tribal i svanken, men den har tack och lov ingen i mitt arbetsliv behövt se. 

Detta ämne har diskuterats på några av de arbetsplatser jag har varit anställd på, och beroende på vilket jobb jag har haft så har man tyckt olika om synliga tatueringar. Kan det vara så att det spelar roll i vilken bransch vi jobbar, att man har olika syn på hur man ”bör” se ut?  

Enligt min mamma så kan man inte ha synliga tatueringar om man ska jobba på bank. Tatueringar bör kunna gömmas under en skjorta för att man inte ska dömas utifrån detta. Nu har jag aldrig jobbat på bank vill jag tillägga, men jag hoppas verkligen att jag inte skulle bli dömd efter mitt val av konst på min kropp.  Jag vill bedömas efter mina meriter, min personlighet och mina ord.

Vill jag göra affärer med människor som dömer mig efter mitt utseende?

I dag har cirka 20 procent av svenska befolkningen tatueringar på sin kropp. Det är rätt många som uppskattar denna konstform som man kan spåra 5 000 år tillbaka i tiden. I den antika världen användes tatueringar för att märka slavar och fångar. Detta minskade sedan när kristendomen infördes. Men man lyckades tyvärr inte hela vägen då man än i dag kan läsa i gamla testamentet att det är syndigt med kroppssmyckning. 

På ett av mina tidigare jobb så skulle jag och en kollega in på förhandling. Dagen innan planerade jag mitt val av kläder. Jag tog fram en vit skjorta med långa ärmar, svarta kostymbyxor och kavaj. För mig handlar det om att vara rätt klädd för varje möte och vid detta tillfälle kändes valet lätt. Har jag uppkavlad ärm tycker jag att skjorta är riktigt skönt att ha på sig, dessutom så var kavajen jag valde rynkad i ärmen, så det skulle inte passa sig att ha skjortan på ett annat sätt. Men har jag uppkavlad ärm så syns tatueringarna på min vänstra arm.

Det slog mig för en sekund att någon kan störa sig på att jag har tatueringar, men i nästa sekund så ställde jag mig frågan ” vill jag göra affärer med den typ av människor som dömer mig efter mitt utseende?” svaret var enkelt, så uppkavlat fick det bli.

Uppenbarligen är jag inte svåranställd

När min kollega hämtade upp mig så tittade han på mig och sa ”jaha, du valde att visa upp dina tatueringar, just i dag?” som om det vore fel av mig. Jag svarade ”ja” i all enkelhet och klev in i bilen. Efter en timmes möte där jag presenterat vårt företag och offerten som jag tagit fram så reste sig vd:n på företaget som vi förhandlade med upp och sträckte ut sin hand mot mig och sa ”jag är sjukt imponerad Annica, du är en vass förhandlare och detta kommer bli ett fint samarbete”.

Det kändes som en vinst i dubbel bemärkelse, även om de bara var jag som visste om det.

De är få som har bemött mig med annat än positivt vad det gäller mina tatueringar. De väcker intresse och jag får ofta frågor om vad det ligger för historia bakom och vem som gjort dem. 

Jag har ett långt cv, allt ifrån trafiklärare där jag haft körlektioner med några hundra elever, till driftchef och ansvarig för drift, personal och ekonomi, så uppenbarligen är jag inte så svåranställd. Att jag har nått dit där jag är i dag har inte med hur jag ser ut eller mina tatueringar att göra, utan ett rejält pannben och ett driv. Så jag uppmanar alla att vara den de är, för din resa är din och ingen annans oavsett hur du ser ut. 

/Annica Jansdotter, regionsäljare

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsförmedlingen går inte att ringa
Arbetsförmedlingens uppdrag måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen, skriver Jenny Fornlund. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Jenny Fornlund
Foto: Marie-Therese Karlberg

I Sverige 2026 borde vi ha kommit längre. Men medan arbetsmarknaden ritas om av AI och digitalisering i en rasande takt, har myndigheten som ska lotsa oss rätt blivit kvar i startfållan. Att bli ignorerad av en potentiell arbetsgivare har blivit en del av den nya vardagen. Men när trygghetssystemet som är tillsatt att hjälpa oss tystnar är vi riktigt illa ute.

Jag har skrivit en bok om arbetsmarknadens nya spelregler. Under processens gång har jag, ironiskt nog, blivit en ofrivillig expert på hur det känns att ramla mellan stolarna.

För ett år sedan förlorade jag jobbet inom rekrytering i en omorganisation. Veckan efter fick jag diagnosen bröstcancer. En tuff tid och ekonomin naggades i kanterna. Men ur det formades en plan.

