Hoppa till huvudinnehåll
Hälsa

Skidlandslagets färgval

Det går skrönor om varför det svenska skidlandslaget i längd tävlar i vita kläder. Att till exempel landslaget för trettio fyrtio år sedan inför en tävling hade glömt de blågula dräkterna hemma och helt enkelt fick köra i kalsongerna. Men det är inte sant.
Eva Karlsson Publicerad

Per-Åke Yttergård, nationell chef för det svenska skidlandslaget i längd, säger att det började med att Per Erik Hedlund från Särna kom till OS i St Moritz 1928 i vita tunna kläder som damerna på hans hemort hade sytt upp åt honom.

På den tiden hade man grå vadmalskläder som var tjocka och tunga. När Särna-Hedlund kom till start i sina vita sa ledarna att han inte fick åka i dem.

- Det blev en rejäl dispyt. Men eftersom han var den stora stjärnan sedan Sven Utterström från Boden hade fått feber fick han till slut åka.

Vårsolen var stark den här dagen och åkarna plaskade fram i femmilsspåret. Särna-Hedlund vann stort och tog hem Sveriges första medalj i en vinterolympiad.

- När han kom i mål sa han till en av ledarna: "Nu dög dräkten va, gubbjävel."

Sedan dess har tävlingsdräkten varit vit, med undantag för några säsonger då åkarna skidade i blått och gult.

Vad tycker skidåkarna om sina kläder?

- De är jättenöjda. Kläderna är individuellt anpassade, vi mäter till och med hur var och en av åkarna transporterar bort fukt och värme, berättar Johan Sares, längdchef och marknadsansvarig.

En ny modell designas vartannat år och åkarna får tre tävlingsuppsättningar till varje säsong.  

Vad gör de med sina gamla kläder?

- De får oftast behålla dem men ibland har vi samlat in dem för att vi behövt extra till olika evenemang som juniorlandslagskamper. Vi har också haft utlottning någon gång på sociala medier men då har det mest handlat om en mössa eller en nummerlapp.

  

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Hälsa

Jakten på kantarellerna - så hittar hon skogens guld

Att gå den extra milen lönar sig – både i svampletandet och på jobbet, tycker kommunikationsstrategen Viktoria Stenberg Lindquist. Plötsligt står kantarellerna där.
Elisabeth Brising Publicerad 30 juli 2026, kl 06:02
Viktoria Stenberg Lindquist hittar kantareller.jpg
Här tänker jag inte på jobbet. Svampletaren Viktoria Stenberg Lindquist tycker envisheten i skogen lönar sig i längden. Foto: Daniel Scheer

När blev du svampintresserad?

– Efter en intensiv och påfrestande tid i mitt liv med barnen och mycket på jobbet. Jag upptäckte att skogen gav mig en känsla av lugn och ro som jag behövde. Jag och min vuxna systerson började plocka ihop, det var ett bra kantarellår och lite trendigt – alla snackade om svamp. Jag uppvuxen i byn Tjautjas utanför Gällivare, så skog och natur har alltid varit en stor del av mitt liv.

Vad är bäst med att plocka svamp?

– Det är fantastiskt att bara vara ute och röra sig i skogsmiljön, men jag behöver också ett mål och något att göra för att inte bli uttråkad. Det finns en viss spänning i att gå och leta efter saker. Man vet vad man vill uppnå – bakom den där granen är kanske ett kantarellställe och så hittar du ett – då får du en kick.

Har du kommit hem tomhänt?

– I början hittade vi knappt något alls, men sedan förstod vi var vi skulle åka och leta. Ett tips är att googla på i vilken miljö svampen trivs.

 Googla på i vilken miljö svampen trivs.

Vilka är favoriterna?

– Förutom kantareller är det blek taggsvamp och svart trumpetsvamp när jag plockar själv. Men jag har hittat rödgul trumpetsvamp och karljohan också. Sedan är tryffel otrolig smakmässigt, men det går väl bara att hitta på Gotland och Öland.

Är det inte svårt att se skillnad på farliga och ätliga svampar?

– Jo, det kan vara svårt och jag plockar bara svamp jag känner till väl. I början ställde jag frågor och lade upp bilder i en Facebookgrupp – och fick hjälp att artbestämma dem. De i gruppen är superduktiga. Det är eget ansvar vad du plockar, du ska definitivt inte äta något du är osäker på.

Hur klarar du myggen?

– Myggmedel behövs, annars går det inte, och sedan får man ignorera dem. Mygg har varit närvarande hela mitt liv. Men jag vill ha hyfsat väder vid svampplockning, inget regn och det är bra om det blåser – då blir det färre mygg.

Finns det egenskaper som chef som du har användning av i skogen?

– Faktiskt. Gå den extra milen, det är alltid en superbra idé som lönar sig. Orka jobba på, gå en halvtimme till, så kommer det där kantarellstället.

Blir du mest avkopplad eller exalterad av svampletandet?

– Både och. Jag blir absolut avkopplad. Men jag får en kick när jag hittar ett bra svampställe.

Vad gör du med all svamp?

– Ingenting går till spillo. Om det blir över ger jag till grannar och andra som inte kan plocka själva. Trumpetsvampen torkar jag och kantarellerna fryser jag in. Vi älskar svamp och äter det ofta. Barnen säger att de inte gillar det, men de tar ändå lite extra kantarellsås. Jag hittar gärna på egna svamprecept också. Kantarellpizza är ett tips - jättegott med lite rödpang till. 

VIKTORIA STENBERG LINDQUIST

GÖR: Founder & Creative Lead på Rising Stories Kommunikation, tidigare marknadschef på Clockwork. 

BOR: I Gävle.

FRITIDSINTRESSEN: Mat och dryck, fiske, resa och familjen förstås.