Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Så hanterar du ilska på jobbet
Vrede är nödvändig – både för vår överlevnad och för vårt välmående. Men ibland kan det vara smart att skjuta på ett utbrott. Här är Kollegas guide till sund ilska – både för dig som har svårt att visa vrede och för dig som är på väg att explodera.
Du har slitit hårt med den där rapporten. Jobbat både kvällar och helger för att få den färdig i tid. Några dagar senare kallar chefen dig till ett möte. Hon tycker att du har tagit lite för lätt på uppgiften och ber dig att skriva om den. Helst redan i dag.
Då känner du den: ilskan. Hjärtat börjar slå hårdare, snabbare. Du biter ihop käkarna, spänner musklerna, kinderna blossar.
– Idiot! Förstår du inte hur mycket jobb jag har lagt ner på den där rapporten?! Hur mycket familjetid jag försakat?
Skulle du vilja skrika. Om du sedan gör det eller inte, det är en annan historia.
Men ilskan som du känner är i grunden sund. Vrede har i tusentals år fått människosläktet att överleva och i dag kan den vara till god hjälp i relationen med såväl chefer som med kollegor. Ilskan hjälper oss att sätta gränser, att försvara oss och se till att andra människor inte trampar på oss.
– Ilska får oss att säga ”stopp!” och ”nej!” och ”det här är inte okej!” säger Titti Holmer, legitimerad psykolog och författare till boken Lycka nu.
Det är dessutom viktigt att tillåta sig att känna alla känslor, inklusive ilska, menar hon. Vilket dock inte är samma sak som att alltid uttrycka det man känner.
– Vi blir till exempel ofta arga när vi får kritik. Impulsen är att agera, att säga något otrevligt tillbaka. Men i ett sådant läge kan det vara klokt att lugna sig, ge det hela ett dygn och fundera över om det ligger något i kritiken. I andra lägen, om exempelvis någon använder en otrevlig ton mot en, är det bra att agera direkt.
Hur ska man då veta när man ska uttrycka ilskan direkt och när det är smartare att sova på saken?
– Jag tycker inte att man ska chansa. Om man är osäker på om man ska uttrycka sin ilska eller inte tycker jag att det i jobbrelationer är bättre att vänta och känna efter.
Man ska tillåta sig alla känslor – det är dock inte detsamma som att alltid uttrycka dem
Om ilskan tar sig uttryck i en tirad av otrevligheter är den kanske inte så konstruktiv. Men det går att använda vreden som motor i tuffa situationer. I fallet med chefen och den omarbetade rapporten skulle den anställda kunna dra nytta av ilskan – men på ett kontrollerat sätt.
Titti Holmer föreslår att man först tar ett djupt andetag, därefter uttrycker känslan och avslutar med att vara konkret: ”Nu märker jag att jag blir upprörd. Jag jobbade hela måndag och tisdag kväll och kunde inte följa med min dotter på hennes dansuppvisning. Jag behöver också positiv feedback för det arbete jag har lagt ner. Nu behöver jag en paus. Självklart ska jag komplettera rapporten, men det får bli nästa vecka.”
Rena vredesutbrott på arbetsplatsen är däremot problematiska. Därför kan den som ofta blir väldigt arg behöva träna sig på att lugna ner sig själv, enligt Titti Holmer.
– Det handlar till exempel om att ta en paus, räkna till tio, känna efter hur ilskan känns i kroppen. Metoderna går att lära sig på egen hand, men ibland kan det vara bra att ha någon att bolla med. Ofta kan man få hjälp på vårdcentralen eller av företagshälsovården.
Den som har en kollega som ofta blir väldigt arg har också en del knep att ta till. Viktigast av allt är att lyssna, enligt Titti Holmer.
– Lyssna efter den personens upplevelse: Vad är den arg för? Hjälp till att sätta ord på känslorna: ”Jag hör att du är arg, vad är det som har hänt?” När den som är arg upplever att han eller hon är förstådd lägger sig ofta ilskan. Det kan också vara bra att föreslå en paus: ”Jag ska lyssna på dig, men vi går ifrån varandra en stund, vi behöver lugna ner oss.” Det är bra att säga ”vi” i stället för ”du”.