Ingen har kontaktat mig på tre månader

Som kvinna över 50, med kunskap om hur dagens arbetsmarknad faktiskt fungerar, ser jag större möjligheter till snabbare återgång till arbetslivet genom att skapa min egen plattform, än att söka jobb på en arbetsmarknad där algoritmerna sorterar bort erfarenhet innan den hunnit presenteras. Planen är att starta eget och se till att fler känner till spelreglerna på den nya arbetsmarknaden innan de ghostas av ett system de inte visste fanns.

Boken är klar. Affärsplanen inskickad. Jag har fått förfrågningar om föreläsningar och skrivuppdrag. Men för att få ekonomin att gå ihop är jag beroende av Arbetsförmedlingens godkännande för starta-eget-bidrag innan jag kommer i gång. I tre månader har jag försökt att nå rätt person på Arbetsförmedlingen.

Jag har ringt. Förklarat. Väntat. Ringt igen. Avverkat timme efter timme i telefonkö för att till slut få samma svar: "Någon kommer att kontakta dig." 

Ingen har kontaktat mig – på tre månader.

Det här handlar inte om enskilda handläggare. Det finns kompetenta och engagerade människor på Arbetsförmedlingen som genuint vill göra skillnad och förtjänar bättre förutsättningar än de har idag. Problemet är ett system som inte hängt med. Byggt för en arbetsmarknad som inte längre existerar. Omorganiserat på ytan, oförändrat i grunden.

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare

Ett enda telefonnummer in för 400 000 inskrivna. Ingen möjlighet att maila. Ingen att kopplas vidare till. De handläggare som svarar kan inte alltid besvara specifika frågor utan lovar att någon med rätt kompetens ska höra av sig. 

Här tar det stopp. 

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare. Det aktiva stödet riktar sig i praktiken till dem som redan kämpat på egen hand i ungefär ett år. Men det är i de första månaderna stödet gör skillnad. Innan självkänslan krackelerar och avståndet till arbetsmarknaden växer sig för stort.

Stödet kommer för sent. Och när det väl kommer pekar det ofta åt fel håll. Utbildningar upphandlas långt i förväg och körs vidare oavsett hur marknaden ser ut. Resultatet blir fortsatt arbetslöshet, sänkta bidrag och på toppen ett CSN-lån att betala tillbaka. Det är inte omställning. Det är ett systemfel.

Sverige har en av de högsta ungdomsarbetslösheterna i EU och en total arbetslöshet på 8,8 procent som fortsätter stiga. När det gäller att anställa personer över 50 är vi sämst i Norden. 

En arbetslös senior har mer än dubbelt så stor chans att få jobb i Danmark som i Sverige. Här kombineras trygghet med aktivt stöd från dag ett. Finland ger 55-plussare rätt till utbildning och ekonomiskt stöd direkt vid uppsägning. Tyskland ger individen makten att välja sin egen utbildning utifrån vad marknaden faktiskt efterfrågar. Och i Frankrike kan man få ut sin a-kassa som startkapital för de har insett att det är billigare att investera i en nyföretagare än att hålla kvar en människa i bidragsberoende. Det här är bara ett axplock av hur andra länder hanterar omställningen.

Uppdraget måste förändras från kontroll till coachning

Sverige har under samma period prioriterat kontroll. Sänkta bidrag och skärpta sanktioner presenteras som motivationsskapande åtgärder. Nu växlar Arbetsmarknadsdepartementet upp med analyser och utredningar. Det är välkommet men otillräckligt. Företagen kapprustar i AI och arbetsmarknaden förändras i en rasande fart. Det som är aktuellt i dag är passé imorgon. Och medan andra länder redan agerat inväntar Sverige utredningsresultat, samtidigt som outnyttjad kompetens och erfarenhet tynar bort på avbytarbänken.

Här är tre saker som enligt mig behöver hända nu:

Stödet måste komma från dag ett. Den som skriver in sig ska mötas av ett system som aktiverar, inte administrerar. Den som vill starta eget ska mötas av en språngbräda, inte en väntelista.

Myndigheten måste bli agil. Utbildningar ska spegla dagens och framtidens arbetsmarknad, inte den som fanns när avtalet upphandlades.

Uppdraget måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen.

Jag har ägnat det senaste året åt att förstå arbetsmarknadens nya spelregler och vill inget hellre än att dela det jag har lärt mig med andra. Men kunskapen når inte ut. För jag sitter fast i ett moment 22.

Att bli ghostad av en arbetsgivare svider. Men när regeringen och dess myndigheter ghostar de medborgare som vill bygga och bidra, då har vi ett samhällsproblem som kräver mer än en ny utredning. Det kräver handling.

Jag är redo att köra i gång. Systemet har satt mig i väntrummet på obestämd tid.

Vi är många som väntar.

/Jenny Fornlund, har jobbat inom rekrytering och Life Science