Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Tatueringar stoppar inte karriären

Att ha tatueringar på sin kropp ska inte påverka möjligheten att bli anställd, skriver Annica Jansdotter.
Publicerad
Annica Jansdotter
Kan tatueringar stå i vägen för karriären? Nej, menar Annica Jansdotter. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Ingen kommer vilja anställa dig Annica ” Ledsen att hänga ut dig mamma, men så här sa du faktiskt till mig när jag var 17 år och ville tatuera mig för första gången. Jag kan i dag hålla med om att det kanske inte var det mest genomtänkta motiv jag valde när jag tatuerade en tribal i svanken, men den har tack och lov ingen i mitt arbetsliv behövt se. 

Detta ämne har diskuterats på några av de arbetsplatser jag har varit anställd på, och beroende på vilket jobb jag har haft så har man tyckt olika om synliga tatueringar. Kan det vara så att det spelar roll i vilken bransch vi jobbar, att man har olika syn på hur man ”bör” se ut?  

Enligt min mamma så kan man inte ha synliga tatueringar om man ska jobba på bank. Tatueringar bör kunna gömmas under en skjorta för att man inte ska dömas utifrån detta. Nu har jag aldrig jobbat på bank vill jag tillägga, men jag hoppas verkligen att jag inte skulle bli dömd efter mitt val av konst på min kropp.  Jag vill bedömas efter mina meriter, min personlighet och mina ord.

Vill jag göra affärer med människor som dömer mig efter mitt utseende?

I dag har cirka 20 procent av svenska befolkningen tatueringar på sin kropp. Det är rätt många som uppskattar denna konstform som man kan spåra 5 000 år tillbaka i tiden. I den antika världen användes tatueringar för att märka slavar och fångar. Detta minskade sedan när kristendomen infördes. Men man lyckades tyvärr inte hela vägen då man än i dag kan läsa i gamla testamentet att det är syndigt med kroppssmyckning. 

På ett av mina tidigare jobb så skulle jag och en kollega in på förhandling. Dagen innan planerade jag mitt val av kläder. Jag tog fram en vit skjorta med långa ärmar, svarta kostymbyxor och kavaj. För mig handlar det om att vara rätt klädd för varje möte och vid detta tillfälle kändes valet lätt. Har jag uppkavlad ärm tycker jag att skjorta är riktigt skönt att ha på sig, dessutom så var kavajen jag valde rynkad i ärmen, så det skulle inte passa sig att ha skjortan på ett annat sätt. Men har jag uppkavlad ärm så syns tatueringarna på min vänstra arm.

Det slog mig för en sekund att någon kan störa sig på att jag har tatueringar, men i nästa sekund så ställde jag mig frågan ” vill jag göra affärer med den typ av människor som dömer mig efter mitt utseende?” svaret var enkelt, så uppkavlat fick det bli.

Uppenbarligen är jag inte svåranställd

När min kollega hämtade upp mig så tittade han på mig och sa ”jaha, du valde att visa upp dina tatueringar, just i dag?” som om det vore fel av mig. Jag svarade ”ja” i all enkelhet och klev in i bilen. Efter en timmes möte där jag presenterat vårt företag och offerten som jag tagit fram så reste sig vd:n på företaget som vi förhandlade med upp och sträckte ut sin hand mot mig och sa ”jag är sjukt imponerad Annica, du är en vass förhandlare och detta kommer bli ett fint samarbete”.

Det kändes som en vinst i dubbel bemärkelse, även om de bara var jag som visste om det.

De är få som har bemött mig med annat än positivt vad det gäller mina tatueringar. De väcker intresse och jag får ofta frågor om vad det ligger för historia bakom och vem som gjort dem. 

Jag har ett långt cv, allt ifrån trafiklärare där jag haft körlektioner med några hundra elever, till driftchef och ansvarig för drift, personal och ekonomi, så uppenbarligen är jag inte så svåranställd. Att jag har nått dit där jag är i dag har inte med hur jag ser ut eller mina tatueringar att göra, utan ett rejält pannben och ett driv. Så jag uppmanar alla att vara den de är, för din resa är din och ingen annans oavsett hur du ser ut. 

