- Värst är att såra någon. Men det går inte som recensent att hela tiden tänka på att författaren inte ska bli sårad. Är en bok dålig är det min plikt mot SVT:s tittare att säga det och motivera det väl.
Om Magnus Utvik har en seg dag hemma och inte orkar läsa, då kan han tvinga sig att skriva. Sedan när han har skrivit två tre timmar tänker han: Nu har jag fyllt dagen med något som jag tycker är vettigt.
- När jag känner en meningslöshet kan jag hitta tillbaka i skrivandet. Förutom familjen är det skapandet som är meningen med livet.
Men en gång i tiden var det en extrem kommunistisk sekt som var meningen i livet för honom. När Magnus Utvik beskriver de tre åren i sin tionde bok Med Stalin som Gud stiger ångesten från boksidorna.
- När jag hade tappat tron på KPS blev jag väldigt deprimerad och gjorde självmordsförsök. Det var som att rycka undan mattan, jag hade ingenting att tro på, jag hade svikit många vänner, jag hade ingen flickvän, jag hade så många betalningsanmärkningar på min lägenhet att jag inte kunde byta till något annat och var tvungen att flytta från Göteborg och hem till Värnamo till mina föräldrar igen.
Men du hittade skrivandet?
- Jag började skriva dikter i tjugoårsåldern. Jag var en riktigt usel poet. Man tror att man bara kan sätta sig ner och skriva men det gäller att läsa mycket och se var ribban ligger. Jag läste Folke Isaksson, Sonja Åkesson, Kristina Lugn, Karl Vennberg, Mare Kandre, lånade hem travar, hämtade inspiration, lärde mig hur man bygger upp en dikt. Sedan plankade jag lite.
Efter ett par diktsamlingar kom du ut med romanen Hata regnet, hata livet, där huvudpersonen flyger till Grekland för att ta livet av sig.
- Ja, det var en riktig ångestbok. Gud vad jag mådde dåligt när jag skrev den. Men när jag hade skrivit klart kände jag mig faktiskt rätt okej. Att skriva är ju samtidigt självterapi.
Du har kallat dig själv för handelsresande i cancer.
- Jag skrev en bok om min fru som hade livmodercancer (Anna, min älskade) och efteråt gjorde jag femtio föredrag. I början lättade det, folk kunde gråta och jag grät själv, jag var alldeles slut efter varje föredrag. Men sedan blev det bara ångest av alltihopa. Mina ord gick ut i publiken och vände tillbaka och träffade mig.
Var alla litteraturkritiker lika välvilligt inställda till romanen som läsarna?
- Jag fick dåliga recensioner i både DN och Aftonbladet och en halvljummen i Expressen. Då sjönk jag rakt igenom jorden. Jag försökte analysera varför de hade skrivit som de hade gjort, men det tog mycket energi. Man måste tänka: den här människan gillar inte min bok, det är okej att jag är ledsen. Sedan får man gå vidare.
- Senare fick jag en bra recension i Svenska Dagbladet så det jämnade upp lite. Men en dålig recension mår man mycket sämre av än vad man blir glad av en bra. Det är synd att det är så, men människan är väl gjord på det sättet.
Är du avundsjuk på dem som säljer mer och får bättre recensioner än du?
- Jag kan vara avundsjuk på alla som är smalare, snyggare och säljer fler böcker än jag. Jag unnar bra författare framgång men jag kan samtidigt vara avundsjuk. Jag är inte rädd för den känslan. Jag tillåter mig att jag har den. Kanske kan avundsamheten lära mig något jag missat att göra i mitt eget liv.
Efter framgångarna med Anna, min älskade sa ditt förlag att du skulle passa på att skriva en bred roman och tjäna pengar.
- De säger aldrig tjäna pengar, men när de säger bredare roman så menar de en bok som har kommersiell potential. Jag försökte att skriva en manlig chick lit men efter hundra sidor lade jag ner det. Jag höll på i flera år och har 600-700 sidor med påbörjade manus. Till slut blev det en tunn bok: Pojke med cyklop. Handlingen är en drömsekvens som jag hittade i ett av manusen.
I prologen till Med Stalin som Gud skriver du: "Jag trodde att det skulle ta två veckor att lämna det bakom mig. Det tog tjugofem år. Därför är det först nu som jag orkar skriva den här boken..."
- Jag går hos en terapeut och jag sa till honom att jag har ingenting att prata om, för jag är färdigterapeutiserad, jag har inga problem, men apropå ingenting, så var jag med i en kommunistisk sekt när jag var ung. Jag sa att jag hade blivit deprimerad när jag inte fick bli fullvärdig medlem och att jag hade tagit två vinare och en halv burk sömntabletter. Det är något som jag har berättat många gånger för många människor "så här är det att vara tjugo". Han sa: "Du kunde ha dött." Då började jag gråta och fick en jävla smärta. Vad var det som hände under de där åren?
- Jag har skämtat om det mycket och folk har sagt det var verkligen ett korkat parti. Men när jag gick in i känslan igen fattade jag hur mycket jag hade trott på de där sakerna och hur mycket press partiet satte på mig när jag var sjutton år. Och hur många vänner jag svek och hur jag fick lura mig själv för att passa in.
I slutet av boken tackar du bland annat författaren Denise Rudberg. Om du skulle läsa en bok av henne och tycka att den inte håller måttet, vågar du ge den ett dåligt betyg?
- Jag ingår inte i något författarkollektiv och när jag väl träffar en kollega som säger att han eller hon tror på min bokidé så betyder det väldigt mycket för mig. Denise Rudberg är en av dem som har peppat mig men jag tycker att jag kan recensera hennes böcker i alla fall. Annars skulle jag behöva ta bort ett femtiotal författare som jag lärt känna genom åren.
- Om en bok är dålig är det väldigt jobbigt, men mitt uppdrag är att göra en ärlig recension. Jag måste sköta mitt jobb och blir författaren sur så får han faktiskt bli det.
Hör sågade författare av sig till dig?
- Jag har fått mycket skit. Som recensent kan man känna sig väldigt attackerad med hotfulla författare som tror att de skriver nobellitteratur hela tiden.
- Om en recensent sågar mig hör jag inte av mig. Vad skulle det känna till? En recensent blir vansinnig om någon kommer och försöker läxa upp dem. Jag tänker att de får sköta sitt jobb så sköter jag mitt.
En del recensenter är onödigt elaka och raljerande.
- Det är rätt meningslöst att vara elak som humorvärde. När en recensent är hatisk undrar man alltid vad det är som ligger bakom.
Har du kollegor och vänner som skickar dig böcker?
- Alldeles för ofta. Min ställning på tv har blivit större och starkare och tv som medium har ett oerhört genomslag. Med repriser och SVT play når vi ut till en kvarts miljon människor. Säger jag att "den här boken är väldigt bra" då kan hela första upplagan försvinna och det känner författarna till.
- Jag har goda vänner som frågar om de får skicka sin bok till mig och jag svarar "ja visst". Jag tycker att vi är färdiga där. Men två veckor senare hör de av sig igen: "Har du kollat i boken, har du läst den?" Då svarar jag som jag brukar, att jag inte har hunnit läsa och att jag heller inte har beslutat mig än om jag ska recensera den. Jag säger också att jag får hem tjugo böcker i veckan och recenserar bara tre eller fyra böcker varannan vecka, så om jag inte tar upp deras bok så är det inte för att jag vill vara elak. Men en del slutar aldrig, det kan bli fem sex propåer, men ju mer de tjatar, desto mindre vill jag läsa deras bok. Är de riktigt sura kan de ringa hem till mig när de är småfulla en fredagskväll.
Vad säger de då?
- Jag har blivit anklagad för att vara allierad med de stora bokförlagen. Många ger ut på eget förlag eller på ett litet förlag, de böckerna kan vara lika bra, men då blir det väl så att de måste sköta marknadsföringen själva och är mera på.
- Det har hänt att man vill muta mig med fem fina flaskor vin. Det här är den tråkigaste sidan av recensionsjobbet. Både vänner, författarkollegor och andra som ger ut på eget förlag kan bli rätt aggressiva. De kan göra nästan vad som helst för att jag pratar om deras bok i fem minuter.
Hur tänker du när du väljer ut recensionsböckerna?
- Jag bestämmer först böckerna för att få en bra mix i tv-rutan och därefter läser jag dem. Alla som sitter framför tv:n ska känna att jag tar upp olika genrer och att det finns något för dem. Vissa böcker skulle jag inte ha valt att läsa själv, som några erotiska romaner som säljer väldigt bra just nu och som därför är intressanta att ta upp som fenomen. Men de är dåligt skrivna, det är bara Birgitta Stenberg som kan göra det bra.
- Jag har också en press från redaktionen att inte vara för akademisk. Skulle jag bara ta upp böcker som är intressanta för mig själv skulle det bli mycket politik, psykologi och diktsamlingar.
Vad gör du med alla böcker?
- Jag har så mycket böcker hemma att min fru blir alldeles galen. Vi har kanske femtio hyllmeter, mer går inte att spara. När jag var ung hade jag ett romantiskt förhållande till böcker, men nu är det som att få godis varje dag eller som att bada i champagne. Det blir inget mysigt till slut.
- Böckerna är som arbetsmaterial och jag gör anteckningar i dem. De jag inte vill recensera eller spara skickar jag tillbaka till SVT. Det brukar bli tjugo kassar till varje jul och sommar.
Vad jobbar du med just nu?
- Jag jobbar med en bok om Hans Scheike och de kvinnor som lever med honom.
- Jag läser Martin Gelins augustnominerade bok Den amerikanska högern. Jag ska inte recensera den i SVT men den skulle få en femma. Otroligt viktig bok.