Är man däremot aggressionshämmad kan man behöva träna sig på att uttrycka sin vrede. Även för dem finns lösningar.
– Man kommer kanske från ett hem där det inte var tillåtet att visa ilska. Alternativt från ett hem där det fanns väldigt mycket aggressioner, vilket gör att man är rädd för ilskan. Då gäller det att komma i kontakt med sina känslor. Det kan låta flummigt, men det handlar om att erkänna känslan för sig själv. Och att börja träna i det lilla. Att säga nej. Att dra gränser. Och om att lära sig att stå ut med skuldkänslorna när man säger nej. Skuldkänslorna kommer av en rädsla för att bli övergiven.
Tips till dig ...
... som har svårt att visa vrede
- Säg nej till något du inte vill göra när inte så mycket står på spel.
- Var uppmärksam på vilka känslor ditt ”nej” väcker hos dig själv och på hur andra reagerar.
- Känn dina behov, önskningar och intressen.
... som inte kan styra ilskan
- Andas djupt – det kan ge en känsla av lugn.
- Vänta. Räkna till tio innan du säger något. Eller sov på saken och försök lösa situationen dagen därpå.
- Känn. Blunda och försök känna var i kroppen ilskan sitter. Ibland är ilskan ett uttryck för rädsla eller sorg.
5 JOBBIGA TYPER
Somliga är lättare att tas med än andra. Här är ett gäng besvärliga typer – och hur du kan handskas med dem.
- Kall fientlighet. En person som oberäkneligt och oresonligt blir fientlig och kritisk.
Strategi: Påminn dig om att problemet inte ligger hos dig. Håll distans, var vänlig och korrekt. Om personen är din chef bör du överväga att säga upp dig. - Öppen aggressivitet. En person som får vredesutbrott, förolämpar och skäller ut kollegor eller anställda.
Strategi: Stå på dig och inge självförtroende. Försvara dig mot övertramp, men skrik inte. - Förtäckt aggressivitet. En person som kommer med pikar och insinuationer. Är formellt korrekt, men medveten om vad hen egentligen sysslar med.
Strategi: Ställ frågor av typen: ”Var det där en förolämpning?” Ta initiativ till regler för önskvärt beteende på arbetsplatsen. För loggbok över alla incidenter. - Okänslighet. En person som inte tar hänsyn till andra, är kränkande och brysk.
Strategi: Tala om vilka konsekvenser beteendet får för dig. En okänslig person förstår ofta inte andras känslor. - Frustration. En frustrerad person är missnöjd med tillvaron och medmänniskorna och klagar över allt. Är inte intresserad av konstruktiva lösningar.
Strategi: Lyssna så att den klagande verkligen känner sig hörd. Om det inte hjälper kan man ta till milda men bestämda konfrontationer. Led in samtalet på konkret problemlösning.
Göteborgs universitet, Institutionen för sociologi & arbetsvetenskap
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
När privatlivet kraschar - Peder om kollegornas stöd
De flesta har någon gång haft privata problem som påverkat jobbet. Men när är det okej att berätta om det för sina kollegor? Peder Nääs Sundemyr var öppen när han var i en långvarig kris – och möttes av stöd.
Peder Nääs Sundemyr och hans sambo Emma Ångström längtade efter barn. Efter att ha varit tillsammans i fem år tyckte de att det var dags att bilda familj. De blev gravida men fick missfall. Efter en tid blev Emma gravid på nytt. Även denna graviditet slutade dåligt.
– Då började vi bli oroliga och beslöt att göra en utredning. Men den visade ingenting, berättar han och förklarar att de inte hade några problem med att bli gravida, svårigheten låg i att behålla barnet. Sex missfall på fem år, varav en tvillinggraviditet, drabbades de av.
Peder Nääs Sundemyr minns situationen hemma som oerhört tuff – och svår att balansera med arbetslivet.
– Det var som en bergochdalbana av hopp och förtvivlan. Det blev värre och värre i takt med att längtan efter barn växte. Vardagsslitet, jobbet, nöjen, andra drömmar om framtiden – allt kändes tomt.
Problemen gick ut över jobbet
Han inser i dag att hans arbetsförmåga inte var på topp, men då såg han det inte eftersom han mådde så dåligt.
– Jag hade långa startsträckor, svårt att minnas, tappade bollar, var omotiverad, hade svårt med koncentrationen, var distraherad och hade ångest.
Situationen försvårades ytterligare då Peder Nääs Sundemyr i sin yrkesroll utöver kollegorna på jobbet även hade externa jobbkontakter som inte kände honom så väl.
– I efterhand har jag insett att många uppfattade mig som arrogant och ointresserad. Men det var bara ett uttryck för hur jag mådde. Folk dömer för snabbt. De reflekterar inte över att ens beteende kan handla om ett tillstånd man befinner sig i och inget annat.
Peder Nääs Sundemyr förstår att vissa väljer att lämna privata bekymmer hemma. Men då handlar det oftast om ett ”vanligt” dåligt mående och inte om en kris, menar han.
– I en kris spelar det väldigt liten roll hur mycket du biter ihop och försöker köra på som vanligt, även på kort sikt kan det göra mycket skada.
Inte självklart att berätta
Under de jobbiga åren arbetade Peder Nääs Sundemyr på två olika arbetsplatser där han var öppen med vad han och Emma gick igenom. Men det var inget självklart till en början.
– Jag ville ha kvar en plats i livet som var vanlig – min yrkesroll. Men det visade sig snabbt att det inte höll. Det kunde inte vara som vanligt, inte ens i närheten, så att hålla tyst kändes aldrig som ett val. Jag var tvungen att berätta eftersom jag inte fungerade som förväntat.
Han berättade först för chefen och därefter för sina kollegor. Chefen var förstående, inbjöd till samtal och anpassade hans arbetsuppgifter.
– Jag slapp en del jobbiga arbetsuppgifter och det sågs inte konstigt att jag var på så många vårdbesök med Emma. Kollegorna var också förstående och stöttande, några frågade hur de kunde avlasta mig.
Blev sjukskriven
Peder Nääs Sundemyr blev sjukskriven i kortare perioder eftersom han var tvungen att assistera Emma vid alla medicinska aborter som gjordes hemma.
– Alla missfall var så kallade uteblivna och det behövdes mediciner för att sätta i gång dem. De gjorde att Emma mådde jättedåligt även fysiskt och inte klarade sig på egen hand.
Men trots alla anpassningar fortsatte det att vara svårt för honom att inse hur pass mycket han klarade av.
– Det hände att jag lovade saker som jag sedan inte kunde hålla, trappade upp för snabbt och hemlighöll det. Det gjorde att jag mådde ännu sämre.
Behandlades annorlunda som man
Peder Nääs Sundemyr fick också uppleva hur annorlunda män som ”drabbas” av missfall behandlas. Han minns att många frågade hur det var med Emma, men inte hur han själv mådde.
– Jag var med om vårdbesök där jag som man knappt fick ögonkontakt. Såklart är det en uppenbar skillnad eftersom kvinnan är själva patienten. Det är hon som upplever allt det kroppsligt jobbiga. Men vi män behöver också få lite omsorg. En dröm har gått sönder och förlusten är ju densamma för oss båda.
Som om missfallen inte var nog råkade Peder Nääs Sundemyr ut för ytterligare en stor kris under samma period.
– Det var en närstående till mig som blev allvarligt psykiskt sjuk och fick sluten vård. Vid två tillfällen behövde jag åka i väg snabbt från jobbet för att leta eftersom hen hade försvunnit och var en fara för sig själv.
En chef förstod inte alls
Han berättar att han under den perioden hade en annan chef som inte alls visade samma förståelse.
– Till slut blev allt för mycket. Både kroppen och psyket stängde ner och jag slutade fungera på alla plan och blev sjukskriven på heltid. Efter det dröjde det många månader innan jag började jobba igen.
