Hoppa till huvudinnehåll
Hälsa

Nyfiken på konststölder

Porträttet på damen Lisa är så värdefull att det inte går att värdera. Ändå kunde en mustaschprydd man plocka ned tavlan från sin krok och promenera ut från Louvren 1911, och han är långt ifrån ensam.
Lina Jonsson Publicerad

När jag var sju år råkade jag ha sönder fingret på en utställningsdocka på Nationalmuseum i Stockholm. Av ren chock och nervositet stoppade jag den brutna kroppsdelen i jackfickan. Resten av den guidade turen blev en mardröm. Skulle jag hamna i fängelse nu? Var fanns de gömda laserstrålarna och när skulle järngrindarna falla ned framför näsan på mig? Turligt nog var dockorna inte så hårt bevakade som väntat och jag hamnade aldrig i fängelse, men fick ändå en funderare på hur jag skulle ta mig ut med mitt gummifinger.

Folk som lyckats bättre än mig finns det gott om exempel på. Ta till exempel Vicenzo Perugia från Italien. 1911 kom han på den briljanta idén att stjäla världens dyraste konstverk. Hur han gick tillväga? Tja, han plockade bara ned tavlan från sin krok, lade den under armen och vandrade ut från Louvren. I två år hängde den mystiska kvinnan i Vicenzos vardagsrum, kanske bredvid en alldaglig pelargon eller farmors gamla sömnad.

Ett aningen mer ociviliserat sätt användes i Oslo drygt 90 år senare då Munchs kända målning Skriet stals av tre män i rånarhuvor efter pistolhot och skrik. Även om ett tyst larm sattes i gång hann de storma ut ur museet och hoppa in i en Audi som tog dem mot stadens vimmel.

Men det är inte bara giriga konsthandlare som stjäl från städernas museum. De knycker även grejer av varandra. Italien anklagade nyligen ett av världens rikaste museer, Getty-museet i USA, för att ha köpt antika klenoder som plundrats från landets arkeologiska platser. Krav? Ge tillbaka bums! Ett av de kändaste tjyverierna i modern tid, bärnstensrummet i Ryssland, snoddes av tyskarna under andra världskriget och har inte lämnat annat än konspirationsteorier efter sig. Troligen ligger det nedsänkt i en damm någonstans, som ögongodis för fiskarna.

Men är det inte konstigt ändå, att ge sig på att stjäla något så värdefullt, att det ändå inte går att sälja i slutändan? Vicenzo Perugia tröttnade till sist på att ha Mona Lisas leende på väggen och gick till en konsthandlare för att få tavlan såld. Det gick inte förstås, och damen fördes tillbaka till sin rätta krok.

Själv slängde jag utställningsdockans finger i första bästa rabatt. Tror inte att den hade gått att sälja i alla fall.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Hälsa

Jakten på kantarellerna - så hittar hon skogens guld

Att gå den extra milen lönar sig – både i svampletandet och på jobbet, tycker kommunikationsstrategen Viktoria Stenberg Lindquist. Plötsligt står kantarellerna där.
Elisabeth Brising Publicerad 30 juli 2026, kl 06:02
Viktoria Stenberg Lindquist hittar kantareller.jpg
Här tänker jag inte på jobbet. Svampletaren Viktoria Stenberg Lindquist tycker envisheten i skogen lönar sig i längden. Foto: Daniel Scheer

När blev du svampintresserad?

– Efter en intensiv och påfrestande tid i mitt liv med barnen och mycket på jobbet. Jag upptäckte att skogen gav mig en känsla av lugn och ro som jag behövde. Jag och min vuxna systerson började plocka ihop, det var ett bra kantarellår och lite trendigt – alla snackade om svamp. Jag uppvuxen i byn Tjautjas utanför Gällivare, så skog och natur har alltid varit en stor del av mitt liv.

Vad är bäst med att plocka svamp?

– Det är fantastiskt att bara vara ute och röra sig i skogsmiljön, men jag behöver också ett mål och något att göra för att inte bli uttråkad. Det finns en viss spänning i att gå och leta efter saker. Man vet vad man vill uppnå – bakom den där granen är kanske ett kantarellställe och så hittar du ett – då får du en kick.

Har du kommit hem tomhänt?

– I början hittade vi knappt något alls, men sedan förstod vi var vi skulle åka och leta. Ett tips är att googla på i vilken miljö svampen trivs.

 Googla på i vilken miljö svampen trivs.

Vilka är favoriterna?

– Förutom kantareller är det blek taggsvamp och svart trumpetsvamp när jag plockar själv. Men jag har hittat rödgul trumpetsvamp och karljohan också. Sedan är tryffel otrolig smakmässigt, men det går väl bara att hitta på Gotland och Öland.

Är det inte svårt att se skillnad på farliga och ätliga svampar?

– Jo, det kan vara svårt och jag plockar bara svamp jag känner till väl. I början ställde jag frågor och lade upp bilder i en Facebookgrupp – och fick hjälp att artbestämma dem. De i gruppen är superduktiga. Det är eget ansvar vad du plockar, du ska definitivt inte äta något du är osäker på.

Hur klarar du myggen?

– Myggmedel behövs, annars går det inte, och sedan får man ignorera dem. Mygg har varit närvarande hela mitt liv. Men jag vill ha hyfsat väder vid svampplockning, inget regn och det är bra om det blåser – då blir det färre mygg.

Finns det egenskaper som chef som du har användning av i skogen?

– Faktiskt. Gå den extra milen, det är alltid en superbra idé som lönar sig. Orka jobba på, gå en halvtimme till, så kommer det där kantarellstället.

Blir du mest avkopplad eller exalterad av svampletandet?

– Både och. Jag blir absolut avkopplad. Men jag får en kick när jag hittar ett bra svampställe.

Vad gör du med all svamp?

– Ingenting går till spillo. Om det blir över ger jag till grannar och andra som inte kan plocka själva. Trumpetsvampen torkar jag och kantarellerna fryser jag in. Vi älskar svamp och äter det ofta. Barnen säger att de inte gillar det, men de tar ändå lite extra kantarellsås. Jag hittar gärna på egna svamprecept också. Kantarellpizza är ett tips - jättegott med lite rödpang till. 

VIKTORIA STENBERG LINDQUIST

GÖR: Founder & Creative Lead på Rising Stories Kommunikation, tidigare marknadschef på Clockwork. 

BOR: I Gävle.

FRITIDSINTRESSEN: Mat och dryck, fiske, resa och familjen förstås.