/Annica Jansdotter, regionsäljare

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag vill inte hämta sist på förskolan, eller?

Småbarnsföräldrar stressar sig igenom arbetsdagen för att hämta tidigt på förskolan – ändå känner sig många otillräckliga både på jobbet och hemma. Det är dags att släppa skuldkänslorna, skriver Katarina Karringer.
Publicerad 11 mars 2025, kl 06:00
Ett barn leker vid en grind
Förskolan är en fantastisk möjlighet för barn att få stimulans av lek och bus. Föräldrar måste sluta känna skam för sena hämtningar, skriver för Katarina Karringer. Foto: Susanna Persson Öste/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tar upp mobilen en sista gång och tittar stressat på klockan. Andan i halsen, jobbtankarna snurrandes i huvudet och planeringen inför kvällens att göra-lista i full gång: svara på det viktiga mailet jag inte hann, återkomma med input inför mötet imorgon bitti, skriva klart rapporten om…

”Hej min älskling! Oj, vilken fin teckning, tack! På med overallen nu!”

Ni har kanske varit där, precis som jag. Med ambitionen att jonglera alla möjliga delar av livet samtidigt. Faktum är att många småbarnsföräldrar stressar sig igenom arbetsdagen fem dagar i veckan, för att hinna hämta tidigt på förskolan – och ändå känner sig otillräckliga och tyngda av skuld, både för sitt jobb och sitt barn.

I mitt jobb som psykolog möter jag många som kämpar med att få ihop vardagen, hälsan och samvetet. 

Barn mår bra av att ha föräldrar som mår bra

Det är vanligt att känna en stark press om att leva upp till ”det perfekta föräldraskapet”, med en föreställning om att man ska prioritera tid med barnen över allt annat i livet. Att hämta senare på förskolan kan då kännas som att man inte uppfyller förväntan om ett gott föräldraskap, vilket kan resultera i skuldkänslor. 

Men barn mår bra av att ha föräldrar som mår bra. Därför är det viktigt att även ge utrymme till våra egna behov, så som arbete och utveckling, återhämtning, relationer och träning. Då har vi bättre möjlighet att kunna vara den energirika, glada och närvarande förälder vi vill vara, när vi är tillsammans med våra barn.

Förskolan är en plats där barn kan leka, lära, vara kreativa, utveckla sitt självförtroende och självständighet, bygga relationer och lära sig socialt samspel med jämnåriga. Om vi ska vara ärliga - hur ofta kan vi erbjuda en sådan palett av möjligheter hemma?

Som föräldrar behöver vi släppa skuldkänslorna och sluta jämföra oss med varandra. Vi har alla olika förutsättningar och behov, så det viktigaste är att utgå från vad som fungerar bäst för sitt eget barn, sin hälsa och sin familjesituation. 

Pressen på föräldrar är skyhög i dag

Färska siffror från Försäkringskassan visar att sjukskrivingarna för stressrelaterad ohälsa har ökat med 25 procent de senaste fem åren. I rapporten framgår också att kvinnor, som ofta drar det största lasset hemma, löper dubbelt så hög risk som män att bli sjukskrivna för psykisk ohälsa. Allra värst drabbade är mammor mellan 30 till 39 år.

Pressen på föräldrar är skyhög i dag. Att få ihop föräldraskap, karriär, relationer och återhämtning är en utmaning för alla och våra lösningar ser rimligtvis olika ut. Det enda vi vet är att vi redan gör så gott vi kan och mer därtill.

Förskolan är en fantastisk möjlighet vi har i Sverige, som gör att båda föräldrarna kan kombinera arbete och familjeliv. Med detta inlägg vill jag uppmuntra alla föräldrar att utvärdera vilka rutiner som verkligen fungerar i just deras familj, utan att pressa sig till en vardag med inbyggd stress. 

/Katarina Karringer,  leg. psykolog, småbarnsmamma och grundare av appen Plussa