Peder Nääs Sundemyr kom aldrig tillbaka till sin gamla arbetsplats. Han fick ett nytt arbete där han arbetar än i dag. Och så äntligen – 2020 fick han och Emma en efterlängtad liten Bruno.
– Det var som om en förbannelse som lyftes. In i det sista vågade jag inte hoppas. Men så kom han till slut, det kändes overkligt. Eftersom vi i så många år varit inställda på att det var det här vi ville var det som att livet fortsatte efter att tiden frusit. I april 2022 fick Bruno en lillasyster, Iris. Henne vågade vi hoppas på.
Text: KATARINA MARKIEWICZ
Peders råd till andra
➧ Sök vård. En kris är inte samma sak som dåligt mående och kan vara svår att klara av själv.
➧ Låtsas inte att allt är som vanligt på jobbet. Det tar för mycket kraft och fungerar inte i längden.
➧ Var öppen. Att hålla isär arbetslivet och det privata – särskilt vid en kris – är omöjligt. Livet kan inte segmenteras, det är ett och samma.
➧ Var öppen med vad du klarar av. Kanske behöver du vara deltidssjukskriven eller slippa vissa arbetsuppgifter.
➧ Lova inte för mycket. Det blir en ond spiral av stress som går ut över krishanteringen.
➧ När du pratar med chefen stanna inte vid ”det här har hänt och är jobbigt”. Berätta hur du mår, hur det påverkar dig, vad du klarar av och vilken hjälp du behöver av chef och kollegor.
Psykologen: ”Att dölja förvärrar”
Det är bättre att berätta hur man mår för dem man litar på, menar psykologen Alexandra Thomas.
Var går egentligen gränsen mellan jobb och det privata? Alexandra Thomas, psykolog och specialist i organisationspsykologi, tycker att gränsen i Peders och Emmas fall är väldigt tydlig, när Peder beskriver hur han först stänger av, börjar uppfattas som arrogant och till slut får allt svårare att fungera.
– Här genomsyras jobbet alltmer av de extrema påfrestningarna som paret går igenom. Men generellt är det svårt att säga var gränsen går, då det finns olika grader av både kris och psykisk ohälsa. I vissa fall kanske man själv inte märker, eller vill märka, hur långt det har gått.
– I sådana lägen blir relationen till en uppmärksam chef och omtänksamma kollegor, som kan ställa frågor och beskriva vad de ser, särskilt viktig. Ibland kanske inte tilliten är den bästa till den närmaste chefen, men att dölja sitt mående förvärrar bara situationen. Bättre då att sakligt berätta hur det ligger till och öppna upp mer för dem man litar på.
Alexandra Thomas menar att chef och arbetsgivare har skyldighet att anpassa arbetet till medarbetarens behov.
– Att som ledare visa förståelse och anpassa arbetsbördan efter förmåga ökar sannolikheten för att medarbetaren kommer tillbaka och börjar fungera som vanligt. Utöver att det signalerar ett människovänligt ledarskap skapar det lojala medarbetare och en arbetsplats där den anställda tillåts vara på jobbet med hela sig själv och sin livssituation.
Alexandra Thomas förespråkar ett så kallat compassion-fokuserat ledarskap.
– Det delas in i fyra steg, där både ledare och medarbetare uppmärksammar om en kollega inte verkar må bra. Därefter försöker man förstå orsaken och visar empati. Men det viktigaste är att inte fastna vid den empatiska reaktionen, utan även agera så att den andras situation förändras till det bättre.
Hennes råd till kollegor som märker att en medarbetare inte mår bra är att visa att man finns när kollegan är redo att öppna upp.
– Håll dig lugn och lyssna hellre än att prata. Ställ frågor, inte av nyfikenhet utan för att förstå så att du kan avlasta och stötta. Ta egna initiativ. Det räcker ofta med små handlingar, som att köpa lunch, hjälpa till med en trasslig utskrift eller bara ta en kaffe och lyssna.
