Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Många bollar i luften – säker väg till sjukskrivning

Att hålla många bollar i luften är inte ett tecken på bra simultanförmåga. Det är ett tecken på osund företagskultur, skriver Weisly Perez.
Publicerad
en skylt som är sprucken med namnet stress
Balans mellan jobb och fritid är ett måste för att anställda ska må bra, skriver Weisly Perez.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Varje år blir fler och fler sjukskrivna på grund av stress på jobbet. Det finns många myndigheter, fackföreningar och forskare som pekar på att det här är ett samhällsproblem som växter under tystnad. 

Sverige var tidigare ett föredömligt land när det gällde balans i livet. När arbetsdagen var slut, så slutade man att jobba. Tyvärr är det inte så längre. Anställda drabbas konsekvent av önskemål om att maximera sin prestation. Ny teknologi gör det möjligt att jobba dygnet runt.

Vi leker att ”springa snabbare än ett expresståg” och resultatet är att i stället för att uppnå företags- och karriärmål, springer vi mot en sjukskrivning. Stressrelaterad psykisk ohälsa är den enskilt största diagnosen i Försäkringskassans statistik.

Vi springer mot en sjukskrivning

Det är inte bara individer som drabbas av konsekvenserna. Arbetsgivare kommer att tappa personal. När det blir mer att göra och färre ska utföra det kommer anställda tröttas ut och säga upp sig.  Det är också du och jag som betalar konsekvenserna med våra skattepengar i och med de sjukskrivningar som följer. 

Det här är pengar som skulle kunna gå till annat om vi jobbade mer förebyggande: sjukhus, forskning, skolor och kommuner som vill utveckla projekt. 

Företag existerar inte utan anställda. Arbetsmiljöproblematiken diskuteras varje år mellan fack och arbetsgivare. Lön och villkor är viktigt, men om balansen mellan jobb och fritid inte fungerar kommer arbetsgivarna inte ha några anställda som kommer till jobbet. 

Arbetsgivare måste lyssna på medarbetarna för att hitta åtgärder. Om det inte görs får det konsekvenser för både individer, företaget och samhället i stort. Många arbetsgivare hävdar att anställda måste lära sig självledarskap men då läggs ansvaret helt på individen och det håller inte. 

Företag existerar inte utan anställda

Jag tror att målet uppnås genom samarbete. Att bygga ett team är mycket mer än att dela uppgifter, göra rapporter och samla poäng.  Att bygga ett team kräver en ledare med engagemang, som har mänskligt och empatisk beteende. Att ha många bollar i luften är inte längre en indikator för hög prestation. Det är en indikator på att företaget är i kaos och anställda köper en biljett direkt till en lång sjukskrivning.   

/Weisly Perez, arbetar med HR

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA